Lyssnar på ett avsnitt av sommarpratarna och känner mig ganska slutkörd och samtidigt tom i huvudet. I morgon ska jag börja jobba 75%. Egentligen hade jag behövt vara sjukskriven 50% ett tag till, men Försäkringskassan vill inte betala mer sjukpenning för mig, så jag känner mig tvungen att gå upp i tid av ekonomiska skäl. Inte för att jag egentligen känner mig tillräckligt utvilad. Men har inget val…
Känslan av värdelöshet finns kvar och det är mitt största inre hinder. Likaså finns känslan av att inte tillhöra något sammanhang kvar, vart passar jag in? Vad borde jag göra egentligen. Känner inte att jag är bra på något. Har inga dolda talanger…som alla huvudpersoner i TV-serierna ofta har. En talang som hux flux kastar dem in i det som passar dem som handen i handsken. Det har aldrig hänt mig. Det verkar inte finnas några handskar som passar mina händer….
På fredag ska jag ”prata brett” för tredje gången, med en psykolog på företagshälsovården. Spännande! Jag brukar ha så stora förväntningar inför olika händelser, men med min långa levda livserfarenhet har jag inte längre några förväntningar alls. Troligtvis blir det ett platt fall som så många andra händelser har blivit i mitt liv. Det kommer återigen bekräfta att jag verkligen är värdelös och inte passar in någonstans.
Sedan ska dessa samtal pausas, medan jag ska utvärderas för två andra parallella behandlingar! Det är också spännande. Kanske kommer jag lagom till min 50 årsdag äntligen ha lärt känna mig själv? Den som lever får se ???
Reflektioner