Ångesten kommer och går. Blev lite bättre förra veckan då jag vågade prata med C. Sa som det var. Fick tillbaka motivationen. Och då kör jag, all in. 180. Men tyvärr har jag så lätt för att tycka att jag inte duger. Så fort jag möter på svårigheter och motgångar anklagar jag mig själv för att var värdelös. Vilket återigen har hänt. Tolkar allt på ett negativt sätt och att det i sig bekräftar att jag är värdelös.
Just nu känner jag tryck över bröstet. Tinnitus är värre än vanligt. Något svårt att andas, svag kvävningskänsla. Ibland blir jag yr. Börjar inbilla mig att jag är svårt sjuk, har hudcancer eller liknande. Just nu har jag svårt att fokusera på annat än negativa saker, hur mycket jag än försöker.
Min mamma sa alltid till mig: ”Du är aldrig nöjd” … Och nej. Jag börjar inse att hon nog hade rätt, fast jag aldrig har velat inse det. Att jag ständigt strävar mot något jag inte har. Det är som att jag aldrig kan få ro, en inre ro alltså. Det känns som att jag ständigt har en inre motor som går, brummar hela tiden. Ständigt på väg någonstans Kanske inte märkbart för andra. Men jag söker på ett eller annat sätt ständigt nya utmaningar. Det är som att vägen alltid är viktigare än själva målet. För om jag någon gång lyckas ta mig i mål med något blir jag väldigt snart uttråkad. Då måste jag snart hitta ett nytt mål att sträva efter. Ett nytt mål att jaga.
Men nu börjar jag blir trött på riktigt. Orkar inte leta efter nya mål. Jag är utmattad och less. Som att jag har gett upp. Men vad? Vad är meningen med alltihop? Dessutom ser jag inget nytt mål någonstans. Det finns inga vägar att ta. Det finns bara en tomhet. En oändlig rymd som saknar golv, tak och väggar. Inga vägar eller stigar att ta. Det finns bara en oändligt stor grå och ogenomskinlig tomhet. Det är så jag bäst beskriver den. Min depression.