16 juli 2020
”Man väljer själv vad man ska tänka”
– Nej, jag tror inte det. Det är sant att man kan avleda sina jobbiga tankar genom att aktivera sig. På så sätt ger man sig själv mindre möjlighet att sitta och grubbla. Men så fort man slutar med aktiviteten kommer de jobbiga tankarna tillbaka. I alla fall för mig. Det är inget jag väljer. Tankarna bara kommer vare sig jag vill det eller inte, hur mycket jag än försöker att inte tänka på det. Enda sättet att bli av med tankarna är att göra något aktivt, men det orkar man ju inte 24 timmar om dygnet. Ett annat alternativ är att ta droger eller berusa sig. Men det är inte hållbart i längden.
Fick just veta att det inte finns någon behandling som passar just för de problem jag har. Typiskt min tur. Så är det alltid. Det finns för andra problem, men de jag har anses inte vara tillräckligt svåra eller jobbiga….Kanske inte för andra, men för mig är det fruktansvärt. Och det blir bara värre och värre. I natt sov jag inte mycket mer än 4 timmar. I förgår och dagen innan det var det ca 6 timmar per natt. Inte tillräckligt då heller. Jag går på Friskis 3 dagar i veckan och kommer upp i en löpsträcka på ca 1,2 mil totalt. Och så styrketränar jag. Hela veckan har jag också hållit på med ett trädgårdsprojekt. Men det hjälper inte. Sömnlösheten finns där ändå.
Läkaren jag nyss pratade med ville inte ta tag i mina problem, ville inte se dem. Samtalet varade i ca 38 minuter, och mitt förtroende för läkaren sjönk under hela samtalet. Kände bara en stor besvikelse efteråt. Hade så mycket hoppats på att få hjälp, men det blev inget av det. En remiss för en eventuellt vidare utredning var allt hon kunde göra. Men hon trodde inte själv att det skulle ge något. Tomhet och hopplöshet, inget känns längre roligt eller meningsfullt efter denna besvikelse. Man kan bara konstatera att man står helt ensam här i världen. Man måste kunna klara sig själv, för någon hjälp får man inte när man behöver den som mest. Läkare verkar bara vara till för sig själva!