Två veckor i ny tjänst med nya arbetsuppgifter och idag var sista dagen på 75%. På måndag blir det 100 igen. Men fortfarande hemifrån. Kanske ända till mars, eller eventuellt längre om så behövs. Coronaår och sjukskrivningsår, båda inföll samtidigt för mig. Förhoppningsvis har jag nu fått med mig erfarenheter och verktyg som hjälper mig att våga säga nej för att undvika att hamna i sjukskrivning igen. Depressionen och utmattningen finns ännu kvar, men är hanterbara i vardagen. Tack och lov finns det ju mediciner! 🙏
Vad händer om jag blir uttråkad igen eller antar flyktbeteendet. Livrädd för att jag ska hitta på något, att anta en ny utmaning, för att få lite spänning. Har inte hänt ännu, men vid några tillfällen har jag anat betet, men inte nappat! Vilket är en framgång för mig. I den nya tjänsten finns det mycket att göra, men min ledstjärna får bli att det är bättre att gå sakta men säkert fram, jobba med en eller ett fåtal uppgifter i taget, än att rusa på för många bollar samtidigt. Vis av lärdom blir det sällan mer effektivt. Faktum är att hålla fler trådar i hjärnan samtidigt, är något som fortfarande inte fungerar för mig. Beror främst på minnet, men det tar också mycket energi. Liksom stora folksamlingar och engagerande möten där många pratar samtidigt. 🥺🥴🥱😴
När jag får lite distans kanske jag kommer att tycka att detta år, trots allt negativt som hänt och händer, ändå resulterade i många bra förändringar. Att den nya tjänsten är som en slags födelsedagspresent och nystart på samma gång. Varje dag måste jag nypa mig själv i armen, för att försäkra mig om att det inte bara är en dröm. ”It is just too good to be true!”. Den andra ledstjärnan får därför bli att försöka leva i denna härliga känsla med tacksamhet. Och gå in i nästa skede av livet med ödmjukhet. Många kramar… 🤗👣🕶🧘♀️💖
Reflektioner