8 juli 2020 (för några dagar sedan)
Högt ångestpåslag…hela dagen idag. Försöker få ur mig det jag känner, men för vad…allt känns suddigt och overkligt…om några veckor kanske jag är utförsäkrad från Försäkringskassan, fick jag veta i idag. Då inträffar dag 180 och det kommer att bli mycket svårare att få ersättning…..ok fick jag ur mig lite svagt. Orkade inte ens bli arg eller ledsen. Är bara trött och likgiltigt. Det ska mycket till innan man får ersättning efter 180 dagar sa hon, man prövas mot hela arbetsmarknaden och man ska i princip inte kunna sopa ett golv, och om jag kollar på ditt fall ser det i princip omöjligt ut…..ok, jag förstår viskade jag. Men det är klart att du ska försöka sa hon nu lite osäkert, det kan ju gå…Vet inte om hon plötsligt tyckte synd om mig eller vad som hände? Hade lite svårt att ta in vad hon sa. Själv sa jag att jag gärna har lite semester tillsammans med min sambo, kul att ha semester ihop…Det är klart att du ska kunna ha semester sa hon…Men dina dagar tickar på, det var bara det jag ville berätta…..ok, tack för informationen sa jag, då vet jag. Hej och Hej sa vi och la på…..Blev sittandes ett tag och stirrade rakt fram, som jag brukar nuförtiden.
Nu ett antal timmar senare funderar jag fortfarande på samtalet. Läggs allt ansvar på mig?…Det står så mycket om arbetsgivarens ansvar i rehabiliteringen…men när det kommer till Försäkringskassan blir jag alltså utan ersättning hur som helst? Besviken….nej, men uppgiven och frågande…hur ska jag göra. Ska jag gå tillbaka till en situation som inte är hållbar för mig, och som satte mig i denna situation…eller ska jag ta den ekonomiska smällen och försöka härda ut? Frågan är vad jag vinner på att härda ut…..kommer jag att lyckas hitta något annat som jag trivs bättre med?
Det som jag oroar mig mest för; kommer jag att klara av att lära mig ett nytt jobb? Kommer jag klara av något jobb överhuvudtaget? Upplever som sagt stora koncentrationssvårigheter och att minnet sviker. Och huvudet känns inte klart utan dimmigt och segt. Sover dåligt utan medicin och läkarna hittar inga problem med mig…förutom möjligen en sak som jag förhoppningsvis ska få utreda vidare om…Men det måste tyvärr vänta till senare i augusti…..Får nog långt innan det förbereda ett manus inför den 3 augusti, som är den 180:e dagen. Dagen D.
Det kan bli en tuff förhandling, kanske den svåraste hittills. Jag gillar utmaningar, men just nu orkar jag inte ens bry mig om hur det kommer att gå. Känner bara apati och likgiltighet. Det är som att jag stängt av. I vanliga fall hade jag känt mig arg och motiverad att slåss för mina rättigheter, men inte nu…känner bara ett tomt ingenting. Om jag blundar försvinner kanske verkligheten en stund?
…Nej verkligheten är envist kvar. Tillsammans med den ständiga ångesten och oron i magen. Spända käkar och uppdragna axlar. Just nu tung i huvudet. Detta tillstånd går nog aldrig över…