Utdrag ur boken ”Lev som du vill och inte som du lärt dig” av Jeffrey E. Young och Janet S. Klosko. Ur kapitlet om livstemat Perfektionism
”Upplevelsen
av perfektionism: Den
grundläggande känslan är press. Om du har livstemat perfektionism
kan du aldrig koppla av och njuta. Du kämpar alltid, kämpar och
kämpar för att komma vidare. Du vill vara bäst på allt du gör –
oavsett om det gäller studier, arbete, idrott, fritidsintressen
eller förhållanden. Om du har livstemat perfektionism handlar livet
om att åstadkomma saker. Livet innebär att arbeta eller prestera
hela tiden. Du anstränger dig alltid till bristningsgränsen. Det
finns inget utrymme för att ta en paus, att stanna upp och njuta.
Allt, till och med fritidsintressen som skulle kunna ge avkoppling,
blir kravfyllda.
Livstemat kan orsaka alla möjliga negativa känslor. Du känner dig
ofta frustrerad och irriterad på dig själv för att du inte lever
upp till dina egna förväntningar. Du känner dig spänd och orolig.
Du tänker bara på nästa sak som du måste göra. En stor del av
din oro kretsar kring hur tiden ska räcka till. Du har så mycket
att göra och så lite tid. Du är alltid medveten om tiden och
känner en konstant tidspress. Du kan också vara deprimerad för att
livet känns så krävande och för att det du åstadkommit känns så
tomt. Kanske frågar du dig varför du fortsätter att pressa dig
själv så här. Trots att du är utmattad tar du det inte lugnare,
utan tar bara på dig mer och mer. Det är som om du tror att
någonting av allt det du gör till slut ska få dig att känna dig
nöjd. Du inser inte att den känslan omöjliggörs just av hur du
gör saker och ting. Allt som du åtar dig känns likadant – det
blir tungt och kravfyllt.
Du tror att du kan lyckas – om du bara kämpar vidare, så kan du
faktiskt uppnå det där underbara, fulländade tillståndet. Du
känner visserligen inte att du har lyckats ännu, men du tycker att
du gör framsteg och närmar dig målet. Det är den känslan av att
komma allt närmare som får dig att fortsätta. Du tycker dig se
ljuset i slutet av tunneln där du äntligen ska få slappna av och
njuta av livet. Du drömmer om hur det ska bli i framtiden när du
äntligen kan få känna dig fri.
Men det där lugnet som du hoppas på kommer aldrig. Även om det
gjorde det skulle du bara hitta något annat obevekligt krav som du
måste leva upp till. Det är så livstemat upprätthålls. Innerst
inne känner du dig inte nöjd om du inte kämpar. Det gör dig
kanske inte lycklig, men det känns välbekant.”
Allt
detta stämmer så väldigt bra in på mig. Det är som att boken
beskriver precis det som jag ofta känner, fast jag aldrig själv
hade kunnat klä dessa känslor med just dessa ord. Med hjälp av
boken har jag nu fått ord på mina känslor! På något sätt gillar
jag att kämpa. Ett bevis på det är att när jag har uppnått ett mål,
tappar jag intresset för det. För mig har det alltid varit vägen till målet
som är ”målet”, inte målet i sig själv.
