Reflektioner från boken ”Professionell feedback, Medvetna mötens magi”, av Stefan Gunnarsson.
En bok som tog upp många intressanta ämnen, med fokus på hur ett arbetsteam kan utvecklas med hjälp av feedback. Den berör ämnen som egen personlig utveckling och hur man själv och andra utvecklas av att både ge och ta emot feedback.
Enligt boken genomgår ett arbetsteam upp till fyra faser. Fas 1 – Fas 4. I fas 1 är teamet inte så produktiva, men är snälla mot varandra och vill lära känna varandra. Fas 2 skulle man kunna kalla konfliktfasen. I fas 3 har gruppen lärt sig att hantera konflikterna och tilliten till varandra växer. Produktiviteten likaså, för att i fas 4 ligga på topp. För ett företag måste det vara ett mål att få alla arbetsteam att alltid ligga i fas 4 där produktiviteten och effektiviteten ligger på max.
Tyvärr är det inte alla team som når fas 3 och ännu färre når fas 4 (enligt boken). Varför?
Jag hittade inget enkelt svar när jag läste boken. För samtidigt som olikheter i tänkandet och kulturella och andra sociala skillnader är bra för att till exempel kunna se att det finns olika sätt att lösa de flesta problem på, så kan det också vara just dessa skillnader som gör att vi ser på feedback på olika sätt. Långt ifrån alla är bekväma med att ta emot och själva ge feedback. Speciellt feedback som är negativ, så kallad ”utvecklande” feedback. Men å andra sidan verkar det som boken kommer fram till att även positiv feedback är bra för motivation och effektivitet. Kanske till och med bättre. För om syftet med den negativa feedbacken inte är att höja individen som feedbacken är adresserad till, är det bättre att avstå från att ge den. Då är det bättre att bara ge feedback på det som redan är bra. Och många gånger kan feedback på det som redan är bra ge en större vinst, än negativ feedback.
Boken tar som sagt upp många intressanta saker i ämnet feedback. Till exempel om feedback och genus. Att vi, på grund av våra föreställningar om hur män respektive kvinnor ska vara, har mer eller mindre svårt att ta kritik beroende på vilket kön som framför feedbacken. Ofta är våra föreställningar att kvinnor ska vara omhändertagande och inte tillrättavisande. Medan det är okej för män att vara det. Jag tänker då: istället för att vara arg på att det är så, är det kanske bättre att bara förhålla sig till det faktum att det är så. Ett sätt att framföra feedback på kan vara: Jag tycker att presentationen som du höll var väldigt bra. Saklig och lätt att förstå även om man inte är insatt i frågan. Det skulle också ha varit intressant att höra lite mer om den andra punkten du tog upp. Jag blev nyfiken på det och vill gärna höra mer om det.” Om man säger så ger man positiv och konstruktiv feedback. Omhändertagande. Om jag fick den feedbacken, skulle jag bli sporrad och motiverad att utveckla min presentation. (Oavsett genus på feedback-framföraren)
Joharifönster är ett annat intressant ämne som togs upp, och som jag tidigare aldrig hade hört talas om. Enligt boken är det en modell för att beskriva kommunikationen mellan människor. Det finns, enligt boken, två informationskällor till vår självbild. Det är det egna jaget och andra människor. Feedback handlar delvis om att göra andra medvetna om en själv. Och att andra gör dig medveten om dig själv. Joharifönster innebär att man delar in jaget i fyra fönster:
1. Okända jaget (Det jaget som andra inte känner till. Och inte du själv heller)
2. Dolda jaget (Det jaget som andra inte känner till. Men du känner till själv)
3. Blinda jaget (Det andra vet om dig. Men du själv känner inte till/är omedveten om det)
4. Öppna jaget (Det andra vet om dig. Och du känner till själv också)
Personer med stark integritet har, gissar jag, ett stort Dolt Jag. Och ett förhållandevis litet Öppet jag. Man döljer en stor del av sig själv för andra. Och så finns det dem som inte verkar ha något Dolt jag alls. Det är, inbillar jag mig, dem som gärna berättar allt om sig själva. Hur pinsamt det än är. Personer, som jag, med stark integritet, kan känna en viss skamkänsla å dessa öppna människors vägnar, när de utelämnar sig till allmänhetens beskådan. Frågan är vem som mår sämst.
Jag har gått i terapi, vid två olika skeden in livet, där jag, eller rättare sagt samtalsledaren, har plockat fram saker om mig själv, som jag antingen hade förträngt helt eller aldrig känt till (sådant som ligger i det Okända Jaget). När det händer, är det en otrolig lättnad. Plötsligt ”får allt en förklaring”, som man lite klichéaktigt kan säga. Men det stämmer faktiskt. Och det blir ofta väldigt känslosamt. ÅR av förträngda känslor kommer upp (eller väller upp snarare) till ytan, till mitt egna medvetande, och tårarna går bara inte att stoppa. Väldigt omtumlande och utmattande, men skönt. (Ingen motionsträning i värden kan mäta sig med det).
Och boken nämner just att det okända jaget kan bli större bland annat genom terapi, kurser i personlig utveckling och meditation.
Det blinda jaget kan minskas genom att få feedback (om till exempel beteenden som man själv är omedveten om, men som är tydliga för andra).
Det dolda jaget, kan minskas för att därigenom göra det öppna jaget större, genom att helt enkelt berätta om sig själv. Syftet med min blogg är att öva mig i att berätta om mig själv. För att minska mitt dolda jag. Jag har under större delen av mitt liv gjort allt för att bevara mitt stora dolda jag. Av olika skäl. 2017 är det år då jag ska öva mig på att berätta mer om mig själv. 