Fredag 11 maj 2018
I onsdags fick jag i uppdrag att köpa en avskedsblomma till en person som nu skulle gå i pension. Personen är man, jobbade fram till i onsdags på HR på det företag som jag jobbar på. Jag var där som representant för en av de fackliga klubbarna, en så kallad ”extern” person, eftersom jag inte jobbar på HR.
Jag överräckte blomman som jag hade köpt och intog sedan den observerande rollen. Kul att studera människors beteenden. I perspektivet män/kvinnor (läs Diskriminering; vilka möjligheter människor har på grund av sitt kön).
Från sina arbetskamrater var det en yngre man som tagit rollen som ”presentöverlämnare och talare”. Han berättade att han, den yngre mannen, jobbat med den nu blivande pensionären i ungefär ett år.
Han gladdes över att han givits så många möjligheter att få ”kliva fram och visa vad han gick för”. Möjligheter som givits honom av den person som nu skulle gå i pension. Från man till man.
Jag undrade om även de kvinnor som stod där, en del unga, en del något äldre, delade den yngre mannens åsikt om detta?
Det lär jag aldrig få veta.
Men det jag tyckte mig se var att det var något fler kvinnor än män på denna avtacknings-ceremoni.
Och att kvinnornas roll vid just detta tillfälle var mer som statister.
Det var männen som spelade huvudrollerna. Det var männen som tog plats och syntes och hördes.
Inga kvinnor. De stod bara där lite runtomkring och tittade på. En slump? Kanske.
Det lär jag heller aldrig få veta.
Men den tanke som slog mig var att det verkar vara så mycket lättare på en arbetsplats om man är man.
Det verkar vara så mycket som man har ”gratis”, som jag som kvinna måste kämpa för.
Som att betraktas som potentiell för högre roller och positioner. Att bli bedömd som kompetent och kunnig.
Handlingskraftig. osv…
Av egen erfarenhet får vi människor etiketter på oss, en del av dessa etiketter får vi på grund av vårt kön.
Det män gör och arbetar med värderas av någon anledning alltid högre än det som kvinnor gör och arbetar med.
Oavsett värdet av det som kommer ut.
Det manliga könet värderas helt enkelt högre än kvinnor ”by default”. Orättvist? Javisst!
Vi har en uppförsbacke när det kommer till att bli bra bedömda på arbetsplatsen, av chefen.
Chefen behöver inte ens känna dig, chefen kan på något magiskt vis ändå bedöma dig.
Du är si eller så, du är teknisk eller oteknisk. Hur denna bedömning gjorts är en gåta.
Men chefen vet alltid bäst! Eller…?
Marknadsföring! Yes där har vi det. Kvinnor måste lära sig att marknadsföra sig själva bättre.
Att värdera sig själva högre.
Det är vägen till framgång, vägen till högre lön och bättre prestationsbedömning på jobbet!
Men på denna punkt har män ett stort försprång.
Redan i barnstadiet lär sig pojkar att marknadsföra sig själva och värdera sig själva högre än vad flickor gör.
Allt som killar gör och leker med är bättre. ”Kill-leksaker” har en mer positiv klang än ”tjejleksaker”.
Dikotomier: Dåligt – Bra, Svart – Vitt, Negativt – Positivt, Passiv – Aktiv, Svag – Stark, Kvinna – Man.
Allt det som värderas negativt hamnar på ”kvinnosidan”. Det positiva är manligt.
Detta inpräntas i oss från barnsben. Och de blir hos oss människor ”automatiska tankar”.
Vi tänker dessa tankar automatiskt – omedvetet!
Min strategi hittills har varit att ”vara lite som en man”.
Jag insåg tidigt i barnaåret att det var mer framgångsrikt att vara som en man.
Orden: ”För att vara tjej är du okej” ljuder fortfarande ibland från min barndoms minnen.
Det är lite som att det finns två betygsskalor. En för kvinnor och en för män.
Vi kvinnor kan helt enkelt inte få högsta betyg.
För att kunna bli bedömd efter killarnas betygsskala, måste vi…Ja vadå?
Bli någon vi inte är…
Men är det ändå inte ganska sorgligt att det ska behöva var så?