När man blundar och skriver känns det som att det är ens inre som talar.
Dag 9 av 365
Klockan tickade i köket. Ett mekaniskt ljud som lät högt i tystnaden. Tick-tack.Tick-tack.Tick-tack…Emma drömde sig bort, hade försökt att läsa boken som de hade i läxa, men hon hade svårt att fokusera på den just nu. Istället stirrade hon på fotografiet av sin pappa. Den enda bild hon hade av honom. Otydlig, men ändå väldigt fin. Pappan skrattade på bilden och i hans knä satt hon, Emma. Då hade hon bara varit 4 år. Hon mindes tillfället, men väldigt svagt. Det hade varit sommar, och den var tagen på hennes farmor och farfars sommarställe, där hon hade spenderat de första 5 somrarna i sitt liv. Hon hade varit lycklig där, det mindes hon. Både hon och pappan skrattade mot kameran….Tick-tack. Tick-tack. Tick-tack. Hon försökte återigen koncentrera sig på boken, en bok som de läste på svenskan i skolan och som de skulle skriva en bokrecension om nästa vecka. Hon hade bara hunnit halvvägs…Alldeles för många sidor kvar. Vände ner blicken i boken igen. Läste en sida, men insåg att hon inte kom ihåg vad hon just hade läst. Det var inte var någon idé just nu. Kanske skulle hon få bättre koncentration om en stund. Hon ställde in fotografiet i skåpet och loggade in på datorn istället. Några sudoku spel, sedan kanske hon skulle kunna läsa lite till. Tick-tack. Tick-tack. Tick-tack…
Dag 8 av 365
Var sann mot dig själv
Dag 7 av 365
- Våga tro på mig själv och min egen förmåga
- Jag tror att jag tänker bäst under tiden jag skriver. Så därför är det viktigt för mig att jag vågar börja skriva och vara beredd på att behöva ändra många fler gånger.
- Våga tro på att berättelserna kan utvecklas under tiden jag skriver. När jag börjar skriva måste jag inte veta själv hur det ska sluta. Det kan få bli en överraskning även för mig. Det gör ju naturligvis inget om jag har hela berättlesen klar från början, men om jag inte har det, utan bara har en början, låt inte det bli ett hinder för att inte börja skriva. Börja skriv helt enkelt, när jag så har minsta lilla idé
- Att våga låta mig själv inspireras av vardagliga händelser, drömmar, tankar, känslor, fantasier.
- Våga visa mig själv för andra. Det innebär att jag även bör låta någon annan läsa det jag skriver, hur personligt det än må vara.
Dag 6 av 365
Johanna väntade på tåget. Denna dag var det bara hon och fem andra, som stod utspridda på perongen. Det brukade vara många fler! Hon skulle åka till sitt barndomshem och fira jul med sina föräldrar. Något hon verkligen såg fram emot. Efter skiljsmässan och den stressiga hösten skulle det bli väldigt skönt att vila upp sig och bli lite omhändertagen och ompysslad.
Början av historien
22 december 2023. När Johanna drog upp rullgardinen på morgonen snöade det ymnigt. Himlen var gråblå och det var en sådan dag när det aldrig skulle bli riktigt ljust. Och när det var så här mulet och dålig sikt på grund av snöyran var dagen ännu mörkare. Kvällen innan hade Julia och Josefine blivit hämtade av Jonas, barnens pappa. Detta skulle bli den första julen utan barnen för Johannas del och klumpen i magen ville bara välla upp och ut kom tårarna i takt med att snöflingorna yrde runt därute. Till och med vädret sörjde för hennes skull!
Hon masade sig ut i köket och satte på tekokaren. Fyllde en ljup talrik med lättfil och strödde med viss tafatthet på lite musli. Hällde upp ångande hett vatten i en kopp med vaniljte. Stående och lutandes mot diskbänken slevade hon i sig talriken med fil i ett nafs, och medan hon alltjämt tittade ut genom fönstret sörplade hon i sig det varma teet. Mobilen ringde dovt i bakgrunden, men hon hörde den inte förrän det var försent. Hon slängde snabbt ner talkriken i diskhon och skyndade in i sovrumet där mobilen låg. Missat samtal! Från mamma…hon som hade hoppats på att det var barnen som ringde och ville prata med henne.