När jag till
exempel bestämde mig för att gå ner i vikt, så kämpade jag och
kämpade. Jag höll upp motivationen så länge målet ännu inte var
nått. Ett eller två år senare, hade jag nått målet, men då
kände jag bara en slags tomhet. Jag var inte alls lycklig som jag
trodde att jag skulle bli. Jag var nöjd med det jag såg i spegeln,
men samtidigt kände jag inte igen mig själv. Och på något sätt
kändes det som att mamma gjorde allt för att jag skulle gå upp
igen. Hon tyckte att jag hade blivit för smal (hon var orolig för
att jag skulle få anorexia!), men samtidigt tyckte hon att det var
klädsamt. Att hon höll på att kommentera min vikt och ”bantning”
hela tiden störde mig. Varför kunde hon inte bara acceptera det och
försöka stötta mig istället? Vad var hon orolig för? Jag blev inte klok på det, men jag gillade verkligen inte
att hon kommenterade det varje gång vi träffades. Jag försökte
att göra allt för att avleda hennes uppmärksamhet på just min
vikt, och inte själv fästa mig vid kommentarerna, bara för att jag
hoppades att hon då skulle tappa intresset för det. Nu nämner hon
det bara ibland: ”du håller dig fin i kroppen”, men det
kanske beror på att jag inte längre bantar och att jag nu har gått
upp ca hälften av det jag då gick ner! Det är jag såklart inte
nöjd med, men just nu är jag inte motiverad att gå ner. Jag
inriktar mig enbart på träning istället. Och hoppas att jag ska
gå ner utan större ansträngning…
En annan sak är löpning. Jag höll på med löpning under lång
tid, flera gånger i veckan. Det var roligt tills andra personer
började uppmärksamma det. På ett sätt ville jag ha deras
uppmärksamhet, och att de skulle tycka att jag var duktig. Men på
något sätt blev det samtidigt något som gjorde mig omotiverad att
fortsätta. Jag hade inte längre något att kämpa för. Troligtvis
var löpningen ett sätt för mig att få personer (och mig själv)
att tycka att jag var duktig. Men i samma stund som de började tjata
om att jag var duktig föll motivationen som en sten. För att inte
tala om hur jobbigt jag tyckte det var att de hela tiden frågade om
jag hade varit ute och sprungit något de senaste dagarna. Som om jag hade
någon slags plikt att rapportera för dem hur mycket jag sprang. Som
om de vill bedöma om det var tillräckligt mycket. De var kanske
stolta över mig för att jag sprang, och trodde kanske att de
uppmuntrade mig genom att ställa frågor. Men för mig blev det bara
kravfyllt. Och något som från början hade varit ”min egen”
grej, min oas, blev plötsligt något som mina nära och kära
kommenterade sönder och hade synpunkter på, som om det var deras
angelägenhet lika mycket som min. Det störde mig jätte mycket.
Detta fenomen har även
förekommit med andra saker som jag gjort, till exempel studierna på
KTH, promenaderna hem från jobbet och övrig träning på gym för att nämna några. De
frågar ofta om sådana saker; som om de vill att jag ska rapportera, för att bevisa att jag duger eller är tillräckligt bra. Inte för att de är intresserade av mig och att det jag gör får mig att må bra. De är aldrig intresserad av min hälsa eller hur jag mår. De är bara intresserade av själva prestationen. Det har alltid stört mig och gjort att jag stundtals inte vill tala om för andra vad jag håller på med. Jag vill ha det för mig själv. Jag vill inte ha några kommentarer eller omdömen.
Det är sällan som de
tycker att det jag gör bara är bra. Det finns alltid negativa sidor
med det jag gör. Visst är det bra att jag promenerar hem, men det
kan ju hända något på vägen. (Bli överfallen och så vidare).
Det är ju bra att jag promenerar hem, men samtidigt är det ju bra
att jag upprätthåller bilkörningen, så att jag inte glömmer bort
hur man kör bil. Och ibland är det för kallt. Och springer jag inte på lite väl ödsliga vägar och stigar? De vill mig väl, det
vet jag, men de gör mig osäker. Den senaste tiden, kanske sista 6
månaderna, har de haft annat att tänka på, och då har jag sluppit
mycket av dessa frågor. Vilket har varit jätte skönt. Sakta men
säker håller min oas på att återvända.
Jag talar inte om vad jag
håller på med just nu, nämligen ICA klassikern. För närvarande 9 mil skidor (skidor, cross trainer, stakmaskin, stavgång) under 6 veckor till att
börja med. Sedan blir det cykel, simning och sist löpning. Allt detta ska klaras av under 2017. Det är min nya utmaning. Men hur var det nu; var det inte genom att ständigt anta nya utmaningar som man höll livstemat Perfektionism vid liv?
