Reflekterat 26/2
2017
”Upplevelsen
av perfektionism”: Den
grundläggande känslan är press. Om du har livstemat perfektionism
kan du aldrig koppla av och njuta. Du kämpar alltid, kämpar och
kämpar för att komma vidare. Du vill vara bäst på allt du gör –
oavsett om det gäller studier, arbete, idrott, fritidsintressen
eller förhållanden. Om du har livstemat perfektionim handlar livet
om att åstadkomma saker. Livet innebär att arbeta eller prestera
hela tiden. Du anstränger dig alltid till bristningsgränsen. Det
finns inget utrymme för att ta en paus, att stanna upp och njuta.
Allt, till och med fritidsintressen som skulle kunna ge avkoppling,
blir kravfyllda.
Livstemat kan
orsaka alla möjliga negativa känslor. Du känner dig ofta
frustrerad och irriterad på dig själv för att du inte lever upp
till dina egna förväntningar. Du känner dig spänd och orolig. Du
tänker bara på nästa sak som du måste göra. En stor del av din
oro kretsar kring hur tiden ska räcka till. Du har så mycket att
göra och så lite tid. Du är alltid medveten om tiden och känner
en konstant tidspress. Du kan också vara deprimerad för att livet
känns så krävande och för att det du åstadkommit känns så
tomt. Kanske frågar du dig varför du fortsätter att pressa dig
själv så här. Trots att du är utmattad tar du det inte lugnare,
utan tar bara på dig mer och mer. Det är som om du tror att
någonting av allt det du gör till slut ska få dig att känna dig
nöjd. Du inser inte att den känslan omöjliggörs just av hur du
gör saker och ting. Allt som du åtar dig känns likadant – det
blir tungt och kravfyllt.
Du tror att du
kan lyckas – om du bara kämpar vidare, så kan du faktiskt uppnå
det där underbara, fulländade tillståndet. Du känner visserligen
inte att du har lyckats ännu, men du tycker att du gör framsteg och
närmar dig målet. Det är den känslan av att komma allt närmare
som får dig att fortsätta. Du tycker dig se ljuset i slutet av
tunneln där du äntligen ska få slappna av och njuta av livet. Du
drömmer om hur det ska bli i framtiden när du äntligen kan få
känna dig fri.
Men det där
lugnet som du hoppas på kommer aldrig. Även om det gjorde det
skulle du bara hitta något annat obevekligt krav som du måste leva
upp till. Det är så livstemat upprätthålls. Innerst inne känner
du dig inte nöjd om du inte kämpar. Det gör dig kanske inte
lycklig, men det känns välbekant.
Orden ovan är en exakt beskrivning av mig!. Boken ”Lev som du
vill och inte som du lärt dig” av Jeffrey E. Young och Janet S.
Klosko, har lyckats sätta ord på det jag alltid har kännt. Till
exempel att jag ständigt lever under tidspress. För att jag jagar
prestationer, för att jag hela tiden håller på att försöka
åstadkomma något. Något som jag bara måste bli klar med innan jag
får ta det lugnt och njuta. Precis som dom skriver blir livet
krävande och det jag lyckas uppnå kan ofta kännas tomt och
meningslöst. Som om det förlorade sin betydelse längs vägen. Jag
tror att det är för att det aldrig har haft någon betydelse.
Egentligen. Jag bara tror det. I själva verket är jag ständigt på
jakt efter bekräftelse och possitiv uppmärksamhet och beröm. Jag
har genom livet fåtts att tro att allt kan göras på ett perfekt
sätt. Att det alltid finns ett rätt och ett fel. Men denna
villfarelse kan inte vara mer fel. Det som är rätt för mig, är
fel för någon annan. Jag kan inte göra allt på ett sätt som
behagar alla. Det finns inget rätt sätt att vara på. Jag måste ge
upp min bergsfasta tro att jag kan vara och göra på ett sätt som
behagar alla. Hur jag än gör, kommer jag att beröra människor
runt omkring mig. Ibland på ett sätt som de gillar, ibland på ett
sätt som de inte gillar. Jag måste försöka acceptera det.
För många andra är kanske detta självklart, men för mig har det
alltså inte varit det. Fram till nu! Och jag är 46 år. För vissa
tar det lång tid att bli ärlig med sig själv. För det är vad det
handlar om. Genom att försöka vara alla till lags och inte förarga,
genom att ”smälta in” och inte synas, att inte ta plats,
att ha en lagom ”framtoning” och utseende, som inte väcker
uppmärksamhet. Att få bekräfelse, utan att märkas av omgivningen;
gör att jag hela tiden är på min vakt på hur andra uppfattar mig.
Om de anmärker på mitt sätt att se ut, mitt sätt att vara. Vad
jag säger och gör. Så mycket av min koncentration och kraft går
till det, istället till det jobb jag ska uträtta. För att jag
äntligen ska få lite ro och bara kunna vara, måste jag släppa
allt detta. Jag måste sluta bry mig om vad andra tycker om mig. Och
om de säger något, någon kommentar, som jag inte gillar, försöka
att bara skaka av mig det. Precis som min mamma en gång sa till mig.
Problemet då var att jag också skämdes för mig själv. Det gör
jag inte längre. Min terapeut har hjälpt mig att få ner mina
skamkänslor för mig själv på en väldigt låg nivå. Det är
först nu jag kan jobba med Perfektionimen. Genom att även förstå
mina andra livsteman; skam och värdelöshet och utanförskap.
Jag kan nu sluta jaga bekräftelser. Jag kanske äntligen kan få
lite ro i mitt liv!