För ett år sedan blev jag sjukskriven för utmattning. Och för nästan tre månader sedan började jag åter jobba 100%.Det blev ett händelserikt år. En hel del reflektioner och tillbakablickar. Men även en del funderingar på framtiden, för att försöka förstå vad jag behöver förändra för att få det att fungera arbetslivet ut. För det jag hade innan sjukskrivningen fungerade inte.
Förändringen för mig innebar byte av tjänst och arbetsuppgifter. Men även att jag måste ta det lugnare. Att inte göra för många saker samtidigt. Och att inte stressa, även om det är mycket att göra. Det är svårt, för man vill hela tiden försöka bli klar. Men det går inte. Man blir aldrig klar och den insikten har varit den svåraste att acceptera. Jag måste ständigt påminna mig själv, och förmå mig avsluta arbetsdagen även om jobbet inte är helt klart. Ibland lyckas jag, ibland inte.
En del kallar det tvångstankar och tvångshandlingar; att känna behov av att uppnå perfektion varje dag. Och det kanske det också är. Och för varje gång man ”föder” tvångstanken, genom att falla till föga, blir det allt svårare att motstå tvångshandlingen. För på något sätt har man intalat sig själv att om det inte är perfekt, då kommer ”något hemskt att hända”, som till exempel att man inte kan koppla av och somna på kvällen. Rädslan för det håller tvånget vid liv…. Och det är jätte svårt att bryta, eftersom man mår väldigt bra varje gång man göder tvånget. Man känner sig ”duktig” och tillfreds med sig själv.
Problemet kommer när man inte klarar av att ”göra klart”, för att man kört fast. Förnuftet säger att det är dags att lägga ner pennan och stänga av jobbdatorn för dagen, men viljan, som är kidnappad av tvångstanken, säger att jag ska bara testa en sak till…för kanske kan jag då lösa problemet innan jag avslutar dagen. Och om jag lyckas kommer jag att må så väldigt mycket bättre – kommer uppnå en euforisk känsla av tillfredställelse. Men…om jag inte lyckas lösa problemet kommer jag att må väldigt mycket sämre – de jobbiga värdelöshetstankarna kommer som ett brev på posten.
Att ha fått bättre insikt i hur jag fungerar har varit det mest värdefulla, för nu kan jag åtminstone försöka göra något åt det. Även om det inte alltid lyckas. Men nu vet jag varför….det är en bra bit på vägen….mot en ny slags perfektion! Om jag lyckas? Den som lever får se, som jag brukar säga 😜🧐🤓🤔🤗🥰
Reflektioner