Att försonas med sig själv….är något som kan ta lång tid för vissa människor, liksom det gjort för mig. Det har tagit nästan 50 år! Men nu börjar jag acceptera mig själv som jag är. Har förlikat mig med faktumet att jag gillar omväxling och aldrig kommer att bli expert på något. Likaså har jag förlåtit mig själv för att jag aldrig kommer att kunna leva upp till andras förväntningar. Eller ens mina egna. Jag duger helt enkelt som jag är!
Jag kommer med största sannolikhet leva hela mitt liv som en totalt okänd person, som inte kommer att skapa några ringar på vattnet till eftervärdet. Men det känns okej. Faktiskt! Det är något som jag hela tiden har tyckt är ett misslyckande. Man vill ju vara framgångsrik och betyda något för väldigt många! Ju fler, desto mer framgångsrik och betydelsefull är man som person? Och att vara framgångsrik och betydelsefull är ju bra, eller?
Berömdhet, eller framgång, kommer med ett högt pris, och priset är andra människors avundsjuka. Det enda de avundsjuka människorna väntar på är att se en framgångsrik person misslyckas! Skadeglädje kallas det. Ju högre tron man sitter på, desto fler vill se en falla ner från den. Även de som tidigare framstod som vänner. Jag har alltid ogillat avundsjuka och har med mer eller mindre framgång verkligen försökt att begrava min egen. Att glädjas med andras framgång kan ibland vara svårt, eftersom det påminner en om ens egna misslyckanden!
Men det är just det som är så konstigt och fel. En persons framgång har inget att göra med andra människor. Och alla människor är väl på ett eller annat sätt framgångsrika, men vi tenderar att glömma våra egna framgångar när vi jämför oss med andra. Men nu, när jag nästan nått 50 års ålder känner jag äntligen en inre trygghet, en trygghet i mig själv, som gör mig lugn och som gör att jag verkligen kan glädjas med andras framgång, samtidigt som jag håller mig själv utanför. Inte jämför mig själv med andra. Det behövs inte. Jag känner ändå en tillfredsställelse med livet. Jag vet fortfarande inte vad jag ska bli när jag blir stor. Men vad gör det? Jag har jobb, även om jag inte trivs hundra procent, så är det mer än okej. Och vad vet vi om vad som väntar runt hörnet, i morgon, nästa vecka, nästa år? Det är här och nu som räknas. Och så länge som man andas, finns en möjlighet att förändra det man tycker är mindre bra. Först måste man bara försöka reda ut vad som är viktigt för en själv. Och hur det går med det? …..Ja, den som lever får se, som jag brukar säga
????