Känslan av att inte vara rätt är som en tomhet eller saknad efter något. Man letar och letar men hittar aldrig vad man söker efter. Sen finns det dem som hittar sin mening utan att söka….
Detta får mig att tänka på en dikt som jag läste när jag gick i skolan, och som satte sig fast i mitt minne. Reflektionen jag själv gjort kring den är att man inte kan jaga efter lycka. Man måste själv skapa den…. ?
Men det är lättare sagt än gjort, speciellt när man tvivlar på sig själv och sin egen förmåga. ?
Här är dikten (men något avkortad i mitten, vilket jag har markerat):
Moguls kungaring av Verner von Heidenstam
”Sen hundra år försvunnen
var Moguls kungaring
Man sökte den i brunnen,
man sökte staden kring.
Det där fick Hafed höra,
som
stadens sopor bar.
Han ställde sopetunnan
på öppna torget
kvar.
— ”Att bära tunnan, bröder,
är
tyngre år från år.
Jag letar kungaringen
och sätter på
mitt hår!”
Med gräfta, spett och spade
han sökte dag och natt.
Men gyllna kungaringen
den fick han aldrig fatt.
När han i soluppgången
smög ut längs husets vägg,
fick folket sed att pricka
hans rygg med ruttna ägg.
Han grät. Han bad. Han grävde.
När han om kvällen fått
turbanen löst vid badet,
var unga håret grått.
Men Hafeds bror, Umballa,
låg kvar på torget trygg.
Han låg i soln som alla
och skubbade sin rygg.
Han snarkade åt myggen,
åt lopporna han log;
när bromsen kom för nära,
då såg han upp och slog.
— Mot fyra kopparslantar
han sopetunnan tog.
Och var han syntes, höllo
för näsan alla män,
och alla dörrar föllo
som av sig självt igen,
och månglaren sköt undan
sitt salubord med frukt:
ty fyllde sopetunnan
kvarteret med sin lukt.
Så snart han kom ur staden
han stjälpte tunnan kring.
Bland vissna salladsbladen
låg Moguls kungaring!
Sen hundra år försvunnen
för sol och hackas hugg,
den krönte återfunnen
Umballas svarta lugg.
….
Nu sade segerdrucken
Umballa till sin bror,
när svarta liveunucken
med mjuka ibisvingen
strök dammet av hans skor:
”Nå Hafed, kungaringen?”
Då knäföll bleke Hafed
i glada skarans mitt
med pannan tryckt mot jorden;
men nu var håret vitt.
Han stötte i sitt hjärta
sin långa, krökta kniv.
”Du fann bland sopor kronan,
jag sökte med mitt liv”
Umballas ätt hon njuter
all lyckans gunst sen dess.
Är spel med trumf i ruter,
så har hon ruter ess.
Att Hafed lämnat söner
vet jag, som ung till år
idag i bibeln lägger
mitt första gråa hår.”