Reflekterat 1/4 2017
Förra söndagen var jag och Axel ute och promenerade. Vi mötte då
en gammal klasskamrat till mig. När vi hade skiljt oss igen och jag
och Axel fortsatte prata själva, anmärkte han: ”Du är
verkligen blyg”. Tänk, det var verkligen inte så jag hade
uppfattat situationen! Jag tyckte att jag pratade, svarade och förde
upp en del egna ämnen på tal. Men av någon anledning hade han
uppfattat mig som blyg, eller rättare sagt sa han senare, att jag
hade verkat besvärad. Jag hade inte alls varit besvärad. Jag tyckte
det var kul att träffas, men jag var tvungen att pausa Runkeeper på
telefonen. Det var inte jobbigt, men något jag ville göra.
Det ironiska är att jag kände igen denna anmärkning från min egen
mamma, från när jag var liten och lekte med kompisar. Inte alltid,
men ibland, var det som att hon var tvungen att anmärka lite på hur
jag var i sociala situationer. Ge lite kritik. Jag borde göra si
eller så. Jag borde prata mer. Jag borde ringa någon kompis för
att gå och leka med. Men jag kanske inte hade lust. Det resulterade
i alla fall i att jag kände mig fel. Och onormal. Mammas kritik. Och
det var nära att jag kände så även nu med Axels kritik. Jag sa
till honom att jag inte ville ha hans kritik. Och jag fick intala mig
själv att jag duger. Jag upprepade för mig själv, det jag har
kommit fram till i mitt arbete med mina livsteman: Jag duger, jag
duger, jag duger….
Jag kan inte vara alla till lags. En del gillar mig. En del gillar
inte mig. Och jag tror att alla människor uppfattar andra olika. Och
av någon anledning kan det också vara så. Att man beter sig olika
med olika människor. Och kanske kan det också vara så att jag och
hon åkte tillbaka i tiden och betedde oss som vi gjorde då, när vi
gick i skolan. Och då jag verkligen var blyg. Men det var inte så
jag hade uppfattat situationen. Och Axel tog tillbaka att jag varit
blyg, utan tyckte mer att jag verkat besvärad. Vilket inte stämde.
Jag kände mig inte besvärad i alla fall. Men jag kanske ville ta på
mig en slags skyddsmur, för att inte känna det jag kände då. Då
jag mådde dåligt av mitt utanförskap, min blygsel och den ständiga
känslan av att vara onormal. När mina livsteman uppstod och var
aktiverade hela tiden.
Jag måste vid liknande situationer läsa och upprepa följande
slutsatser, som jag under lång tid och mycket arbete kommit fram
till. Men jag måste ständigt läsa på dessa slutsatser, och upprepa
dem för mig själv. Jag duger!
Den
slutsats jag har kommit fram till vad gäller mina livsteman, något
som tagit mig år att komma fram till, är att jag måste acceptera
att det finns människor som inte tycker om mig. Jag måste acceptera
att jag inte kan vara alla till lags, att jag inte kan behaga alla,
hur jag än försöker. Jag måste lära mig att inte bry mig om vad
alla tycker. Om jag får kommentarer för vem jag är, för hur jag
ser ut, för vad jag gör eller säger, vill jag kunna vara så pass
stark och trygg i mig själv att jag inte bryr mig om det. Världen
kommer inte att gå under för att jag har irriterat eller förargat
någon. Genom att vara den jag är kommer jag att beröra människor.
Ibland på ett sätt som de känner sig bra av. Ibland på ett sätt
som de inte känner sig bra av. Här kan jag försöka tänka att det
inte är mitt problem. Jag kan ju försöka hjälpa dem med sitt
problem. Om jag vill. Men jag kan inte ta på mig att lösa det. En
anledning till att jag kanske berör på ett sätt som inte
uppskattas, kan vara att jag har sagt eller gjort något som har
utlöst deras livstema! Precis som andra har sagt och gjort saker
genom mitt liv som har utlöst mina livsteman och fått mig att må
så dåligt.
Med
denna slutsats kan jag också dra slutsatsen att det inte finns ett
perfekt sätt att göra saker och ting på. För det sätt som passar
några, passar inte andra. Alltså finns inget perfekt sätt. Att
vara som jag och göra som jag kan funka lika bra som att vara och
göra som någon annan. Jag måste lite på mig själv och att jag
kan fatta egna beslut om mig själv som duger lika bra som att lyssna
och göra det som andra tycker.
En
annan slutsats är att jag inte kan bli expert som min pappa, Axel
eller mamma. Jag är inte nöjd med att hålla på med samma sak år
ut och år in. Vill förnya mig och utveckla mig hela tiden. Måste
alltså acceptera att jag inte kan bli expert och att mitt sätt att
vara också är acceptabelt. Alla kan inte vara experter. Det är bra
att några är lite bredare också. De som har ”bred”
kunskap behövs också.
Alltså:
Lita på mig själv och mitt eget omdöme (självförtroende) att
jag kan fatta tillräckligt bra beslut på egen hand. Ta råd från
andra, men låt inte andra bestämma om jag inte själv tycker att
råden är bra eller passar mig.
Sluta
vara alla människor till lags, om jag själv mår dåligt av det.
Sluta bry mig om vad andra tycker om mig själv. Det kommer alltid
finnas människor som inte tycker om mig. Låt dem vara. Låt det
vara deras problem.
Våga
visa mig som den jag är, våga berätta mer om mig själv och lita
på att jag duger som jag är. Att den jag är och det jag berättar
är okej och lika bra som andras berättelser. Våga be om hjälp. Om
det innebär att ”blotta” mig själv och visa mina
”svagheter” så får det vara så. Kom ihåg: jag ska inte
bry mig om vad andra tycker om mig. Det viktigaste är att jag kommer framåt och utvecklar mig. Vad andra tycker om mig kan jag inte
påverka. I alla fall inte om jag är ärlig och visar mig som den
jag är – då kommer jag att beröra!