Fortsättningen och slutet på Alla vägar ledde hit:
(Skrevs 20 april 2020)
Hon visste inte hur länge hon hade suttit på bänken när hon återfick medvetandet. Hon försökte ta in vad det var hon såg, men förstod inte. Det enda hon ville göra nu var att komma till sitt barndomshem och säkerställa att allt var bra med hennes föräldrar. Rädslan som nu började ta över efter att chocken hade lagt sig gjorde att hon fick energi nog att gå de tre kilometerna till föräldrahemmet. Frågan var bara vilken överraskning som väntade där? Hon sneddade över parkeringsplatsen där nästan inga bilspår syntes. De som fanns höll på att snöa igen. Hon gick över vägen för där var vägrenen bredare och så skulle hon ha bättre utsikt över vattnet längs hela vägen hem.
(Skrevs 22 april 2020)
Hon gick den välbekanta vägen med snabba steg, trots halkrisk. Ville helst vara framme nu…Hon kände oron i kroppen och huvudet och som hade tagit överhand. Den fick henne att handla på instinkt. Hon skymtade huset långt därborta. Huset som låg på vänster sida, på den andra sidan av vägen och som hade en magnifik utsikt över vattnet. Vattnet som nu var fruset till is och där det låg ett ganska tjockt lager av snö. Snön dominerade hela synbilden. Allt var snötäckt och så vackert att man ville gråta, som i en gudomlig saga. Vackert och orört…
(Skrevs 5 maj 2020)
När hon kom närmare och kunde se huset tydligare fick hon nästa chock. Det var så förfallet. Träd och annan växtlighet hade vuxit sig närmare huset än vad hon mindes. Den faluröda färgen var nästan helt borta, bara fragment av färgen syntes på husets fasad. Den stående träpanelen hade börjat mörkna på många ställen. Fönsterrutorna var igenspikade med träskivor. Och så långt ögat nådde fanns i stort sett inga spår i snön, förutom hennes egna och från en och annan fågel och några andra djurspår. Bland annat från älg och rådjur. Likt en magnet drogs hon mot huset, fast egentligen hade hennes förnuft velat springa därifrån så fort som möjligt. Men nyfikenheten tog överhand och hon befann sig nu framför husets dörr, som var så gisten och skev att hon undrade om den skulle gå att öppna. Utan att kunna stoppa sig själv tryckte hon ner handtaget och med ett högt gnällande sög vinden tag i dörren och den öppnades på vid gavel.
Synen som hon möttes av fick henne nästan att svimma. Från hallen där hon nu tagit ett kliv in i såg man rätt in i vardagsrummet som låg rakt fram. Spindelväv och tjocka lager av damm och under det tre personer. Två i soffan och en i fåtöljen framför fönstret. Allas huvuden var riktade mot TV’n som hon visste stod där. Eller i alla fall brukade stå där, men som man inte såg härifrån. Den skymdes av väggen. Men personernas blickar kunde hon inte se, ty där ögonen skulle ha suttit fanns bara tomma hål. Några hårtestar satt kvar på människornas huvuden, men det var oklart om man ens längre kunde kalla det för hår. Johannas ben skakade och hon blev tvungen att backa några steg för att komma ut i friska luften igen. Hon vände sig och stödde sig försiktigt på staketet vid furstebron, men hon vågade inte luta sig alltför mycket i rädsla över att den skulle ge vika. Men hon var tvungen att stödja upp sig så att hon inte skulle ramla ihop. Hon kräktes över räcket och ner i snön. Hon tog lite av den orörda snön och gned in sitt ansikte med. Och så gick hon in igen. Lukten var vidrig. Men nu måste hon ta reda på vilka som satt där i vardagsrummet.
Men egentlige visste hon det ju redan. Det var hon och hennes föräldrar! Men hon förstod inte hur det hade gått till. Hon var ju här livs levande i hallen. Hur kunde hon samtidigt sitta i soffan med hål i huvudet där ögonen en gång hade suttit. Och vi måste ha suttit där länge….Och vem är jag som står här nu? När hon kom in i vardagsrummet såg man det stora matsalsbordet, som fortfarande var julbordsdukat. Matrester hade förvandlats till en blandning av mögel och torkade kolbitar. Julgranen som stod i hörnet mot fönstret, stod sedan länge utan alla barr, och julgranspyntet var även det övertäckt av tjocka lager av damm. Hon gick fram till soffbordet och tittade ner på Aftonbladet som låg där uppvikt med TV-sidorna upp. Ögonen letade sig upp till kanten där datumet stod: 22 december 2023! Återigen dagens datum. Men vad hade hänt denna dag? Det såg ut som att allt liv hade upphört som i ett slag. Slut, finito. Någon hade dragit ur proppen. Nu såg hon de tomma julmustflaskorna i glas på matbordet. Anledningen till att hon inte sett dem först, var spindelväven som täckte en stor del av flaskornas etiketter. Etiketterna som hade blekts så mycket att den röda färgen nu bara var svagt rosa.
(Skrevs 20 maj 2020)
Hela världen gungade nu för den levande Johanna. Hur var detta möjligt? Hon stod ju här, och hon kunde känna sitt eget hjärta bulta med snabba slag och pulsen var skrämmande hög. Hon var ju inte död. Den välbekanta panikångesten kom smygande igen och svimningskänslorna var påtagliga. Här ville hon inte ramla ihop, och det fanns ingenstans som hon ville sätta sig ner för att vila. I ren dödsångest skrek hon rätt ut: ”Hur kunde alla mina vägar leda hit?” Och med gråten i halsen pep hon vidare: ” Vem är jag och vem är hon som sitter i där i soffan?”. Sedan tilltog gungningarna kraftigt. Det var som att någon ovanför henne ville säga något, men hon hörde inga tydliga ord. Bara högt mumlande. Hon tittade upp. En suddig och okänd kvinna tittade på henne, samtidigt som hennes mun rörde sig. Men hon kunde inte höra några ord, bara högt mumlande. Oj vad det gungade…. Huset hon nyss hade stått i suddades ut och när hon tittade åt sidan såg hon skog vindla förbi… Hon tittade upp igen, och nu var kvinnan tydligare och hon log vänligt mot Johanna.
– ”Du måste ha somnat djupt och drömt något hemskt sa kvinnan…Du skrek rakt ut alldeles nyss…”
– ”Oj” fick Johanna ur sig…”Var är jag?”
– ”Du sitter på tåget och om 15 minuter kommer vi att komma fram till din slutstation för den här resan.” Nu kände Johanna att hon var lite svettig och hon förstod att hon varit trött och somnat som en stock på tåget och att allt bara hade varit en mardröm…Men hon måste ändå fråga konduktörskvinnan som stod lutad över henne:
– ”Vad är det för datum idag?”. Kvinnan såg lite oroligt på henne, men svarade med sin mjuka röst:
– ”22 december 2023”