Övning 1-1:
Jag sitter gärna i arbetsrummet och skriver. Arbetsrummet delar jag med min sambo Axel. Våra datorbord, som är triangulära till sin form, står mitt emot varandra med ena sidan mot fönstret och den andra sidan mot den andres trekantiga bord. Bakom mig står en helvägg med bokhyllor. Bakom Axels datorbord står flera hyllor med LP-skivor.
Det som kan störa arbetsron ibland är när någon hushållsmaskin gör sig påmind om att ”den är klar”. Då piper det helt hysteriskt, och man hoppas på att någon annan i hushållet ska förbarma sig över det och gå och stänga av. Denna dag blev det jag som förlorade…
Utan störande moment ”utifrån” så är arbetsrummet lungt och tyst. Ett behagligt dovt brummande kan höras från datorerna. Ett ännu tystare ”tick-tack-tick-tack” från klockan på väggen. Golvet är av modern ekparkett, tre av väggarna är målade i vitt och en vägg är målad i en mörk vinröd nyans. Den vinröda väggen kontrasteras av de vita skivhyllorna, som nästan till bredden är fyllda med vinyl. På den ena skivhyllan står skivspelare och cd spelare.
Den ena vita väggen syns knappt på grund av den långa rad av bokhyllor som står bakom mitt datorbord. Bokhyllan är ett av IKEA’s märken och har en stomme av vitt och dörrar av någon slags ek-fanér som matchar golvet ganska bra. En tvåsittsig oxblodsfärgad skinnsoffa har också fått plats! Många kanske skulle säga att rummet är ”övermöblerat”, men för mig är det bara mysigt och ger en behaglig arbetsro.
Fönstren är nästan alltid fördragna med gröna persienner så att man bara kan se ut lite gran. Tillräckligt för att se vilket väder det är, men inte så mycket så att rörelser utifrån stör fokuset. Det finns en behaglig stämning i rummet som genererar en hel del kreativitet och som ger upphov till viss reflektion och eftertänksamhet. Just nu silas lite av det fina soliga ljuset in genom persiennerna och skänker mig i detta nu ännu mer härlig stämning.
Övning 1-2:
Arbetsrummet, som är mitt favoritrum i huset, är lugnt och harmoniskt inrett där ekparkett, vitt, vinrött och furu dominerar. Rummet ger en skön mix av energi, inspiration, lugn och harmoni – en bra arbetsmiljö helt enkelt. Vid mitt skrivbord, där jag gärna sitter både för att skriva och titta på TV-serier, spenderar jag en stor del av min lediga tid.
Övning 1-3:
Livets väg ledde mig hit… Vilka vägar valde jag då och varför gjorde jag dessa val? I efterhand är det lätt att dömma sig själv och tänka: ”Varför valde jag som jag gjorde, jag borde ha vetat bättre!” Men svårigheten är ju att man inte har facit när man står inför svåra val i livet. Man vet inte vad som kommer att hända om man väljer det ena framför det andra. Och aldeles oavsett hur mycket vi än planerar för hur våra liv ska bli, är det så många omständigheter som man inte rår över själv. Många omständigheter som vi inte har makt att styra över. Saker som ligger utanför vår egen påverkanscirkel. En del brukar kalla sådant för tur eller otur, lite beroende på hur sådana omständigheter faller in. Ett livets lotteri. Det är bra om man snabbt kan tänka om och hela tiden arbeta mot det mål man har satt upp. Och så länge man har ett mål, har man ju också något att arbeta mot. Det är här som mitt problem kommer in. Jag har egentligen inte haft något givet mål. Idag när jag tittar tillbaka på det liv jag hittills levt, känns det som att det mesta ”bara hände”. Jag kan inte minnas när jag gjorde vissa val och varför. Det är som att en osynlig hand har lett mig dit där jag nu är, som om jag varit styrd av en osynlig hand.
För dryga året sedan började vissa tankar att dyka upp i huvudet: ”vad gör jag här, hur kommer det sig att jag är just här, vad är meningen med allt detta?” Men jag kunde inte svara på mina egna frågor. Hela min tillvaro började där och då så sakta att krackelera, lite i taget. I dag har det rasat helt. Sjukskriven för blandade ångest- och deppressiontillstånd och utbrändhet. Allt känns så totalt meningslöst och på senaste tiden har jag några gånger funderat på om det verkligen är värt att leva detta liv. Speciellt eftersom jag inte vet vilken väg jag nu ska fortsätta på. Det finns inte så många att välja på längre i min ålder. Många vägar har stängts för mig.
Gå tillbaka till det som var innan sjukskrivningen? Tanken på det ger mera ångest. Rädslan för att bli sjuk igen är påtaglig och skrämmande. Men finns det någon annan plats för mig i vårt samhälle, något tomrum som jag kan fylla någonstans? Något som samtidigt är någon mening för någon annan och därmed också för mig? Idag ska man ha: Expertkunskap! Precis. Helst ska man vara som “klippt och skuren” för ett specifikt jobb. För en specifik arbetsroll. Jag är det motsatta – generell. Man ska helst också vara det omöjliga: Ha en eller helst två utbildningar, två proffessioner och samtidigt vara under 30, singel och utan några som helst tankar eller planer på att skaffa familj och barn. Och helst ska man vara man. Samtidigt ska man ha de rätta egenskaperna och personlighetstyperna. Man ska vara social och samtidigt strukturerad, verbal, glad, utåtriktad och effektiv. Och kunna ha tusen bollar i luften. Samtidigt! Att vara driven är ett måste, men samtidigt kunna samarbeta. Ja, man ska vara det omöjliga!
Jag antar att du gissar rätt. Inget av detta passar in på mig! Vad återstår? Ingenting!Och det beskriver precis det tomrum jag känner inom mig. Ett tomt och mörkt ingenting-rum!