Ett minne jag har är från när jag var liten. Kanske inte så läskigt, men jag har aldrig kunnat glömma det helt. Jag var nog runt 8 år och när farmor eller mormor var på besök hos oss i Vallentuna, brukade jag sova med dem i källaren. Så var det även denna natt, när farmor sov över. Vi gick och la oss och jag somnade. Sedan vaknar jag på natten för att gå på toaletten. Det finns en toalett i källaren och på väg till den möter jag två eller tre personer i ljusa rockar som står i gången mot ytterdörren som finns i källaren, precis utanför bastun står dem. De frågar mig om vägen till Vallentuna centrum och om jag vill följa med dem. Jag förklarar vägen men säger att jag inte vill följa med.
Istället går jag på toaletten. När jag är klar där och kommer ut så har de försvunnit. Jag tyckte att händelsen var så verklig att jag aldrig någonsin funderade på om det var en dröm jag hade haft. Och när jag vaknade på morgonen och berättade för farmor så svarade hon något som jag nu har glömt. Men det var tydligt att hon trodde att jag bara hade drömt. Jag har en annan gång i mitt liv drömt så där verkligt. Sådär så att man verkligen upplever att man har pratat med någon på riktigt, inte bara att man har drömt, vilket jag alltid annars är medveten om att jag har gjort. Det var en gång straxt efter att min mormor hade gått bort. Då besökte hon mig i drömmen och sa ”Det går fort Anna, så vi ses snart igen”. När jag vaknade var jag helt övertygad om att det var min mormor som hade sagt detta till mig. Det var hennes röst jag hade hört. Även om jag naturligtvis vet att det är omöjligt. Lite läskigt är det ändå när man drömmer så där verkligt…????