Att vara medveten om sina styrkor – och svagheter – i syfte att kunna bidra i ett sammanhang är en konst. Det är lättare när man känner till förutsättningarna, desto svårare när man inte gör det. Jag har alltid haft ett rikt inre liv, något jag på senare år har förstått att inte alla har. Har ofta inre dialoger med mig själv. När mitt inre är i harmoni och befinner sig i en lugn balans, känns det som att hela jag utstrålar glädje och positivism. Det finns inga problem eller bekymmer som är för svåra att lösa. Men varför kan det inte alltid vara så? Allt skulle vara så mycket lättare. ☀️
I dessa problemlösa stunder tänker jag att jag aldrig mer kommer hamna i en mörk avgrund med tankar som är så svarta att ingen orkar lyssna. Tänker fram strategier för hur jag alltid borde tänka. Kommer på positiva ordspråk som i den optimistiska stunden är helt självklara…. Men när jag faller ner i den svarta avgrunden kidnappas hjärnan vilket gör att det inte finns några logiska tankar, minnet av de självklara strategierna och ordspråken är som bortblåsta. Alla käcka hejarop vill jag bara spy på. Sedan vill jag gräva ner mig, dra ett täcke över, blunda och aldrig mer vakna upp. 🥺😢😪😴
Nästa morgon kan jag på ett obegripligt sätt se en liten strimma ljus igen. Då sträcker jag mig krampaktigt mot ljuset och försöker mödosamt kravla mig upp ur avgrunden. På vägen upp är det lätt att halka och ramla ner igen, men något gör att jag hela tiden kämpar mig tillbaka upp mot ljuset. Mitt ljus har namn, hemliga för omvärlden, men de finns bevarade i mitt hjärta. Vet inte hur jag skulle ha orkat upp denna gång utan dem….Till alla dem som gett mig stöd: 💖💕💞💕💖
Reflektioner