Reflekterat 13/3 2017
I fredags träffade vi i Mall of Scandinavia. Det var jätte kul och
trevligt. Men av någon anledning aktiveras alltid mina livsteman när
jag träffar denna kompis, som jag har haft så länge jag kan
minnas. Jag har känt henne längre än mitt minne sträcker sig! Hon
kunde vara min syster. Varför aktiverar hon mina livsteman undrar
jag? Det är som att jag alltid åker tillbaka i tiden, till när vi
gick i skolan och jag kände mig utanför. Det är som att hon ser
igenom mig, kan genomskåda mig. Hon ser att jag fortfarande är den
miserabla och tråkiga tjej, som i skolan var så opopulär och
utanför. Hon ser inte mig som jag egentligen är. Eller som jag är
NU. En annan sak jag ogillar är att hon alltid vill hävda sig och
framhäva hur bra hon är på vissa saker. Till exempel tycker hon
att hon var så väldigt bra i bollsport. Detta kom fram när vi
pratade om hur hemsk gympan var, till exempel att man skulle välja
lag. Vilket jag mindes att vi mest gjorde i fotbollen. Inomhus mindes
jag att de delade ut färgade band. Hon sa inte emot. Jag berättade
att min teori är att det sitter i huvudet, självförtroendet. Om
ingen tror på en (gympaläraren och de andra eleverna) så tror man
ju själv tillslut att man är dålig och då presterar man inte
heller lika bra som om man tror att man är bäst. Så jag sa det och
att mycket sitter i huvudet. Hon sa inte emot.
Jag gillar min kompis. Men ofta aktiveras mina livsteman när jag
träffar henne. Kanske kan det bero på att hon ofta vill prata om
minnen från skoltiden? Den tid när jag kände att mitt
självförtroende var i botten. Hon pratar sällan om hur det är
idag. Och gör hon det, är det bara om sig själv. Hon är
egentligen inte så intresserad av mig, tycker inte jag i alla fall.
Och hon gillar att sätta etiketter på folk. Det jag kan irritera
mig på är att hon inte verkar känna mig egentligen. Hon kommer
bara ihåg hennes egen uppfattning om mig när vi gick i skolan. Och
den uppfattningen stämde ganska dåligt tycker jag. Plus att jag
har förändrat mig väldigt mycket sedan dess. Men varför ältar
hon om detta? Är det för att hon känner sig bättre än mig när
hon pratar om det? Och varför vill hon känna sig bättre än mig?
Varför kan hon inte glädja sig åt vem jag är och har åstadkommit
fram till idag? Jag vill inte tro att hon är avundsjuk.
Jag tror att det är för att hon, liksom jag och liksom alla andra,
vill ha bekräftelse. Men till skillnad från mig ”tvingar”
hon andra att bekräfta henne. Hon ger inte andra något val, såvida
man inte vill såra henne. Eftersom jag inte vill det, så säger jag
det som hon vill höra och som gör henne glad. Men det innebär
samtidigt att jag kränker mig själv, och den jag själv tycker att
jag är. Nämligen lika bra och värdefull som hon och alla andra. Men
varje gång hon tvingar mig att säga något bra om henne, kränker
jag mig själv, eftersom hennes ord ofta antyder att hon var/är
bättre än mig på något sätt. På till exempel sport. Eller
musik. Stämmer det? Nej, det tycker jag inte. Jag hade minst lika
bra skott som hon i fortboll. Och jag sprang minst lika bra, kanske
bättre. Och jag kunde läsa spelet, när jag hade lust. Det hade jag
inte alltid. Nej, jag kanske inte var lika intresserad av fotboll som
hon. Men jag spelade det, och jag tycker att vi var ungefär lika bra
allihop. Kanske var det två eller tre stycken som var något bättre.
Samtidigt är min kompis snabb med att själv presentera sina
tillkortakommanden. Som att hon vill vara först med att säga det.
