Uppgift: Föreställ dig att du befinner dig på en plats som du älskar. Beskriv särskilt ljuden och dofterna. ”Vad känner du mot huden?” Osv.
Jag tycker mycket om en liten stig som går igenom ett skogsparti i närheten där jag bor. Ett skogsparti som ligger i utkanten av en större skog. Jag vet inte varför jag tycker så mycket om denna stig, som inte är särskilt lång, kanske 500 meter, men den ger mig en slags inre frid, samtidigt som den väcker min nyfikenhet. Den är ganska smal och på båda sidor sträcker sig skogen en bra bit. Från det håll jag oftast går slingrar den sig först lite lätt åt vänster och mycket lätt uppför. Om man tittar åt höger skymtar ett bostadsområde bortom skogen, lite vagt. Åt vänster fortsätter skogen, men betydligt tätare och man kan inte uppfatta någon bebyggelse. Efter kanske 200-250 meter svänger stigen åt höger, och just där sluttar den lite brantare uppåt. När man kommer upp på toppen är man i slutet av stigen och där mynnar den ut i ett ganska nybyggt villaområden.
Om jag ska försöka beskriva känslan jag får när jag går där, oavsett årstid, så är det närmaste jag kan komma en högtidlig stämning. Jag känner mig innesluten, men samtidigt på besök, i något som är mycket större än allt annat liv. För där och då när jag går där, inser jag att naturen inte bara är en vacker plats som är bra att ha för skojs skull, den är också en livsförutsättning! För både människor och djur, både direkt och indirekt. Jag känner en tacksamhet och en vördnad inför naturen, som skänker mig spirituell andlighet och stillhet. Den är som min religion.
Ljud och dofter beror mycket på vilken årstid det är. På våren, precis efter vintern, kan man nästan höra hur livet så sakta återvänder efter dvala. Det knakar och prasslar lite försiktigt, som när någon försöker vakna till liv efter en lång natts sömn. Ju längre våren skrider fram, desto mer dofter från den skira grönskan. Fågelkvitter och prassel från någon koltrast som letar envetet under fjolårslöven efter något att äta. Just det ljudet kan ibland få mig att hoppa till, då det kan komma plötsligt och oväntat. Men det är alltid lika roligt när koltrasten dyker fram bland löven.
Efter ett regn under sommartid luktar grönskan något speciellt. Inte alls samma doft som när det regnar på hösten. På sommaren luktar skogen och marken grönt och fräscht, som när man duschar nya, friska blommor och bladverk. På hösten avslöjar lukten att förmultningsprocessen har börjat och att naturen snart åter ska gå in i dvala för att överleva vintern.
Längs denna stig har jag sett lite olika djur vid enstaka tillfällen. En gång är jag nästan säker på att jag såg en räv springa mycket fort över stigen en bit ifrån där jag stod. En brun yvig svans som försvann blixtsnabbt in i skogssnåren på andra sidan stigen. Koltrastar ser man nästan jämt, hackspettar syns också till ibland. Och vid två-tre tillfällen har jag sett små ormar! De låg på toppen i slutet av stigen. Just där finns ett stenparti på vänster sida och där ligger solen på nästan hela dagarna. Och marken är ofta varm där. Förra året såg jag en liten orm, en esping, när jag var ute och sprang. Samtidigt som jag hoppade över den i ett spring-språng tyckte jag att den väste lite. Men det kan ju ha varit en hörvilla. Jag stannade till lite och såg på den där den låg i solen mitt på stigen. Funderade på att ta en bild med mobilkameran, men orkade inte ta upp mobilen just då. Viket jag ångrade sedan! Jag har också sett en lika liten kopparsnok, ännu närmare bostadsområdet.
Uppgift: Skriv vad Askungen egentligen tänkte och gjorde, efter att styvsystrarna hade lämnat henne att plocka upp de tiotusen risgrynen som innebar att hon inte skulle kunna åka på balen på slottet.
Styvsystrarnas skratt ekade runt de kala stenväggarna lång tid efter att de lämnat henne där att plocka upp alla risgrynen. De skulle bara veta tänkte hon… Hon vände på sopkvasten. Gjorde några handrörelser med kvasten medan hon viskade väldigt tyst så att bara hon kunde höra…Abrakadabra…
Risgrynen försvann, stenväggarna kom att täckas av den allra lummigaste grönska man kan tänka sig. Gröna bladväxter som slingrade sig upp längs de annars gråa och karga stenväggarna utan liv, och de mest underbara prunkande blommorna i regnbågens alla färger lyste som solen själv. Tusentals fåglar flög glatt kvittrande omkring och den byggnad som i vanliga fall symboliserade döden hade nu förvandlats till ett Edens lustgård full av liv och värme!
