reflekterat

9 februari 2024

Det har inte gått så lång tid sedan Rehab programmet på Bragée avslutades, och jag har redan börjat tappa minnet av det. Tänker inte längre lika mycket på andningen och jag glömmer bort att öva. Anklagar mig själv för det. Tycker att jag är så värdelös och misslyckad som inte tänker på allt vi lärde oss där hela tiden. Borde ha det längst fram på näthinnan så att jag i varje ångestladdad situation kommer ihåg att öva och tänka enligt Bragées principer. Om jag inte kommer ihåg är det ett bevis för att jag inte är värd att satsas på. Om jag inte kommer ihåg att öva, kan jag inte få in nya och bättre vanor, och då kommer jag heller aldrig att må bättre. Helt värdelös…. Exakt så känner jag just nu.

Lyssnar på en av videoinspelningarna från Bragées deltagarsidor – Självmedkänsla 2 – och det känns redan så avlägset, som om jag bara drömde att jag deltog där. Jag vill tillbaka, jag har blivit beroende av det. Klarar inte av att öva själv – behöver hjälp att öva. Det ska jag få på Aktivera, men det är inte samma sak, det är andra personer med sina idéer om hur det ska vara. Kommer i bästa fall att få liknande övningar som kan fungera ungefär lika bra. I sämsta fall blir jag bara ännu mer förvirrad. Vad ska jag fokusera på? Om jag bara har tid att göra en förändring, att införa en ny rutin/vana i mitt liv, vad skulle ge bäst resultat för mig?  

Bestämmer mig trots allt för att lyssna vidare – kanske blir jag lite klokare, kanske blir de goda minnena från programmet lite tydligare igen. Vill inte ge upp hoppet om att må bättre, inte än i alla fall.

Alla som föds har ett liv, och när livet tar slut – då är det verkligen slut. Det finns ingen knapp för att spola tillbaka för att leva livet igen. Allt det där visste du…

För Mamma, du lärde mig att ta vara på livet och njuta av det goda, men du lärde mig också att det finns plikter. Att göra rätt för sig, att arbeta och tjäna sitt uppehälle. Att det med rättigheter också kommer skyldigheter. Och att efter regn kommer sol, och att inget ont som inte också för något gott med sig och att man är sin egen lyckas smed. Du vände alltid det negativa till något positivt. Jag är oerhört tacksam för att du lärde mig detta.

Ibland tar vi livet för givet och att det alltid kommer att finnas tid att säga allt man vill ha sagt och tid att göra allt man vill ha gjort – men när det är slut, ja då är det verkligen det. Och det finns såklart en massa saker som jag inte hann säga eller fråga dig om. Men om jag nu ska tillämpa de färdigheter som du lärde mig – så spelar det egentligen inte så stor roll. Eftersom när jag tänker på dig, så kommer jag alltid att göra det med samma värme och kärlek som du alltid visade mig. Farväl älskade mamma – jag kommer att sakna dig

Farväl älskade mamma – jag kommer att sakna dig.

Döden är så definitiv och oåterkallelig – nu kan jag aldrig mer fråga dig om kloka råd.

Din sjukdom var jobbig sista tiden och innerst inne anade jag att du inte hade så långt kvar – men jag anade absolut inte att själva dödsögonblicket skulle komma så hastigt som det gjorde. Från en minut till en annan utan förvarning (– inte som i filmerna där alla hinner säga så fina saker och hålla handen och med alla nära familjemedlemmar runt sängen ….)

Mamma, när jag ropade på dig – hörde du det?
När jag tog din hand – kände du det?
När vi lyfte upp dig på britsen – märkte du det?
Eller hade du redan då tagit ditt sista andetag?

Det är frågor jag aldrig kommer att få svar på.

Känner en oändlig tacksamhet över att vi fick fira en sista julafton tillsammans – att vi fick träffas en sista gång. När vi hämtade dig och pappa i Vallentuna insåg jag vilken kraftansträngning det var för dig att faktiskt genomföra ett julfirande. Jag såg då att din annars så starka livsgnista hade slocknat, dina ögon lät mig förstå att vi ska ta vara på denna tid tillsammans – så det gjorde vi. Vi åkte hem till oss i Sollentuna och åt julmat, sjöng nubbevisor – även om du bara drack vatten – och så hade vi julklappsöppning och tittade lite på TV.

Vi beställde en taxi till dig och pappa – som taxibolaget lite senare avbokade – och därför beslutade vi att köra hem dig och pappa. Men först ville du åka förbi Sollentuna sjukhus för att få möjlighet att andas in lite syrgas. Men tyvärr hann du inte få syrgasen…

Sedan dess har jag funderat på om julaftonskvällen hade fått ett bättre slut om vi hade åkt tidigare, eller om vi hade ringt efter en ambulans, eller om vi hade gjort på något annat sätt….   Men så måste jag snart inse att det var sjukdomen som till slut blev för svår för din kropp att klara av.

Och kanske anade du vad som var på väg att hända och att det var därför du ville åka till sjukhuset – du ville kanske dö där? Det kanske var din sista vilja som gick i uppfyllelse – först en jättefin julafton tillsammans med pappa, Axel, William, Bacco och din dotter och sedan farväl till jordelivet? Det skulle vara en väldigt fin tröst att få tänka att det var så – att det var ditt sätt att säga farväl till oss – genom att vara tillsammans på julafton 2023.

Farväl mamma