Vilka mekanismer och är det som styr över vilken kompetens som behövs på arbetsmarknaden i stort och vilka kriterier är det som avgör vem eller vilka som anses kompetenta för ett visst jobb och andra inte?
Under den tid jag har varit sjukskriven har jag pratat med ganska många olika människor vars jobb är att få mig att må bättre igen och på andra sätt försökt få mig att ”komma tillbaka”. Det jag slås av är att dessa personer sällan eller aldrig har egen erfarenhet av att ha varit sjukskrivna.
Samma sak slog mig under den period i livet när jag var arbetslös. De jag då pratade med för att få tips och råd hur jag skulle gå tillväga för att skaffa mig jobb hade själva aldrig varit arbetslösa.
Det jag frågar mig är hur personer utan egen erfarenhet kan veta hur det är att vara sjukskriven eller arbetslös? Vad vet dem om vilket stöd man behöver för ”att komma tillbaka”. Jag förstår att man behöver ha vissa baskunskaper för specifika arbetsområden. Men den empatiska och medkännande förmågan lär man sig inte på en utbildning. Vissa kanske har dessa förmågor från början, medan andra får dessa insikter genom egna erfarenheter. Ändå finns det många människor utan vare sig förmågor eller insikter som tror sig veta precis hur det är och som kan slänga ur sig ganska hänsynslösa uttalanden. Utan någon som helst insikt om hur det kan ”landa” hos någon som befinner sig i en djup personlig kris.
Häromdagen ringde min ”case manager” till mig och ville veta hur jag mådde. Jag blev både förvånad men också glad. Okej, hen bryr sig faktiskt om mig, tänkte jag. Det hade gått en ganska lång tid sedan hen hörde av sig. Och på det mail jag hade skickat senaste gången, hade hen bara svarat väldigt kort. Eftersom jag satt i väntrummet för ett läkarbesök bad jag att hen skulle ringa mig igen lite senare. Men det gick inte av någon anledning. Istället bad hen mig att skicka ett mail ”så fort som möjligt”, helst samma dag.
Jag har alltså varit sjukskriven för utmattning och hen ringer och stressar mig att maila tillbaka så fort som möjligt, och när jag senare samma dag bemödar mig med att skriva ett långt mail om mitt mående, vad tror ni hen svarar. Med ett kort ”OK, då vet jag”. Jag blev så paff, att jag ännu inte har förmått mig att svara. Jag trodde verkligen att hen skulle försöka hjälpa mig på allvar denna gång. Men icke! Kan verkligen inte förstå varför det då var så bråttom för mig att höra av mig? Och så denna oförmåga till empati och förståelse för det jag går igenom. För hen verkar jag bara vara ännu ”ett projekt”, inte en person med massor med känslor. Det är ju hen som ska finnas för mig, inte tvärtom! Det är ju inte så att ”fall” som jag skapas för att hen ska ha ett jobb! Som hen dessutom inte är särskilt bra på.
Så hur kommer det sig att någon som saknar empati och inlevelseförmåga kan ha ett jobb där sådant är väldigt viktigt? Bara för att man ”har en utbildning” behöver man ju inte vara mer lämpad än en person utan utbildning. Många gånger kan ju faktiskt sådant som självupplevd erfarenhet vara det som borde vara ett kriterium för vissa jobb. Tyvärr verkar det inte vara så. Kan det vara så att kravet på utbildning skapats av de som är rädda för att ”bli petade” av människor som faktiskt har erfarenheter och som därför skulle kunna göra jobbet mycket bättre? Och är det inte så att hela arbetsmarknaden är som ”hela havet stormar”. Vem som blir utan stol är nödvändigtvis inte den som saknar förmåga eller erfarenhet, det är nog större sannolikhet att det är någon som saknar vassa armbågar. Den som blir utan stol är någon som är hänsynsfull, empatisk och sanningsenlig. ???