Nedför den trappa som hon, Askungen hade städat och skrubbat så många gånger, och som nu kantades av en guldportal, gick en underbar varelse ner och närmade sig nu henne där hon stod.
– ”Mitt barn”, sa varelsen som själv stod med ett trollspö i handen, ”som tack för att du hävde förbannelsen över denna byggnad ännu en gång, med din sopkvast, har jag och mina vänner från skogen (varelsen gjorde en bred handrörelse mot alla fåglar, harar, kaniner, bävrar och andra smådjur) har vi dagen till ära tagit med en överraskningspresent till dig.”
Från ovan kunde hon nu se den allra underbaraste klänning, uppburen av några fåglar, sakta sänkas ner mot henne. Med en enda snabb rörelse från varelsens trollspö satt plötsligt klänningen på henne och på fötterna satt de allra vackraste skor man kan tänka sig.
– ”Mitt barn! Nästa gång du upphäver förbannelsen – om du gör det vid rätt tillfälle – kommer den att vara hävd för alltid. Och då kommer du att få en ännu finare present…Det kommer att bli din bröllopspresent…Detta gudsförgätna hus var en gång ett grönskande fint palats med tinnar och torn, och med rika utsmyckningar av konst, silver och guld. Den elaka styvmodern och hennes barn (dina styvsystrar), förstörde det genom svart magi. Den grönska och rikedom du ser nu är bara en liten del av dess forna glans….Jag rekommenderar att du använder din sista förmåga vid ett väl valt tillfälle. Nämligen när du har lyckats fånga din prins! Då kan detta, nu dödens hus, bli din och din prins paradis. Och du kommer att rättmätigt regera världen som Drottning, ty det var vad ödet ville innan deras svarta magi dödade allt liv här… Lycka nu till på balen, och se till att ”välja rätt”! ”
Uppgift: Vad sade Askungens styvsystrar till varandra på vägen till balen om Askungens chanser att hinna ikapp dem? Har de försäkrat sig om att vara balens prinsessor nu? Vad händer om Askungen mot all förmodan kommer dit i alla fall?
– ”Nu hinner hon aldrig till balen!” Sa Styvsystrarna i kör, och deras skratt ekade mellan de grå och karga stenväggarna.
– ”Nu kommer jag att bli balens prinsessa”, sa den ena styvsystern. ”Se bara på min vackra klänning och mina vackra skor”.
– ”Nej” Utropade den andra, ”Jag är ju balens prinsessa, jag har en mycket finare klänning än du!”
Innan de hunnit ut ur deras hus bråkade de som hund och katt och nästan klöste ögonen ur varandra. När de hunnit fram till slottet där balen skulle hållas var inte deras klänningar så fina längre, ty de hade rivit och slitit i varandras kläder och hår. De andra gästerna skakade bedrövade på huvudena. I nästa ögonblick blev alla stumma av förundran för den underbara varelse som skred in med den allra ljuvligaste klänning och skor som de någonsin skådat.
– ”Vem är det”, stammade den ena styvsystern…”säg inte att det är….”
– ”…Askungen”, utbrast den andra. Och nu sprutade även tårarna nerför styvsystrarnas kinder så att ögonmakeupen rann i svarta ränder nedför kinderna…
Bedrövade och förkrossade ser de när slottets prins glider fram och tar Askungens hand och ber henne om balens första dans. När Askungen passerar styvsystrarna vänder hon sig om mot dem, och utan att de andra gästerna ser vad hon gör knäpper hon helt lätt med högerhandens fingrar. Och vips så var styvsystrarnas klänningar, hår och ögonmakeup återställd till ett fint skick och deras ögon och mun ler plötsligt! Balen varar i många timmar och det skulle komma att pratas om den i många många år som tidernas fest.
Och det hade också varit det rätta ögonblicket för hennes sista förmåga att häva förbannelsen för alltid. Från den dagen skulle Askungen leva med sin Prins i sitt Paradis-hus, som äkta par! Askungen regerade som Drottning. Prinsen hjälpte henne med alla bestyr.
Styvmodern och styvsystrarna, som nu hade blivit snälla människor, flyttade in i slottet som nu hade förvandlats till en mängd små söta hus istället. Dessa småhus tjänade som boende för stadens alla invånare. Där alla var jämlika och levde som fria individer utan förtryck och fattigdom…