Uppgift: Om jag vore en målning, vilken skulle det vara. Känslomässig beskrivning tack!
Har nu börjat jobba 25% efter tre månaders heltidssjukskrivning. Två dagar har jag jobbat, 2 timmar och 30 minuter varje dag, totalt 5 timmar. Jag är redan trött. Håglös och dränerad på glädje. Det är oron, eller kanske snarare skräcken, för att behöva återgå till den arbetssituation jag befann mig i innan. Bara tanken på det får mig att må illa, vilja spy och panikångesten är skrämmande nära. Andningen är uppe i svalget, hjärtat pumpar fortare än vanligt och alla varningssystem i kroppen och knoppen är påslagna. Stressnivån är på topp igen. Det är så här det var innan jag blev sjukskriven för utmattning. Nu återupplever jag samma känslor igen. Hopplöshetskänslan. Meningslöshetskänslan. Den laddade och kvävande ångesten som övertar kontrollen över mig. Intar mig och övermannar mig, tar kommandot. Paralyser…
Huvudet känns tungt, det bekanta viskande pipandet i öronen som i sig tröttar ut och som ibland får mig att vilja fly. Men vart? Vart jag än går är ju ljudet kvar. Det följer och förföljer mig vart jag än går. Det dämpas oftast när jag mår bra. När stressnivån är på en normal nivå. Inte som nu. Klockan i arbetsrummet som tickar i takt med tiden! Men vart är jag på väg? Just nu är det väldigt ovisst. Oroande ovisst om framtiden. Corona och arbetslöshet i världen som en konsekvens av det. I allt detta håller jag själv på att totalt gå sönder och samman. Jag är nära att gå upp i atomer. Av ångesten som tär och kväljer.
Om jag vore en känd målning skulle jag utan tvekan vara Skriet av Edvard Munch
