Det har nu gått en tid på min sjukskrivning och jag börjar återhämta mig lite grand från den mest akuta utbrändheten. Men den starka oron för framtiden vad gäller jobb, ekonomi, corona-virus och min psykosociala ohälsa är mycket stor. Så stor att jag ständigt har ångest. Vad kommer hända med mig om jag inte blir tillräckligt bra så jag snart kan börja jobba igen? Vad ska jag jobba med? Vad kan jag jobba med, vad orkar jag? Hur stresstålig är jag? Jag är rädd att jag kommer hamna här igen om jag inte får hjälpa med att göra en förändring. Behöver hjälp både från min chef, arbetsgivare och den fackliga klubben. Jag går ju också ständigt omkring och tänker att det är något fel på mig. Att jag har någon diagnos och lider av någon personlighetsstörning.
Känner mycket stor osäkerhet inför framtiden. Allt känns också meningslöst, som att allt hopp snart är förbi. Vad är meningen med att stoppa i sig alla piller när man ändå inte mår bättre? Det är ingen som kommer vilja ha mig på ett jobb. En person som visat sig så här svag som jag är nu. Vem vill ha en sådan som mig: En snart 50 årig tjej, med psykiska problem? Ingen! Förut när jag har känt mig deprimerad och varit negativ och missmodig, har jag ändå kännt att jag har livet framför mig. Att det av den anledningen ändå fanns lite hopp. Men nu är min guldålder förbi. Nu är jag passé. Och jag känner inte längre att jag passar in någonstans….
Utbrändheten känns fortfarande, även om den mest akuta tröttheten håller på att försvinna. Jag känner mig inte lika seg i huvudet längre. Men jag känner mig fortfarande yr, speciellt när jag springer på löpband. Och mitt minne är fortfarande dåligt. Glömmer vissa saker. Har svårt att koncentrera mig och lära mig nya saker. Svårt att fokusera. Och när jag anstränger mig blir jag snabbare trött, känner mig lättare slutkörd helt enkelt. Är inte lika stresstålig. Och jag har stark tinnitus. Ett ständigt tjutande i örat.