Johanna väntade på tåget. Denna dag var det bara hon och fem andra, som stod utspridda på perongen. Det brukade vara många fler! Hon skulle åka till sitt barndomshem och fira jul med sina föräldrar. Något hon verkligen såg fram emot. Efter skiljsmässan och den stressiga hösten skulle det bli väldigt skönt att vila upp sig och bli lite omhändertagen och ompysslad.
Början av historien
22 december 2023. När Johanna drog upp rullgardinen på morgonen snöade det ymnigt. Himlen var gråblå och det var en sådan dag när det aldrig skulle bli riktigt ljust. Och när det var så här mulet och dålig sikt på grund av snöyran var dagen ännu mörkare. Kvällen innan hade Julia och Josefine blivit hämtade av Jonas, barnens pappa. Detta skulle bli den första julen utan barnen för Johannas del och klumpen i magen ville bara välla upp och ut kom tårarna i takt med att snöflingorna yrde runt därute. Till och med vädret sörjde för hennes skull!
Hon masade sig ut i köket och satte på tekokaren. Fyllde en ljup talrik med lättfil och strödde med viss tafatthet på lite musli. Hällde upp ångande hett vatten i en kopp med vaniljte. Stående och lutandes mot diskbänken slevade hon i sig talriken med fil i ett nafs, och medan hon alltjämt tittade ut genom fönstret sörplade hon i sig det varma teet. Mobilen ringde dovt i bakgrunden, men hon hörde den inte förrän det var försent. Hon slängde snabbt ner talkriken i diskhon och skyndade in i sovrumet där mobilen låg. Missat samtal! Från mamma…hon som hade hoppats på att det var barnen som ringde och ville prata med henne.
Undrar hur de har det med Jonas…De saknar säkert inte sin mamma alls, de kanske bara tycker det är skönt att slippa henne och hennes jobbiga tjat och gnat. För att inte tala om hennes mat, som aldrig verkade passa båda samtidigt. Hur hon än kämpade med maträtterna var det alltid någon av dem som gnällde. Nu skulle de i alla fall slippa hennes matlagning och få åka hem till deras farmor som säkert hade lagat massor med god julmat. Hon såg flickorna framför sig, kunde erinra sig deras lukt och fantiserade om hur hon kramade dem och pussade dem i håret. Hon älskade sina barn mest av allt i hela universum. ”Härifrån till evigheten” som hon brukade säga till dem medan hon skestikulerade med armarna utsträckta åt sidorna så långt hon förmådde nå. För att signalera att evigheten var mycket längre än hennes armar kunde sträcka sig. Hon hörde deras skratt och kiv för sitt inre om medan tårarna alltjämt rullade nerför hennes kinder kunde hon samtidigt inte hindra ett litet leende som smög sig fram när hon tänkte på dem.
Hon
ringde upp sin mamma.
”Hej Mamma, det är jag. Jag hann inte
svara förrut. Jag var på toa, ljög Johanna….Ja, jag kan köpa
med några julmust på vägen från tågstationen….Ja, min väska
står redan packad i hallen och tåget går om en och en halv timme
från Centralen. Jag är framme halv ett. Tror du att ICA är öppet
då?…Bra, då ses vi snart…Ja, jag är försiktig mamma. Hälsa!”
Johanna gick ut i köket igen och där stod den orörda koppen med vaniljte, nu bara ljummen! Hon suckade tungt, hälde ut teet i vasken och diskade snabbt upp kopp och tallrik. Drog ut sladden till vattenkokaren och gick in i badrummet och borstade tänderna. Blev ståendes framför spegeln och tittade på den glåmiga personen framför sig. Är det där jag? Hu så jag ser ut! Hon vaskade av kinderna med lite varmt vatten i hopp om att ansiktet skulle få lite fin rosig färg, men icke. Det hände ingenting. Hon smörjde in ansikte och händer och satte på lite kajal och mascara. Drog en borste genom det axellånga ljusa håret. Suckade åt sin egen spegelbild, släckte lampan och gick till sovrummet och klädde på sig. Valde de mörkgrå jeansen och en röd tröja som var lite ”julig”, snorde runt en svart fluffig scarf om halsen.
Hon
gick in en sista gång i flickornas rum. De delade rum för hon hade
bara haft råd med en 3:a. Och den hade gått upp i pris i
budgivningen och hade blivit på tok för dyr egentligen. Men vad
skulle man göra? Hon måste ju bo någonstans. Och eftersom hon inte
hade körkort ville hon bo nära sitt jobb som låg i Solna. Hon hade
sett anonsen för lägenheten på Hemnet och tänkt att ”Den
måste jag ha, den är perfekt. Lägenheten, som låg högst upp i
huset och med balkong i söderläge, hade ett väldigt stort sovrum
som flickorna kunde dela på och ett lite mindre som skulle funka för
henne. Separat köksdel som låg i fil till matrummet och som hade
öppen planlösning med vardagsrummet. Där kunde det både tittas på
TV, äta och leka samtidigt.” Så hade hon tänkt, och när hon
väl hade bestämt sig ville hon inte vika sig en tum. Lägenheten
skulle bli hennes, och det blev den! Lägenheten låg vid Filmstaden
i Råsunda med två minuter till närmaste tunnelbanestation och med
prommenadavstånd till jobbet som också låg i Solna. Jonas hade
flyttat till ett nybyggt hus i Ursvik, med sin nya tjej. När barnen
bodde hos honom varannan vecka kunde han köra barnen till deras
skola som låg väldigt nära där Johanna bodde. Det var väl inte
den bästa lösningen, men det funkade på grund av att Jonas hade
bil, vilket hon ju inte hade. På denna punkt hade de i alla fall
varit eniga! Alltid något. Hon kom på sig själv med att stå och
lukta på flickornas kuddar, för att känna deras dofter.
”Nej,
nu får jag torka tårarna och se till att komma iväg till
Centralen” tänkte hon för sig själv. Släckte alla lampor i
lägenheten, förutom de som hade timrar, en i flickornas rum och en
i hennes och en i vardagsrummet”. För att hålla tjuvar borta
tänkte hon…
Hon tog på sig skorna och kappan, tog tag i påsen med julklapparna och den lilla resväskan med hjul och gick ut i trapphuset. Hon slogs av hur tyst allt var! I vanliga fall när flickorna var med tänkte hon aldrig på det, för de livade ju upp allt när de var med, men nu var det oerhört tyst! Man hade kunnat höra en knappnål falla på våningen längs ner, så tyst var det. Alla har väl åkt iväg för att fira jul, tänkte Johanna. Hon låste dörren, tog hissen och åkte ner. Med tunnelbanan var hon snart på Centralen, där hon hann köpa med sig en Caffe Latte och en tidning i Pressbyrån innan hon letade sig fram till sin perong. Spår 11. Det låg en trappa ner från huvudingången, och så fick man gå lite. Egentligen låg ju spår 11 precis mitt emot spår 10, men det var betydligt längre att gå!