10 juli 2020 (igår)
Sista dagen innan semestern…Men först hann jag med ett besök hos vårdcentralen Attundahälsan. Hade skrivit minnesanteckningar, så jag skulle komma ihåg vad jag skulle berätta om. Annars hade detta besök blivit meningslöst, för då hade jag glömt hälften. Vilket jag gjorde tidigare i veckan när jag gick på ett annat läkarbesök på Läkarhuset Hötorgcity. Glömde det mesta av allt jag hade tänkt ta upp där. Trots att jag hade en lapp…Men jag glömde att titta på den. Jag kom av mig när alla tidigare prover och lungröntgen visade sig bra! Va! tänkte jag, hur är det möjligt? Var säker på att de skulle ha hittat något fel på lungorna….Hur kan allt vara bra, när jag inte mår bra, tänkte jag. Men det sa jag inte. Förstår inte. Varför finns det inget prov som visar hur jag mår?
Idag tog jag upp det jag borde ha tagit upp i tisdags, fick henne att skicka remiss för gastroskopi. Det var en liten seger för mig själv. Har blivit bättre på att fightas för mig själv och att få andra att lyssna på mig. Framförallt läkarna. De har alldeles för lättvindigt fått vifta bort mina farhågor jag tidigare har haft. Visserligen kanske de har haft rätt, men det gjorde inte mig mindre orolig. De har aldrig lyckats få min oro att försvinna, de har aldrig kunnat lugna mig och fått mig att känna mig bra. Bara liten och obetydlig. Ännu en patient.
Tvångssyndrom (OCD)…kan ha något med detta att göra. Likaså Generellt ångest syndrom (GAD). Och jag har börjat att acceptera tanken på att jag har dessa syndrom. Att jag kanske en dag kan acceptera mig själv som den jag är. Och kunna leva med mig själv. Jag utforskar mig själv varje dag, och varje dag hittar jag något nytt om mig själv. Som jag inte kände till innan. Kommer det fortsätta vara så här hela livet? Kommer jag någonsin att lära känna mig själv? 50 närmar sig, och ångesten och förväntningarna över det likaså. Det är så mycket mer jag skulle vilja lära mig, upptäcka, utforska. Men livet går så fort, och jag blir frustrerad över att min brist på energi hindrar mig från att göra allt jag egentligen skulle vilja.
Detta år har hittills varit ett förlorat år på många sätt. Corona har satt stopp för mycket. Och min egen hälsa: den ångest, depression och utbrändhet jag är sjukskriven för gör att jag själv lever i ett slags vakuum. Livet har pausats, helt ofrivilligt. Vill så mycket, men orkar inte. Har som sagt varit hos ett antal läkare och letat fel på hjärta och lungor, för jag blir så oförklarligt trött och andfådd. KOL, Astma eller något hjärtfel? Men som sagt. Lungröntgen som jag fick svar på i tisdags ”var bra” som läkaren sa. OK, sa jag. Så då har jag ingen Astma? ”Nej, du har 80-85% lungkapacitet, en person med Astma eller KOL ligger under 70%”. Ska jag nu bara andas ut och tänka att allt är bra? Läkaren idag lyssnade också på hjärta och lungor. Och skickade remiss till att göra ett arbetsEKG. Vi får väl se vad det visar. Troligtvis ingenting. Jag är nog helt frisk fysiskt. Det är orken och energin det är fel på. Och det syns tydligen inte med några prover….Blir bara så oförklarligt trött av ingenting. Tänker på allt jag nu vill göra i trädgården, blir ivrig att sätta igång, i tanken köper jag allt jag behöver och gör allt som ska göras. Och efter det är jag trött, pustar ut som om jag har sprungit ett maraton. Men allt jag har gjort är att tänka på vad jag vill göra….Ändå visar alla prover att jag mår bra! Jag förstår ingenting….