Författare: sjoann

Uppgift: Fortsätt skriva på en känd berättelse. Låt din text ta vid där berättelsen slutar. Temat är ”Vad hände sen?” Vad hände egentligen i historien, efter att boken tagit slut? Du ska alltså skriva vidare på den bok du väljer. Kom bara ihåg att ange vilken berättelse du väljer!

Jag väljer en novell av Alice Munro, som heter ”Kärlek, vänskap, hat” ur boken med samma namn.

Ett utdrag ur slutet av novellen: ”I dödsannonsen stod det att mr McCauley efterlämnade dotterdottern, Sabitha Boudreau, svärsonen Ken Boudreau samt mr Boudreaus hustru, Johanna och deras lille son, Omar…”

Vad hände sedan…?
Ibland kunde Johanna komma på sig själv med att fundera på hur den ena saken lett till den andra i hennes liv. När mrs Willets hade dött, hade hon sökt nytt jobb och hamnat som hushållerska hos McCauley. Och genom den tjänsten hade hon kommit i kontakt med Ken Boudreau som hon nu var gift med och hade barn tillsammans med. En fin liten son som de döpt till Omar. De hade aldrig gjort slag i saken och sålt och flyttat från hotellet, istället hade de blivit kvar där och börjat den mödosamma resan med att renovera det. De hade tagit lite i taget och de var långt i från klara. De hade börjat med att renovera deras egen del av huset, där de skulle bo själva. Först hade de målat om i köket och lagat skåp och diskbänk. Och lagat varmvattenberedaren. Spisen hade det inte varit något fel på. Sovrummet och vardagsrummet hade det inte heller varit något fel på. Men skorstenen i eldstaden hade de fått laga insidan på så att det gick att elda i spisen om vintrarna.

De hade också renoverat några av hotellrummen , så att de kunde hyra ut rum till gäster. På så sätt fick de in pengar så att de kunde fortsätta att renovera flera av rummen. Anledningen till att gästerna plötsligt hade hittat tillbaka var att ett nöjesfält hade byggts bara en tågstation från Gdynia. Ett tillräckligt stort avstånd för att de själva inte skulle bli störda av oväsendet från det, men tillräckligt nära så att nöjesfältets gäster hittade till deras hotell. Hotellets framtid, och så även deras egen framtid, såg därmed mycket ljus ut.

Det Johanna inte visste, och som varken hon eller hennes man Ken antagligen någonsin skulle få veta var, på vilket sätt deras vägar hade förts samman. Att det i själva verket hade varit Kens dotter från det tidigare äktenskapet, Sabitha och hennes kompis Edith, som med sin påhittighet hade skrivit några brev…

Dagens uppgift:
a) Beskriv en situation utifrån att du är huvudpersonen i ett litet vardagsdrama. Du kommer körandes i din sportbil och närmar dig ett övergångsställe. En äldre dam är ivrig att få komma över. Plötsligt går hon ut i gatan och du måste tvärnita. Krockkudden löser ut.

Idag flög tiden fram. Inom 30 minuter skulle jag vara på ett viktigt kundmöte på andra sidan stan, så jag var tvungen att gasa på lite mer än hastighetsbegränsningen egentligen tillät. Till råga på allt verkade det som att de allra söligaste människorna var ute just idag. Först hade det varit barnvagnsekipaget som skulle gå över vägen precis där jag bor. Det hade varit en mamma med barnvagn och ett barn som cyklade på sin cykel med stödhjul. Det gick inte fort för dem att komma över vägen…De dyrbara minuterna tickade iväg. När de äntligen hade kommit över vägen, kunde jag inte låta blir att rivstarta igång min härliga kärra. En sportbil som hade varit alldeles för dyr egentligen, men jag hade inte kunnat motstå den när tillfället hade dykt upp. En kompis pappa, som ägde en bilaffär, hade fått in en nästan ny Porsche i en bytesaffär och eftersom de visste att jag alltid hade velat äga en sådan, hade de ringt mig och frågat…Några timmar senare hade jag med det bredaste leendet i mannaminne glidit iväg ifrån bilsalongen och kört en rejäl omväg på vägen hem.

