Uppgift: Skriv en blogg eller debattartikel i två steg – först våldsamt överdrivet, sedan ”lugnar du ner det” så den blir möjlig att använda.
Väljer att reflektera över mitt eget mående efter flerpartsmötet med min chef, en psykolog med flera. Mötet hölls hos företagshälsovården i stan. Mitt mående orsakade att jag hade så många tankar att jag inte kunde somna. Var tvungen att ”skriva av mig”. Resultatet är enligt nedan:
Under själva mötet blev jag irriterad på chefen några gånger. Men psykologen hjälpte oss att reda ut saker och ting och vi kom fram till en någorlunda bra plan. I alla fall var jag nöjd när jag gick därifrån. Men känslan jag har nu är att jag befinner mig i en återvändsgränd som jag inte kan komma ur. Hur jag än försöker ta mig därifrån, verkar det som att jag sugs tillbaka. Jag är så besviken på chefen och hans oförmåga att förstå och den totala oviljan att hjälpa mig. Han ser bara problemen. Inga möjligheter. I två års tid drygt har jag fått höra hur mycket problem mitt fackliga engagemang skapar. Har inte känt mig uppskattad, varken av honom eller teamet. Nu vill han att jag ska återgå till teamet. I ett svagt ögonblick på mötet sa jag att det är okej att tillhöra teamet men jag vill ha individuella arbetsuppgifter. Och om det är helt omöjligt att hitta en annan tjänst, så kan jag tänka mig att gå tillbaka till teamet när jag är färdigrehabiliterad under förutsättning att teamet genomgår gemensamma samtal med professionell hjälp där alla problem som jag ser kommer upp på ytan.
Nu i efterhand ångrar jag att jag sa så. Bara jag tänker på att gå tillbaka till teamet får mig att må illa och panikångesten är mycket nära. Har till exempel svårt att somna, trots att klockan nu är 2.15 på natten. Tankarna bara snurrar i huvudet. Och det enda jag känner är ett totalt mörker och hopplöshet. Jag känner mig verkligen eländig och jag är väldigt trött på mig själv och alla dessa jobbiga känslor som jag har hela tiden och som jag inte verkar kunna bli av med. Ångesten ligger som en våt filt över hela mig och kväver mig sakta, men jag dör inte. Även om jag just nu önskade att jag skulle göra det. För första gången sedan skolåldern önskar jag att jag vore död. Känner ingen glädje i livet över huvud taget. Bara tom hopplöshet och konstant ångest. Vad är meningen med det här?
Det enda jag vill är att få vara till nytta någonstans, men ingen verkar vilja ha min hjälp. Inte på jobbet i alla fall. För det känner jag skam och min egen vekhet och svaghet. Om jag hade sett mig själv i denna situation för 30 år sedan, hade jag tittat åt ett annat håll och tyckt att personen jag är nu är en riktigt looser. En stackare som ingen kan tycka om. För det känner jag rädsla. Rädsla för att bli övergiven och utesluten ur den samhälleliga gemenskapen. Detta är botten, det måste det vara. Man kan inte komma djupare ner i det svarta hålet. Utan att gå sönder och önska sig död på riktigt och göra verklighet av det. Det är så jag känner just nu. Var är ljusningen? Finns det någon sådan och vart hittar jag den? Snälla någon, ge mig lite tur nu för en gångs skull. Jag ber!