Att hitta sin plats igen i samhället efter att ha förlorat den en gång är mentalt antsträngande. Människor kan förlora sin plats på olika sätt. Det kan bland annat vara genom sjukskrivning, genom uppsägning eller att man själv släpper taget. Oavsett anledning måste man vara beredd på att vägen tillbaka kan vara tuff och krävande. Om man tvivlade på sin egen förmåga innan, så har det inte blivit bättre av att ha varit borta en tid. Det blir snarare värre! Och frågan är om man har blivit så mycket mer utvilad?
Det som i mitt fall har fått mig hit är för höga krav på mig själv, känslan av att inte passa in och att inte vara tillräckligt kompetent för jobbet. Under den tid jag har varit sjukskriven har inget av detta blivit bättre. Samma tankar och känslor finns kvar, samma rädslor: att inte passa in och att inte vara tillräckligt kompetent. Och en stark oro över att så småningom bli utkonkurrerad. All ”hjälp” jag har fått har egentligen inte lett någonstans. Bara en massa möten där vi har diskuterat procent och när jag kan vara tillbaka på arbetet. Diskussionerna om vilka arbetsuppgifter jag ska ha, eller vilket team jag ska tillhöra har aldrig inletts. Och lär inte göra det heller.
Även om arbetsgivaren säger sig vara tillmötesgående, har jag starkt börjat tvivla på om det någonsin har funnits några tankar på att hjälpa mig till det jag verkligen vill? Eller om det bara har varit tomma ord för att lugna mig för stunden. Och för att trötta ut mig så att jag inte ser någon annan utväg än att gå tillbaka till teamet eller att säga upp mig själv. En taktisk utmattningsstrategi? Vet inte. Hoppas inte. Jag vill tror det bästa om det mesta och att det kommer att ordna sig till slut. Den som lever får se. ??