Håller på att läsa boken ”Filosofin Genom Tiderna 1600-talet 1700-talet”. Texter i Urval av Konrad Marc-Wogau.
Boken har texter av många av dåtidens filosofer (bara män!)
Galileo Galilei
Isaac Newton
René Descartes
Blaise Pascal
Thomas Hobbes
Baruch Spinoza
G.W. Leibniz
John Locke
George Berkeley
Francis Hutcheson
David Hume
Richard Price
Voltaire
Immanuel Kant
Hobbes kapitel är ett utdrag ur Leviathan, som enligt Wogau är Hobbes mest lästa bok, återger hans berömda lära om statens uppkomst. Grundtanken är kort sammanfattad följande:
I naturtillståndet, före all samfundsbildning, råkar människorna på grund av sin oinskränkta egoism i ett allas krig mot alla. För att undgå detta kaotiska tillstånd ingår de ett avtal (kontrakt) med varandra, varvid de överlåter all sin rätt på en överhet, helst en enda person, som genom denna överlåtelse erhåller en oinskränkt makt över dem men i gengäld förmår försvara dem mot angrepp och skänka dem fred. Denna högsta auktoritets föreskrifter (lagar) måste obetingat åtlydas. ”De människor som förenats i en person kallas stat. På detta sätt uppkommer den store Leviatan, den dödlige Guden som vi har vår fred och vårt försvar att tacka för.” Leviatan, som Hobbes liknar staten vid, är det ena av vidundren som skildras i Jobs bok kap 40-41, en krokodil med väldigt pansar och fruktansvärt gap.
Kapitel XIV. Om den första och den andra naturlagen och om kontrakt:
”Naturrätten, som i litteraturen vanligen kallas ”jus naturale” är den frihet varje människa har att använda sin egen kraft som hon själv vill, för att bevara sin egen natur, det vill säga sitt eget liv; och följaktligen att göra vad hennes eget omdöme och förnuft bjuder som det bästa medlet härför.
Med frihet förstås, i överensstämmelse med ordets rätta mening, frånvaron av yttre hinder, vilka hinder ofta tar bort en del av en människas kraft att göra vad hon vill, men som inte kan hejda henne från att använda den kraft som återstår i enlighet med hennes omdömes och förnufts bud.
En naturlag (Lex naturalis) är en föreskrift eller en allmän regel, som förnuftet finner och enligt vilken människan förbjudes göra sådant som är fördärvligt för hennes liv eller som berövar henne medlen att bevara det, och förbjudes försumma sådant, som hon tror skall bevara det bäst….”
”Närhelst en människa överlåter sin rätt eller uppger den, gör hon så antingen på grund av att någon rätt i gengäld överlåtes på henne, eller för att hon hoppas vinna någon annan fördel därigenom. Dy det är en frivillig handling, och syftet med en människas frivilliga handlingar är alltid någon fördel för henne själv….”
Min egen kommentar: Av detta kan man förstå att Hobbes anser att människor är genuint egoister. Det är bara av egoism som man väljer att överge sina naturliga rättigheter.
Kap XV. Om rättvisa
”Från den naturlag som förpliktar oss att på en annan överlåta sådana rättigheter som skulle äventyra freden om de ej överläts, kan en tredje naturlag härledas, nämligen att avtal skall hållas. Utan denna lag vore avtal värdelösa och intet annat än tomma ord; och eftersom då allemans rätt till varje ting fortfarande gällde, rådde fortfarande krigstillstånd. I denna naturlag har rättvisan sin källa och sitt ursprung. Ty om intet avtal hade träffats hade ingen rättighet överlåtits, och var och en hade haft rätt till allting, och följaktligen hade ingen handling varit orätt. Men när ett avtal har träffats, är det orätt att bryta mot den. Definitionen på att göra orätt är just att bryta ett avtal; och det som inte är orätt är rätt…”
Kap XVII. Om statens ursprung, uppkomst och definition
”Det för människorna (som av naturen älskar friheten och makten över allt) avgörande syftet eller ändamålet med att på anfört sätt lägga band på sig själva (såsom det gör i staten) är att bevara livet och göra det mera tillfredsställande. De vill undkomma det eländiga krigstillstånd, som (enligt vad som visats) är en nödvändig följd av människans naturliga lidelse, när det inte finns någon synlig makt som kan inge henne fruktan oh tvinga henne att av rädsla för straff hålla sina avtal och iakttaga de naturlagar, som formulerats i fjortonde och femtonde kapitlen. Ty naturlagarna (som rättvisa, billighet, anspråkslöshet och försonlighet, kort och gott de som innebär, att vi skall handla mot andra så som vi vill att de skal handla mot oss) är i sig själva, utan någon tvångsmakt som ser till att de efterlevs, oförenliga med våra naturliga lidelser, som driver oss till partiskhet, högmod, hämndlystnad och liknande. Avtal utan svärd är endast ord, helt utan kraft att bereda trygghet åt någon människa. Om därför inte något välde upprättas, eller ett, som inte är tillräckligt starkt för vår säkerhet, kommer varje människa, trots naturlagarna (som var och en efterlevt, när han så önskat och när han kunnat göra det utan fara) att förlita sig på sin egen styrka och förslagenhet för att försvara sig mot andra människor. På alla platser där människor har levt i små familjer, har det betraktats som ett näringsfång att bestjäla och plundra varandra, och detta har på intet vis ansetts stå i strid med naturlagarna, utan tvärtom har äran varit större ju större bytet varit. Man har därvid inte följt några andra lagar än hederns, vilja bjuder de stridande att avhålla sig från grymhet och låta den besegrade få behålla livet och vad han behöver för sitt uppehälle….”
”Det som erfordras är en gemensam överhet, som injagar fruktan hos människorna och som styr deras handlingar med sikte på det allmänna bästa. Det enda sättet att upprätta en sådan gemensam överhet, som skall kunna försvara människorna mot främmande inkräktare och mot de oförrätter de tillfogar varandra och därigenom tillförsäkra dem så stor trygghet, att de genom sin egen flit och jordens bördighet skall kunna föda sig och leva ett liv som skänker dem tillfredsställelse, är att förläna all deras makt och myndighet åt en enda människa eller en församling av människor som genom röstövervikt kan återföra alla deras viljor på en enda. Detta innebär att man utser en människa eller en församling av människor, som skall företräda en, och förordar att var och en skall vidgå och erkänna sig vara upphovsman till vadhelst denne utvalde gör eller åstadkommer i frågor, som rör den gemensamma freden och säkerheten; och att var och en därvid skall underordna sin vilja och sitt omdöme under hans vilja och omdöme….”
”De människor som sålunda förenats i en person kallas en stat; på latin Civitas. På detta sätt uppkommer den store Leviatan…”