Reflektioner 7/2
2017
Idag har varit en
mörk dag. Jag kände mig totalt värdelös. Och jag kände mig till
en viss del avvisad och utanför. Jag tror att alla mina livsteman:
Utanförskap, Skam och värdelöshet, Misslyckande och Perfektionism
kickade in. Ganska starkt.
Dels tycker jag
inte att jag är tillräckligt bra på jobbet, det är så mycket jag
inte kan. Men som jag skulle vilja kunna. Inte för att jag är jätte
intresserad. Men för att jag skulle bli omtyckt, eller det är iallafall det jag tror att jag skulle bli. Jag skulle vilja kunna
mycket på jobbet för att bli omtyckt, så att jag inte skulle känna
mig misslyckad, inte känna skam för mig själv och inte heller
något utanförskap. För det krävs perfektionism, som jag kämpar
med för att slippa de andra.
Jag har under detta
arbete med boken insett att kanske roten till alla mina livsteman är
Utanförskap.
Jag kände tidigt
ett utanförskap, redan på lekis faktiskt. Då satt jag mest för
mig själv. I 1:an och 2:an minns jag också att jag gick mycket för
mig själv. Minns inte så mycket från 3-5, men jag vet att jag
tyckte det var jobbigt att gå till skolan när ”D” var sjuk.
En händelse som
jag minns är när jag går till skolan en dag, ”D” var sjuk, så
fick jag panik när jag såg skolan skymta. Jag kanske gick i 3:an
eller 4:an. Jag la benen på ryggen, i stort sett, och sprang hela
vägen hem. Den rädsla jag kände när jag såg skolan är svår att
beskriva. Men jag kände ett utanförskap i skolan när ”D” inte
var där, en slags sårbarhet, och jag fick helt enkelt panik.
Jag har kanske
aldrig sprungit lika fort som den gången på väg hem. När jag kom
hem blev min mamma jätte arg på mig, helt rasande arg. Hon slet mig
i armen och konstaterade uppgivet att jag faktiskt inte tänkte gå
till skolan den dagen. Hon kanske hade något viktigt på jobbet, men
det slutade med att hon var hemma med mig i alla fall. Alltid när
hon var hemma med mig, när jag var sjuk och så, bakade hon. Det var
någon slags trygghet i det. Jag hade mitt rum alldeles bredvid köket
och det kändes jätte mysigt när hon bakade. Jag gillade det. Själv
la jag pussel. Alltid samma pussel. Som en slags rutin när jag var
sjuk. Minns inte vad som hände dagen efter, om jag gick till skolan
eller ej. Men vi pratade aldrig om händelsen igen. Det var som om
mamma skämdes för vad som hände. Kanske för att jag var hemma
fast jag inte var sjuk, hon och pappa var väldigt plikttrogna. Man
ska alltid gå till jobbet och skolan om man inte är sjuk. Det hände
vid några tillfällen, när jag ”bara” var lite förkyld
att jag fick gå till skolan. Flera gånger mådde jag ganska dåligt,
satt och snörvlade och ögonen rann, men till skolan skickande hon
mig ändå. Lite snuva är inget hinder från att göra sin plikt.
En liknande rädsla
kände jag flera år senare, gick då i 7:an eller möjligen 8:an.
Jag har för mig att jag cyklade tillsammans med ”D”den gången.
Och på vägen till skolan kände jag samma rädsla och fick panik.
Sa till ”D”att jag cyklar tillbaka hem (tror iallafall att vi
cyklade tillsammans, kan ha gått/cyklat själv också). Vände
cykeln och återvände hem, med rädslan och paniken hängandes över
mig. Den gången gömde jag mig under garaget tills mamma hade åkt
till jobbet. Då hade jag ju fått egna nycklar och kunde vara hemma
själv utan att hon visste att jag skolkade. I 7:an eller 8:an
skolkade jag jätte mycket. Fick heller inte så bra betyg. Inte för
att jag var dum, men för att jag inte trivdes i skolan och alltså
inte var där så mycket och för att jag kunde skolka. Den frihet
(makt över mitt eget liv) som jag kände när jag bara struntade i
vissa ämnen, var obeskrivlig. Ända tills mina föräldrar fick se
frånvaro-rapporten från skolan i slutet av terminen. Jag tror jag
hade 116 frånvarotimmar under en termin. Och då blev de inte så
glada. Men vi pratade om det vid ett tillfälle och aldrig mer. De
ältade sällan olika händelser. Jag blev heller inte bestraffad vad
jag kan minnas. De fick mig bara att lova att bättra mig. Och det
gjorde jag.
Nu hoppas jag att
morgondagen blir bättre och att jag försöker tänka att det nya jag
håller på med på jobbet är svårt och att det kommer att ta tid
att lära sig. Det är inte konstigt att jag inte kan det. Det jag vill försöka lära mig bättre är att be om hjälp av
andra. Jag har jätte svårt för det. Jag tror att det kan bero på
att mina livsteman som jag har utvecklat gör att jag tror att ingen
vill umgås med mig. Att ingen tycker om mig och att alla undviker
mig. De som inte redan undviker mig, kommer att göra det när de
känner mig bättre. Detta är den del av mina livsteman skam och värdelöshet
och utanförskap.
Jag måste försöka
intala mig att det inte spelar någon roll vad andra tycker om mig.
När jag är på jobbet ska jag försöka utföra arbetsuppgifter och
om det innebär att jag måste fråga om hjälp, så måste jag helt
enkelt göra det och sluta tänka negativa tankar om vad andra tycker
om mig. Det är helt irrelevant. Vi är alla där för att göra ett
jobb. Punkt!
Klart slut för
idag.