Tänk om man hade en kristallkula, så att man kunde se sig själv in i framtiden. Se hur ens liv blir beroende på om man väljer vägen till vänster eller vägen till höger, för att därefter bestämma vägvalet utefter vilket liv som verkar bäst…
“Men Anna, du kan ju alltid engagera dig mer fackligt sen igen om några år”….Jo visst, kanske det. Men tänk om det är just nu som det magiska ögonblicket existerar. Nu, men inte sedan. För tänk om det är så att vägen till vänster aldrig mer korsar det fackliga engagemanget. Det kan faktiskt vara så. Att den dörren nu stängs för alltid.
Samtidigt har jag alltid trott att ödet också spelar en roll. Att det egentligen inte är jag som väljer väg, utan att det faktiskt är något annat, obestämt vad, som styr mitt val. Som en osynlig hand som leder mig på en enda väg, som om några val aldrig funnits.
Filosofiskt, jag visst. Men när vi säger att vi gör ett val, hur “valfritt” är det valet egentligen? När vi har vägt alla för- och nackdelar mot varandra, är det väl så att vi då väljer den väg som verkar bäst i något hänseende, och i den stunden existerar inte längre något val.
Tanken på att det inte finns något val gör det lättare att gå vidare och koncentrera sig och engagera sig i de nya arbetsuppgifterna. Och ja, kanske kommer min osynliga hand leda mig tillbaka till fackliga/politiska engagemangen i en framtid.
Den som lever får se 🧐🤓😇😌😉😜
Reflektioner