Hon har fortfarande inte lärt sig att jag aldrig kommer att ta upp
det som jag tycker är mindre bra med henne. Det klarar hennes familj
så bra av, hennes syrror och mamma framförallt. Så inför mig
behöver hon inte hävda sig. Jag önskar att vi bara kunde umgås på
lika villkor och leva i nuet. Hitta de gemensamma saker som vi idag
tycker är kul. Barnen till exempel. Och så kan jag tänka mig att
vi båda är intresserade av naturen och promenera i den. Men det är
som att hon alltid vill bara bättre än mig på de saker vi ska
göra. Hon kan inte tänka sig att göra det som jag eventuellt är
bättre på än henne. Varför vill hon alltid känna sig bättre än
mig? Genom att alltid hävda sig för att verka bättre än mig,
aktiverar hon mina livsteman och jag känner att jag genom att umgås
med henne kränker mig själv.
Så våran status sinsemellan tycker jag är helt irrelevant.
Huvudsaken är att vi gillar att umgås och prata. Och vi borde kunna
göra det vi tycker är roligt och inte hela tiden mäta oss med
varandra. Vem är bättre än den andra. Helt ointressant. Och hur
bedömer man det ens? Jag tror att jag tillslut kommer att behöva
ställa ett ultimatum till mig själv och henne. Berätta att jag
bara vill fortsätta umgås om vi kan sluta att jämföra oss med
varandra. Och konstatera att vi båda duger precis som vi är. Vi
behöver inte tävla!
Kan det vara så att medan jag är mest intresserad av att göra
saker tillsammans som vi båda gillar, verkar det ofta som hon vill
poängtera vad som skiljer oss åt? Som om hon inte vill vara lik
mig. Genom det kan det ibland kännas som hon tar ifrån mig mina
intressen. Som om vi inte kan vara lika intresserade av en viss sak.
Jag har ibland känt att hon antyder att hon tycker mer om musik än
jag. För att hon pratar mer om musik än jag. Men för mig är inte
pratet ett bevis för hur mycket man tycker om. För mig är det
handlingen, och vad känslan av musiken gör med en som betyder
något. Jag kan nog säga att utan musik hade jag nog inte varit kvar
idag. Jag älskar musik och vissa låtar kan få mig att rysa, få
gåshud, gråta eller få ut alla mina aggressioner. Det är och har
varit min ventil. Genom hela livet.
Ibland insinuerar hon att hon är mer sportintresserad än jag. Bara
för att jag kände mig dålig på gympan! Men det är ju inget bevis
för att jag inte var intresserad av sport. Bara att gympan var
dålig. Att vi inte fick göra det jag tyckte var roligt. Och att
då-tidens skola var dålig på pedagogik. Musiken har varit min
ventil i alla läger. Jag älskar musik och lyssnar på massor av
musik. Jag har till och med jobbat med det. Har jobbat inom
musikbranschen i mer än 8 år. Jag tror att hon är avundsjuk på mig
för det. Och någonstans ville jag kanske göra henne avundsjuk.
Henne och alla andra i skolan som fick mig att känna mig utanför.
Idrott och motion har jag hållit på med i en eller annan variant
sedan jag slutade skolan. Och sedan snart 10 år tillbaka har jag
tränat på gym minst en gång i veckan, oftast mycket mer. Och jag
springer under vår-sommar-höst. Något jag tycker är härligt för
att jag också kommer ut i naturen. Jag gillar känslan av att ta ut
mig. ”Träna skiten ur mig”. Jag gillar det, när jag
känner att det tar emot. Och jag får kämpa. För det är kämpandet
som är utmaningen. Och det är utmaningarna jag älskar. När jag
nått fram, tappar jag ofta motivationen, tyvärr. Då får jag hitta
nya utmaningar helt enkelt. Allt för att hålla motivationen uppe på
den nivå som får mig att kämpa vidare. Och så får jag mitt hjul
att snurra.
Nej, jag har bestämt mig en gång för alla: Min kompis ska aldrig
mer få ta ifrån mig mina intressen. Hur mycket eller lite
intresserad jag är av saker och ting ska inte hon bestämma utefter
hennes skala. Hon är inte min referens. Jag är min egen! Over and
out. För idag!