Kontrollbehov som konsekvens av oro och ångest -> Därav lätt att Tvångsmässighet / Tvångstankar / Tvångshandlingar / Tvångssyndrom utvecklas ? Nu har jag genomgått en nästan tolv veckor lång behandling för OCD – Obsessive Compulsive Disorder via Internetpsykiatri.
Min behandlare har många gånger gett mig beröm för min arbetsinsats med behandlingen och tycker att jag har kämpat på bra. Mitt problem är att jag har svårt att tro henne. Tänker automatiskt att hon säger det för att vara snäll. Inte för att hon menar det egentligen.
Samma sak är det när andra personer säger snälla saker till mig. Jag tror dem inte. Tänker återigen att de säger det för att vara snälla. Om de vågade vara uppriktiga skulle de istället tala om för mig hur jävla värdelös jag är.
Jag tänker att jag inte är bra på något. Och när jag försöker fundera på vad jag skulle kunna jobba med istället för det jag är anställd för just nu, kommer jag inte på något. Jobb som jag förrut har föreställt mig vara spännande och intressanta, börjar jag tvivla på….vad händer om jag skulle vantrivas? Och i många fall behövs utbildning först…därför är dessa inga alternativ… För tänk om man går en utbildning på ett-två år och sedan upptäcker att det är jätte tråkigt, att man är helt värdelös på jobbet eller att jag inte ens får jobb för att jag är för gammal. Alla negativa tankar som går att tänka har jag tänkt. Om mig själv. Att min nuvarande chef hjälper mig är en gåta. Varför gör han det? Stackars honom tänker jag. Han skulle bara veta hur värdelös jag är.
En snart 50 årig kvinna utan framtidstro på sig själv. Deltidssjukskriven för utmattning och depression. Och vill försöka få till en förändring på arbetsplatsen. Lycka till! Vem vill ha en sådan som mig? Ingen vettig människa skulle välja en så värdelös person som mig. I min värld är det bara svaga personer som blir så sjuka att de måste sjukskrivas. Den yttersta vekheten. Per automatik inte värd andra människors sympati eller uppskattning. Ändå är jag för trött och orkeslös för att bry mig om det just nu!
Jag skulle vilja visa mig själv för andra, men vågar inte riktigt. Lyssnade igår på ett sommarprat med en mycket yngre tjej, och jag kan verkligen beundra henne för att hon har vågat göra det som jag är alldeles för feg för. Så där ser du! Jag är inte bara svag, jag är dessutom feg! Hon kanske också är svag, har också mycket oro och ångest. Till och med panikattacker. Men hon är åtminstone inte feg! Alltså är hon bättre än jag. Dessutom är hon yngre och ser bra ut. Det gör inte jag och är snart lastgammal. Det är alltså helt ute med mig…Snyft.
Mina ångestpåslag har aldrig yttrat sig som panikattacker, inte på det sätt som denna tjej beskriver i alla fall. Men de har yttrat sig som väldigt jobbigapå andra sätt. Oftast kommer den värsta ångesten på kvällarna. Även om de också kan dyka upp på dagen. Ibland kan hjärtat slå dubbleslag, vilket känns läskigt. Det blir som att hjärtat inte slår ett slag fullt ut, utan stannar till / pausar mitt i slaget, för att mikrosekunden senare slå två snabbare slag i en följd. Känslan blir ungefär som att hjärtat hoppar upp i halsgropen och samtidigt slår två slag efter att ha hoppat över ett slag. Vet inte om det är en sorts panikattack.
Andra yttranden, och som är vanligare, är att jag upplever mer eller mindre jobbiga kvävningskänslor. Hur mycket jag än andas får jag inte tillräckligt med luft och syre ner till lungorna. Konsekvensen blir att jag vill andas ännu mer och fortare. Det känns lite som när man har sprungit, förutom att jag inte är anfådd på samma sätt… Jag svettas inte heller. Det ironiska är att om jag andas fortare och ytligare för att på så sätt få in mer luft – hyperventilera – blir ångesten ännu värre! Och det hela kan eskalera till ett väldigt jobbigt tillstånd, om jag inte tvingar mig själv att andas djupare ner i magen istället. Det tar emot att göra det, för jag vill egentligen bara andas fortare…men tvingar mig själv att dra in luft långt ner i magen under några sekunder, och sedan andas ut långsamt. Efter ca 10-20 minuter blir det oftast bättre. Är det panikångest jag beskriver? Jag vet inte. Men det är jobbigt. Och tack och lov har det bara inträffat på kvällarna, väldigt ofta när jag ska lägga mig. Sällan eller aldrig offentligt.
