Ett tankeexperiment: Det är sen kväll, jag har borstat tänderna och ska gå och lägga mig. När jag sitter på toa kommer jag plötsligt på att jag har glömt att skriva dagbok för dagen. ”Oh, nej”, tänker jag för mig själv, ”Nu måste jag skriva dagboken i morgon, och tänk om jag då inte kommer ihåg allt som jag tänkte och kände när jag gjorde mina övningar. Det blir ju inte bra, varför glömde jag bort det”? Börjar kanske förebrå mig själv för att jag gör för många olika saker samtidigt och att jag har dåligt minne och att jag minsann borde skriva dagbok varje dag. Kan känna oron i magen över att jag glömmer viktiga detaljer och tänker samtidigt, ”tänk om jag nu inte kan somna”.
Vissa gånger skulle jag kunna gå tillbaka till arbetsrummet och skriva dagboken redan innan jag lägger mig för att vara säker på att inte glömma något, och för att kunna somna. Men jag borde istället säga till mig själv, ”att det inte är så farligt om jag glömmer något en gång. Det är inte hela värden. Ingen kommer att dö för att jag glömde skriva. Jag kan ta det lugnt och skriva i morgon. Det är okej att glömma vissa detaljer och skriva dagboken i morgon” och liknande lugnande ord, så att jag inte tvångsmässigt skriver dagboken där och då, även fast jag borde sova istället. Nattsömnen är trots allt viktigare än att komma ihåg alla detaljer.