Stefan och Johnny hade blivit kompisar för fem år sedan. De hade träffats i baren, Stefans stamställe och som låg på vägen hem från Stefans jobb. Han hade gångavstånd till jobbet. Första gången som de träffades hade Johnny suttit i baren när han kommit in för att ta en öl och äta Svensk biffstek med lök. Hans torsdagsfavorit. Johnny hade suttit där i baren och språkat obehindrat med bartjejen. Själv hade Stefan aldrig vågat säga mer än hej till henne. Han hade alltid tyckt att hon var väldigt snygg. Helt perfekt faktiskt. Och han hade betraktat henne i smyg.
Nu satt denna främling där och pratade om allt möjligt med henne. När Stefan slagit sig ner på en barstol på ena kortsidan, hade Johnny höjt sitt glas och skålat med honom.
– ”Vad kan jag bjuda dig på då, gosse?” Stefan hade stammat fram något. Bartjejen berättade för Johnny vad han brukade äta på torsdagar.
– ”Då betalar jag för honom!” Och så hade han kommit över och satt sig bredvid Stefan och de hade pratat hela kvällen om allt möjligt…Det var första gången de hade träffats.
Men periodvis försvann Johnny. Några månader då och då. Det var som att han gick upp i rök. Och lika plötsligt som han brukade försvinna dök han upp igen. Alltid med ett leende och skratt. Johnny var verkligen en schysst kompis. Bjöd på allt och det hände alltid så mycket kring honom. Johnny ville alltid att Stefan skulle vara med och hänga med honom. Varför förstod aldrig Stefan. Han hade ju aldrig tillhört innefolket. Han hade alltid betraktat andra utifrån. Aldrig haft någon riktig kompis. Men i samma stund som Johnny försvann, försvann även hans kompisar lika spårlöst. Det var som att Johnny och hela hans liv och existens upphörde.
Och stamstället, baren där Johnny och han brukade hänga på, var återigen ganska öde och tyst. I alla fall i jämförelse. Några enstaka gäster, lågmälda samtal hördes som dovt surrande flugor. Johnny och hans vänner syntes inte till. Varje dag efter jobbet gick Stefan som vanligt dit och satt en stund. Åt något från barmenyn och tog ett par öl, innan han gick hem och somnade framför TVn. Plötsligt dök han upp igen, som ur tomma intet. Johnny skrattade bara när Stefan frågade vart han och hans andra kompisar hade varit de senaste månaderna:
– ”Vi har aldrig varit försvunna, vi har varit här hela tiden. Minns du inte? Vi träffades ju så sent som igår”. När Johnny såg Stefans förvånade min skrattade han bara ännu mer. Några öl och whiskys senare var Johnnys bortavaro som bortblåst ur Stefans minne. Och så hade de senaste 5 åren rullat på. Ibland var Johnny där, ibland inte. Stefan fick alltid samma svar:
– ”Jag har aldrig varit borta, här hela tiden…Minns du inte?” Och så hans skratt. Och finurliga min.
Inga bekymmer vilade över Johnny. Han verkade ta livet på rätt sätt, med en klackspark. Inte lika allvarlig och negativ som Stefan själv. Johnny var egentligen hans raka motsats. Extremt extrovert, generös, pratsam, oblyg, snygg, alltid mycket pengar, bekymmerslös och totalt orädd för allt. Johnny var den självklare ledaren som fick alla att göra som han ville. På ett otvunget sätt. Johnny var helt enkelt en perfektion.
Denna dag, 29 februari 2021, stegade Stefan, sin vana trogen, in i baren. Glad och förväntansfull över att få träffa sin bästa vän, och som verkade tycka så mycket om honom också.
Den förvåning som visades i Stefans ansikte kommer aldrig någon levande själ att kunna vittna om, förutom Johnny. Ty inne i baren, låg allt och alla huller om buller. Förvridna ansikten med tomma blickar. En makaber syn. De enda två som andades var Stefan och Johnny. Tystnaden var så kompakt att man hade kunnat höra en knappnål falla.
Plötsligt räckte Johnny fram en pistol till honom.
– ”Jag tänkte att vi skulle duellera, du och jag! Vinsten är en säker exit från detta gudsförgätna ställe. Den som vinner kommer att komma till paradiset, det ligger faktiskt inte så långt härifrån”. Johnnys skratt fick Stefan att rysa. Huden knottrade sig. ”Men paradiset har bara plats för en av oss. Och i detta helvete kommer alla snart att dö. För att en av oss ska kunna ta sig härifrån, måste därför den ena av oss döda den andra. (Om inte, så kommer både du och jag att dö.)
Stefan stirrade på pistolen i Johnnys hand.
– ”Vad väntar du på?”, Johnny skrattade fram orden. Stefan sneglade på dörren, han kände sig yr och illamående, ville bara fly därifrån…Som om Johnny kunde läsa Stefans tankar sa han:
– ”Tro inte att du kan fly i all evighet Stefan, förr eller senare måste du ändå välja…Det är antingen du eller jag som kommer gå ut härifrån levande, ut till paradiset”.
– ”Men, men….”stammade Stefan. ”Hur ska jag klara mig utan dig, och hur hittar jag till paradiset?”
– ”Det är enkelt” svarade Johnny. ”Följ bara vägen”. Pistolens kalla stål tvingades in i hans hand. ”Nu duellerar vi, kom i håg, bara en av oss kan gå härifrån levande”….
– ”Men vänta lite Johnny, jag har så många frågor kvar att ställa, och jag fattar inte. Jag vill inte…”.
– ”Men skyll dig själv då! Då vinner jag och går härifrån levande”, utbrast Johnny. Hans skratt ville liksom aldrig ta slut.
Skottet var öronbedövande och skar igenom den kompakta tystnaden och framkallade ett märkligt eko. Personen framför honom stapplade baklänges och ramlade på rygg mot ett bord och några stolar. Ett sista andetag hördes snart. Mycket blod från huvudet. Bardörren öppnades och han steg ut på gatan. Våren var extremt tidig i år. Och detta var första dagen på resten av hans liv!
Reflektioner