Jag har sedan en tid tillbaka skrivit lite om mig själv på en sida jag har på facebook och på en egen hemsida, men inte under mitt eget namn. Det vågar jag inte. Har inte vågat bjuda in en enda person till min hemsida. Till min facebooksida har jag bara bjudit in en handfull. För jag är för feg. Vågar inte visa mig. För vad skulle alla säga om mig? Och så har det alltid varit, har aldrig vågat sticka ut. Ibland kan jag få ett ryck och ”visa mig lite grand”, men ganska snart skäms jag för mig själv och inte sällan tänker jag: ”vem tror jag nu att jag är”, ”det kan ju verka som att jag tror att jag är något märkvärdigt”. Och det är en sak jag är otroligt rädd för. Att verka märkvärdig. Det vill jag verkligen inte. Jag vill vara till lags. Jag vill inte provocera i onödan. Jag vill medla, jag vill hålla sams, jag vill att alla människor ska kunna leva tillsammans i fred och harmoni. Olika åsikter? Absolut och dessa ska man kunna diskutera. Och man kan till och med höja rösterna till varandra och bli lite lagom osams, men det ska vara tydligt att det bara handlar om åsikterna. Aldrig personligt, aldrig några personangrepp. Problemet är att åsikter kan röra upp känslor hos andra som blir svåra att stoppa och hantera. Även om man förstår att personen har missförstått, är det så lätt att en boll kommer i rullning som inte går att stoppa, och syftet med hela saken riskerar att gå förlorad. Det hela blir något helt annat än det man hade tänkt från början.
Istället för en diskussion om själva saken, blir det istället irritation och i värsta fall aggresion mellan två människor. Inte mellan åsikter. För det visar sig ofta i diskussionen att människor förknippar sig själva med sina åsikter. Och dessa människor kan inte tänka sig att någonsin rubba sina åsikter. Det är läskigt tycker jag! Och något jag verkligen kan bli rädd för. Och det är där min naivitet kommer in. När jag ser upp till de människor, och till denna tjej i synnerhet som höll sommarpratet som jag nämnde tidigare, tänker jag inte i första hand på allt skit som de får utstå, från människor som hatar dem trots att de aldrig har träffats! Jag tänker i första hand på att de syns, är berömda och alltså existerar. Betyder något för många andra. Har lyckats.
Men det jag hörde idag, upprörda känslor från vilt främmande människor som denna tjej aldrig har träffat! För mig en gåta. Hur kan människor lägga ner så mycket tid och energi på en människa som de inte känner? Vilka känslor väcks hos dessa personer? Tillräckligt starka för att kunna skicka både det ena och andra hem till henne! Ofattbart. Jag blir ledsen för hennes skull, för det är inte det man önskar. Men det är tydligt att vissa människor inte tål andra människors framgång. Och även om jag också kan känna ett sting av avund, för att jag också gärna skulle vilja lyckas precis som hon, kan jag samtidigt känna mig väldigt inspirerad av henne. Och även om hon är yngre, kan jag ändå ha henne som förebild. Även om jag aldrig kommer våga blotta mig som hon, kanske jag ändå vågar lite mer än jag gjort tidigare. Tack vare henne. Det är det som är att låta sig inspireras och utvecklas. Att våga pröva sig själv mot andra. Både åsikter och ens egen föreställning om hur saker och ting ”ska vara”. Utmana sig själv. Ibland kan priset dock bli för högt, men det ska ställas mot att kanske inte kunna leva sitt liv fullt ut. Det måste bli en balansgång. Kanske jag vågar en dag, att visa mig helt…? Den som lever får se ????