Hej Anna,
Detta brev är till dig, som du får öppna igen och läsa 2030-10-21 (10 efter att jag skrev det).
Om mindre än 2 månader ska jag fylla 60 år! Jag har haft ett långt, innehållsrikt inre liv, dit människors elakheter under så lång tid inte kunde nå. Det var den mur som jag för så många år sedan, redan när jag var barn, började bygga upp.
En skyddsbarriär mot omvärldens avundsjuka och elakheter.
Vid en ålder av 50 hade jag lyckats rasera min barriär. Likt Roger Waters The Wall hade jag lyckats riva min egen mur mot omvärlden.
”Brick by brick”…Det tog många år…Men tillslut var muren ett minne blott. Det blev min egen pånyttfödelse. En betydande vändning i mitt liv, ett livsavgörande vägskäl.
Det var då jag äntligen vågade visa omvärlden vem jag egentligen var.
Vågade visa mitt sanna jag, utan att försöka gömma mig i självkontroll och stränga självbestämda regler. En enorm lättnad och befrielse. I mitt inre infann sig lugn och harmoni.
Det betyder dock inte att jag aldrig mer efter det hade några motgångar…Långt därifrån. Motgångar hör till livet. De kommer när man minst anar dem.
De kommer när man minst behöver dem. Och varje gång känns de lika jobbiga.
Som om ingen glädje någonsin mer skulle kunna existera. Men skillnaden blev att jag inte längre dolde tankar och känslor förknippade med vrede och sorg.
Jag försökte inte längre lura mig själv eller andra att jag är en osårbar supermänniska.
Jag har fortfarande ett innehållsrikt inre liv, men idag kan jag välja att ibland dela med mig av det till min omvärld, när jag så väljer att göra det. Och jag är inte längre livrädd för att visa min sårbarhet. Det har varit den bästa present jag någonsin kunnat ge till mig själv. 🙏🤗
Reflektioner