För någon månad sedan blev jag Guldmedlem i Viktväktarna! Det betyder att jag lyckades gå ner till min ”målvikt” och sedan lyckades hålla den i 6 veckor. Det är verkligen bra, och jag är väldigt glad och upprymd av min bedrift. Ännu en sak jag kan bocka av på ”Att göra listan”. Stolt över mig själv är jag inte. Att lyckas är liksom inte något alternativ för mig. Det är självklart. Att inte lyckas är självklart detsamma som misslyckande och misslyckande kommer bara bekräfta min självbild och mitt livstema värdelöshet som är min negativa grundsanning om mig själv.
En gång i tiden slog den grundsanningen rot i mig själv – värdelösheten. Och jag har under ett antal år i terapi till att börja med förstått att jag har den grundsanningen, jag hittade den och identifierade den. Men jag har också förstått att det är min bild av mig själv, om mitt sanna jag. Ett jag som jag kapslat in och gömt för andra och mig själv genom att utföra prestationer och anta utmaningar som självklart ska klaras av. Därav att jag aldrig har ett alternativ. Under mina år i terapi har jag hittat några metoder för att hantera mina negativa tankar om mig själv och min självbild. Jag brukar intala mig själv att jag duger som jag är. Att jag inte är värdelös. Man får vara som jag är – hur normal eller onormal jag än är får man vara precis som jag är. Det är okej. Jag är heller inte mina prestationer. Man är inte värdelös för att man misslyckas.
Tillbaka till Guldmedlemmen! Som jag har blivit. Vad händer inom mig nu när jag tänker på det? Jag tänker: Jag lyckades! Kul, nu kan jag slappna av, nu kan jag leva som jag brukar är det något inom mig som säger. Det är den Anna som är min Ms Hide, den som den duktiga flickan Anna försöker trycka ner. Och som duktiga Anna brukar lyckas trycka ner när hon har tillräckligt med motivation, det vill säga en utmaning som ska bevisa att hon duger om hon klarar av den. Det ger motivationen att lyckas trycka ner Ms Hide. När utmaningen nu är klar, när den har klarats av och bockats av, försvinner en stor del av motivationen. Jag har ju redan lyckats, jag har ju redan bevisat att jag klarar av det och att jag därmed inte är värdelös! Det är nu som det är så svårt att hålla Ms Hide nedtryckt där den borde vara. För min bedrift ska jag belönas, och belöningen är ofta god mat, lite choklad, vin och annat gott.
Ms Hide är missbrukaren Anna, den icke-duktiga Anna, den Anna som kommer fram när motivationen tryter och hon behöver belöning eller tröst. Det brukar först vara belöning för att ha klarat av någon svår utmaning. Sedan övergår det alltmer till att vara en tröst i svåra tider, när hon behöver muntras upp för att det är jobbigt och tufft på jobbet, hemma eller i något annat sammanhang. När hon känner sig värdelös för att hon inte har någon utmaning som kan bekräfta henne längre. Eller när belöningarna har lett fram till att hon faktiskt tillslut ändå misslyckades eftersom hon gick upp alla kilona igen!
Missbruket tar överhand och gör så Ms Hide tar Anna i total besittning. Den förnuftiga Anna som vet hur och vad man ska äta är nedtryckt och erövrad av Ms Hide. Utan att tänka en enda förnuftig tanke kan bullar, godis, tårtbitar, vin och god mat glida ner i ett nafs utan att blinka, något som för bara någon månad sedan var otänkbart. Jag åt allt det, men kontrollerat! En liten bit av något gott. Inte allt som är gott på samma gång. Det är det som duktiga Anna har lärt sig på Viktväktarna, och som hon försten kunde innan också egentligen, men nu gäller det att behålla just den: Kontrollen. Att inte låta missbrukaren Ms Hide ta över och förstöra. Jag behöver inte alla belöningar samtidigt. Jag behöver inte någon tröst. Har jag inte en gång för alla nu övertygat mig själv, min egen självbild, min självkänsla och självförtroende och mitt ego att jag kan om jag vill och jag duger som jag är.
Denna gång vill jag att det ska lyckas hela vägen, resten av livet. Det är kanske det som är min nya utmaning? Den som ska ge tillräckligt med motivation för att hålla Ms Hide nedtryckt även i fortsättningen.
Utmaning antagen!