Livsteman

Reflektioner från boken Lev som du
vill och inte som du lärt dig – Jeffrey E. Young och Janet
S. Klosko.

Boken tar upp 11 vanliga livsteman (jag
har googlat: det finns 18 livsteman):
Övergivenhet
Misstro och utsatthet
Sårbarhet
Beroende
Känslomässig försummelse
Utanförskap
Skam och värdelöshet
Misslyckande
Underkastelse
Perfektionism
Berättigande

Att känna igen livsteman:
De är livslånga mönster eller
grundmotiv (grundantaganden, automatiska tankar)
De är självdestruktiva.
De kämpar för sin överlevnad.

Hur livsteman utvecklas:
Vad är det som gör att vissa
människor utvecklar destruktiva livsteman. Boken tar upp att
temperamentet bidrar till utvecklingen av livsteman. Och enligt boken
är temperamentet medfött. Det är vår känslomässiga läggning,
våra biologiska förutsättningar att reagera på det som händer
oss. Temperamentet varierar från individ till individ. Det omfattar
också en rad olika känslor.

Möjliga temperamentsdimensioner,
enligt boken:
Blyg – Utåtriktad
Passiv – Aggressiv
Känslomässigt flack – Känslomässigt
intensiv
Ängslig – Orädd
Känslig – Motståndskraftig

Arv och miljö formar och påverkar
oss. Det gäller också egenskaper som framstår som rent fysiska,
till exempel hur långa vi blir (och kanske om vi tilltalar vår
omgivning utseendemässigt?). Destruktiva barndomsmiljöer kan trigga
igång livsteman.

Vad ett barn behöver för att växa
och utvecklas: Vi behöver inte ha en perfekt uppväxt för att
utvecklas till välfungerande vuxna människor. Det räcker om den,
som psykoanalytikern D.W Winnicott sa, är ”tillräckligt bra”.
Barn har vissa grundläggande behov. Om dessa tillgodoses brukar
barnet kunna utvecklas väl psykologiskt. Men vid allvarliga brister
i bemötandet av barnets grundbehov uppstår problem. Dessa brister
skapar det vi kallar destruktiva livsteman.

Vad vi behöver för att växa och
utvecklas:
Grundtrygghet
Samhörighet med andra
Autonomi
Självkänsla
Frihet att uttrycka sig själv.
Rimliga gränser

I boken finns ett antal frågor som
hjälper en att ta reda på vilka livsteman som är aktuella för en
själv. Varje fråga har ett svar för hur det var som barn och hur
det är nu (som vuxen). Jag har svarat på frågorna vid tre olika
tillfällen: november 2014, augusti 2015 och januari 2017. Det är
under den tid som min pågående terapi har hållit på.

Jag har gått i kognitiv beteendeterapi
vid ett tidigare tillfälle, omkring 2000. Den gången höll vi på
ca 10-15 gånger och hon lyckades lösa ett stort psykologiskt
problem som jag hade, nämligen att jag inte visade mina känslor.
Detta var omedvetet. Jag hade under många år, kanske ända sedan
jag var barn, tryckt undan mina jobbiga känslor och dolt dom för
andra och även för mig själv. Och jag gjorde det genom en rigorös
”kontroll” av mina känslor. Det fungerade för det mesta,
men vid några enstaka tillfällen kunde jag ”explodera”.
Det var när känslorna blev för mäktiga. Så mäktiga att min
kontroll brast. (Men jag exploderade bara hemma mot mina föräldrar, aldrig offentligt mot andra). Min dåvarande terapeut sa, efter kanske 8 träffar:
Anna, du vet väl att man får visa sina känslor, man får vara
ledsen. Orden kom plötsligt och utan förvarning. Vi hade under de
tidiga träffarna pratat om självkontroll och att jag många gånger
blev arg och ledsen på människor för olika saker de sa till mig,
saker – eller ord/meningar – som sårade mig. Men jag sa aldrig
ifrån. Mitt omedvetna jag hade satt upp regeln att jag inte skulle
visa andra människor att de hade sårat mig. Min regel var: ”Man
får inte visa känslor”. Och för att upprätthålla den regeln
i alla situationer var jag tvungen att kontrollera mig själv. (Livstemat Perfektionism)

När hon sa: Man får visa känslor.
Det är okej att vara ledsen om någon säger något som sårar en;
då brast det för mig alldeles. Jag började gråta, och det gick
inte att stoppa. Det var otroligt skönt, som en befrielse. En börda
hade tagits bort, bördan av ständig kontroll. Troligtvis hade denna
regel sitt ursprung i att mina föräldrar, speciellt min mamma,
aldrig tog mina starka känslor på allvar. De lyssnade, men
bagatelliserade mina känslor. ”Nej, men så ska du inte känna.
Du tänker fel. Hon menade säkert inget. Det går över. Det är väl
inte så farligt. Det var väl ingenting att bli ledsen för”
etc. Aldrig hörde jag mina föräldrar säga: Jag förstår att du
blev ledsen för att hon sa så. Jag tycker också att det hon sa var
dumt sagt. Snarare tog mamma alltid de andra i försvar, hon tog
deras parti, istället för mitt. Att mina kusiner inte ville leka
med mig skulle jag bara acceptera och tycka var normalt, jag var ju
så mycket yngre än dom. Inte ville väl de som var så stora leka
med lilla mig. Mycket dolda ord om att jag inte dög som jag var.
Dessutom var jag blyg, ett medfött temperament, som dessvärre blev
starkare av att jag aldrig tilläts att ha mina känslor och få
känna mig ledsen när någon sa något som sårade mig. Hon tog
ifrån mig rätten till mina känslor helt enkelt. Och det gjorde mig
hämmad och ännu mer blyg. Jag ville inte märkas, inte synas. Det
var ju något fel på mig. Onormal. Man fick inte vara som jag var.
Jag var någon som man inte kunde älska.

