Johanna gick den välbekanta vägen till ICA, som låg snett mittemot tågstationen. Ingången låg runt hörnet, så den syntes inte från stationen. Johanna blev väldigt berörd av den stumma tystnaden. Hon hade aldrig uppfattat att det var så tyst här. Det var som att allt liv hade upphört. Inte en människa syntes, inga bilar, inga bussar, inga fler tåg. Ingen som var ute och gick med hunden, inga andra fotspår i snön förutom hennes egna… Hon rös ännu en gång. Hon försökte slå bort den krypande oroskänslan. Hon hade ju lovat att köpa med sig några julmust på vägen till föräldrahemmet. Nu skulle hon precis svänga runt hörnet och bara som hastigast gå in på ICA och handla med sig det. Sagt och gjort, men hon fick sig sitt livs största chock! ICA skylten som hade hängt ovanför affären hängde nu ner framför dörren, bara fäst i ena änden. Den hängde och dinglade lite för vinden och gnisslandet från den lät som någons klagande. Lamporna som satt i var trasiga, liksom skyltglaset. Dörrarna in till affären var igenbommade, och såg ut att ha varit det en längre tid. Kanske år…På den bleka löpsedeln som satt bredvid dörren läste hon: 22 december 2023. Men det var ju idag!
Johanna kände hur hennes hjärta bultade allt hårdare och andningen var snabb och hon försökte febrilt få ner tillräckligt med syre i lungorna. Vilket inte lyckades. Hon kände den bekanta panikångesten komma smygande. Först lite svagt, för att sedan slå ut i full blom. Hon var tvungen att hitta någonstans att sitta. Där stod en gammal grön och färg-flagad gisten bänk framför de igenbommade fönsterrutorna som också tillhörde affären. Hon satte sig där och tittade ut över den tomma parkeringsplatsen….