Efter övergångsstället hade det varit en liten bilkö vid trafikljusen längre fram. Tyst svor jag för mig själv samtidigt som jag tänkte högt: ”Varför höjer man inte trängselavgiften rejält så att det går att ta sig fram, nu är ju både kreti och pleti ute och kör. Va-fan har de ute i trafiken att göra!” ”Åh var fan har du lärt dig köra bil egentligen” Jag hytte med näven åt en bil som svängde ut precis framför mig, så att jag var tvungen att bromsa!” Adrenalinet pumpade och ilskan över att köra bil i värsta lunchrusningstiden var som alltid energikrävande. Efteråt brukade jag alltid bli jätte trött. Och jag som hade ett viktigt möte, där jag var tvungen att vara pigg och alert så att jag kunde sälja vår produkt!

I ögonvrån såg jag den äldre damen komma gående med rullator. Fan va hon gick snabbt, tänkte jag för mig själv, men var ändå tvärsäker på att jag skulle hinna förbi övergångsstället… när plötsligt tanten med rullator och allt står där mitt på övergångsstället! Hur gick det till? Utan att jag hann tänka tryckte jag till med foten på bromsen, som att hjärnans kortkommando hade reagerat innan den hunnit tänka det! Och det var tur. Bilen hann stanna precis framför tanten med rullatorn, och hon hytte med näven åt mig och jag kunde se på hennes läppar att hon sa något. Men jag hörde ingenting. Jag tittade i backspegel och där kunde jag se de färska bromsspåren, säkert 10 meter eller mer av asfalt med svärtat gummi som nu skulle påminna om denna händelse som precis inträffat. Jag satt där och skakade av chock och insåg där och då att jag inte skulle hinna till något möte. Trots att krockkudden var intryckt i mitt huvud, lyckades jag slå numret på handsfree mobilen till den snart väntande kunden…

b) Beskriv nu istället samma situation från balkongen på fjärde våningen i huset intill

Det var en sådan härlig vårdag, solen lyste från en klarblå himmel, samtidigt som luften var kall och klar. En luft som det går lätt att andas i, Löven hade precis spruckit ut och våren hade hunnit en bit på väg. Trots att lägenheten låg precis mitt inne i stan, var gatan utanför ganska lummig med en del träd i mitten av vägen och inte så värst mycket trafik egentligen. Bara lite trafik på morgonen, kvällen och som nu vid lunchtid. Vid denna tid på dagen låg balkongen i halvsol. Det var just träden i mitten av vägen som skuggade lite lagom genom sitt skira bladverk, så att solvärmen kändes, men inte så varmt att det inte gick att sitta där. Nu i lunchrusningen var det som alltid mycket folk och bilar i farten.

Fru Karlsson var ute på sin vanliga förmiddagspromenad. Det såg ut som att hon hade handlat en bakelse i konditoriet nere vid torget. Som hon ofta gjorde. Sedan brukade hon sätta sig på sin balkong, som låg precis intill min, på samma våning. Sedan kunde vi sitta där och småprata lite grand. Fru Karlsson var ganska pigg och hurtig för sin ålder. Närmare 85 var hon, men hon gick raskt, trots rullatorn. Precis när jag skulle ta en klunk av kaffet, hörde jag ljudet av en bil som verkade köra väldigt fort. Reflexmässigt vände jag på huvudet och såg en glänsande röd Porsche komma körandes för fort. Fru Karlsson som precis var på väg ut på övergångsstället kunde inte ha hunnit se bilen, och eftersom hon hade nedsatt hörsel såg hon antagligen den inte heller.

Ljudet av gnisslande bilbromsar och den momentana stillheten som uppstår när något oförutsett händer, när allt som hade pågått plötsligt pausas, stannar upp och håller andan…Hände det något…hemskt? Från balkongen där jag satt kunde jag se att krockkudden i Porschen hade lösts ut, och personen som satt i den verkade inte röra sig. Mådde hon eller han bra? Fru Karlsson hytte med näven och svor något som jag inte kunde uppfatta från balkongen där jag satt. Några flanerande människor som precis passerade gick ut till Fru Karlsson på övergångsstället och ledde henne varsamt över vägen, och antagligen fram till porten, för jag kunde höra hur den slog igen någon sekund senare. Porschen stod alltjämt kvar, någon hade gått fram till dörren på förarsidan och stod och knackade på rutan. Knackningen upprepades flera gånger innan rutan till slut vevades ner och jag kunde se en ljus kalufs titta fram….