Jag utvecklade livstemat skam och
värdelöshet. Perfektionism. Och utanförskap. Livsteman som jag
utvecklade för att jag inte blev respekterad för den jag var. Min
nuvarande terapeut (2014 – 2017) har en teori om att det berodde på
att jag och min mamma har olika temperament. Min mamman hade kanske
önskat att jag skulle vara lite mer som hon. Och när jag inte var
det försökte hon väl få mig att bli som hon. Hon ville inte
acceptera att jag inte var som hon, att jag inte hade samma
temperament som hon. Min blygsel och önskan att inte synas, märkas,
eller ta någon plats alls, gjorde att jag hamnade i utanförskap i
skolan, vilket i sin tur stärkte mitt temperament – känslig och
blyg – ännu mer. Perfektionism utvecklade jag troligtvis dels för
att min pappa önskade att jag skulle vara bra i idrott och i skolan
(han projicerade sin önskan om bra betyg och bra idrottare på mig)
och när jag inte var bra i idrott, stärkte det livstemat skam och
värdelöshet ännu mer. Jag var inte den som mina föräldrar
önskade att jag skulle var. Jag kunde inte leva upp till deras
förväntningar. Jag drog mig undan ännu mer, blev ännu gråare,
tog ännu mindre plats. Så även livstemat utanförskap stärktes. I
just mitt fall tror jag att dessa tre livsteman har stärk varandra.
I olika skeden av uppväxtåren.

Min nuvarande terapeut och jag har
jobbat med dessa livsteman. Mest med skam och värdelöshet, som jag
själv tror är ”roten” till de andra. Och faktum är att
när jag denna gång (januari 2017) svarade på frågorna blev värdet
för skam och värdelöshet mindre än första gången jag svarade!

2014 var värdet för livstemat skam
och värdelöshet 6. 2015 hade det sjunkit till 5 och nu 2017 till 4.
Jag är väldigt glad för det. Det finns hopp om att jag en dag ska
tycka att jag är värdefull precis som den jag är. Men det finns
lite kvar att jobba på.

Livstemat Perfektionism är fortsatt
högt: 6. (Även livsteman Misslyckande och Utanförskap är höga;
lika höga som förut; 6 respektive 5). Det ska jag jobba på. Vill
dock att Perfektionism-värdet ska vara relativt högt, för det har
ju blivit en del av min identitet – mitt signum. Jag vill fortsätta
att sätt upp mål som jag klarar av. Som till exempel målet att bli
bättre på att förstå mig själv, mina känslor och att kunna
hantera dem. Det målet som jag jobbar med när jag går till min
terapeut, när jag analyserar mig själv, min barndom, varför jag är
den jag är och så vidare. Men målet är inte att radera ut mig
själv. Så livstemat Perfektionism får gärna vara ganska högt.
Men det ska vara högt för rätt saker. Jag ska inte behöva
prestera på topp i allt. Bara på det som jag själv väljer. Det
som jag själv vill bli bra på. Det som jag vill ska bli perfekt.
Inget annat.

Jag ska också jobba på att få ner
värdet för Skam och värdelöshet ännu mer. Målet är att få ner
den till 2-3. Jag behöver jobba på min självkänsla, som är
fortsatt ganska låg. Jag vill kunna känna samhörighet med andra,
något som jag hade väldigt svårt med som barn och ung vuxen, men
som börjar bli bättre. Autonomi och frihet att uttrycka sig själv.

Det totala målet är att någon gång
få känna en inre frid. Att känna att det jag gör, den jag är,
hur jag ser ut; allt det duger. Jag behöver inte jaga, om jag inte
vill. Jag vill känna att det är jag som styr mitt eget liv. Att
inga mentala hinder stoppar mig att göra det jag vill. Utan att allt
jag gör är mina egna val. Att jag känner att jag har ett egenvärde
oavsett vad jag gör eller ser ut. Att jag är nöjd med mig själv
och känner ett inre lugn utan att behöva bevisa något för mig
själv och andra. Utan att behöva jaga bekräftelser. Att nå målet
får ta den tid det tar.

Jag är på väg. Men vägen är lång, för destruktiva livsteman är som boken säger svåra
att få bort; våra livsteman aktiveras av automatiska tankar.
Automatiska tankar, som våra grundantaganden och grundsanningar om
oss själva, genererar. Att tankarna är negativa för vår
självkänsla, och destruktiva för oss själva, är omedvetet, och
vi tänker dessa destruktiva tankar helt automatiskt. Vi är inte
medvetna om att vi tänker dem. De är så naturliga får oss själva.
De har ju funnits där väldigt, väldigt länge. Sedan vi var små.
Så länge vi kan minnas. Men jag tror att man kan, genom att ta reda
på vilka livsteman man har och genom att ifrågasätta våra
grundantaganden, kan arbeta bort dessa teman. Om inte helt, så
åtminstone till stor del. Och som jag skrev tidigare, man kanske
inte vill få bort alla livsteman helt. Det är ju dessa teman, som
till viss del formar oss till de individer vi är. Men man kan få
ner dem på en rimlig nivå, så att dem blir vår egen styrka och
identitet, och inte något som förgör oss.