Undrar hur de har det med Jonas…De saknar säkert inte sin mamma alls, de kanske bara tycker det är skönt att slippa henne och hennes jobbiga tjat och gnat. För att inte tala om hennes mat, som aldrig verkade passa båda samtidigt. Hur hon än kämpade med maträtterna var det alltid någon av dem som gnällde. Nu skulle de i alla fall slippa hennes matlagning och få åka hem till deras farmor som säkert hade lagat massor med god julmat. Hon såg flickorna framför sig, kunde erinra sig deras lukt och fantiserade om hur hon kramade dem och pussade dem i håret. Hon älskade sina barn mest av allt i hela universum. ”Härifrån till evigheten” som hon brukade säga till dem medan hon skestikulerade med armarna utsträckta åt sidorna så långt hon förmådde nå. För att signalera att evigheten var mycket längre än hennes armar kunde sträcka sig. Hon hörde deras skratt och kiv för sitt inre om medan tårarna alltjämt rullade nerför hennes kinder kunde hon samtidigt inte hindra ett litet leende som smög sig fram när hon tänkte på dem.
Hon
ringde upp sin mamma.
”Hej Mamma, det är jag. Jag hann inte
svara förrut. Jag var på toa, ljög Johanna….Ja, jag kan köpa
med några julmust på vägen från tågstationen….Ja, min väska
står redan packad i hallen och tåget går om en och en halv timme
från Centralen. Jag är framme halv ett. Tror du att ICA är öppet
då?…Bra, då ses vi snart…Ja, jag är försiktig mamma. Hälsa!”
Johanna gick ut i köket igen och där stod den orörda koppen med vaniljte, nu bara ljummen! Hon suckade tungt, hälde ut teet i vasken och diskade snabbt upp kopp och tallrik. Drog ut sladden till vattenkokaren och gick in i badrummet och borstade tänderna. Blev ståendes framför spegeln och tittade på den glåmiga personen framför sig. Är det där jag? Hu så jag ser ut! Hon vaskade av kinderna med lite varmt vatten i hopp om att ansiktet skulle få lite fin rosig färg, men icke. Det hände ingenting. Hon smörjde in ansikte och händer och satte på lite kajal och mascara. Drog en borste genom det axellånga ljusa håret. Suckade åt sin egen spegelbild, släckte lampan och gick till sovrummet och klädde på sig. Valde de mörkgrå jeansen och en röd tröja som var lite ”julig”, snorde runt en svart fluffig scarf om halsen.
Hon
gick in en sista gång i flickornas rum. De delade rum för hon hade
bara haft råd med en 3:a. Och den hade gått upp i pris i
budgivningen och hade blivit på tok för dyr egentligen. Men vad
skulle man göra? Hon måste ju bo någonstans. Och eftersom hon inte
hade körkort ville hon bo nära sitt jobb som låg i Solna. Hon hade
sett anonsen för lägenheten på Hemnet och tänkt att ”Den
måste jag ha, den är perfekt. Lägenheten, som låg högst upp i
huset och med balkong i söderläge, hade ett väldigt stort sovrum
som flickorna kunde dela på och ett lite mindre som skulle funka för
henne. Separat köksdel som låg i fil till matrummet och som hade
öppen planlösning med vardagsrummet. Där kunde det både tittas på
TV, äta och leka samtidigt.” Så hade hon tänkt, och när hon
väl hade bestämt sig ville hon inte vika sig en tum. Lägenheten
skulle bli hennes, och det blev den! Lägenheten låg vid Filmstaden
i Råsunda med två minuter till närmaste tunnelbanestation och med
prommenadavstånd till jobbet som också låg i Solna. Jonas hade
flyttat till ett nybyggt hus i Ursvik, med sin nya tjej. När barnen
bodde hos honom varannan vecka kunde han köra barnen till deras
skola som låg väldigt nära där Johanna bodde. Det var väl inte
den bästa lösningen, men det funkade på grund av att Jonas hade
bil, vilket hon ju inte hade. På denna punkt hade de i alla fall
varit eniga! Alltid något. Hon kom på sig själv med att stå och
lukta på flickornas kuddar, för att känna deras dofter.
”Nej,
nu får jag torka tårarna och se till att komma iväg till
Centralen” tänkte hon för sig själv. Släckte alla lampor i
lägenheten, förutom de som hade timrar, en i flickornas rum och en
i hennes och en i vardagsrummet”. För att hålla tjuvar borta
tänkte hon…
Hon tog på sig skorna och kappan, tog tag i påsen med julklapparna och den lilla resväskan med hjul och gick ut i trapphuset. Hon slogs av hur tyst allt var! I vanliga fall när flickorna var med tänkte hon aldrig på det, för de livade ju upp allt när de var med, men nu var det oerhört tyst! Man hade kunnat höra en knappnål falla på våningen längs ner, så tyst var det. Alla har väl åkt iväg för att fira jul, tänkte Johanna. Hon låste dörren, tog hissen och åkte ner. Med tunnelbanan var hon snart på Centralen, där hon hann köpa med sig en Caffe Latte och en tidning i Pressbyrån innan hon letade sig fram till sin perong. Spår 11. Det låg en trappa ner från huvudingången, och så fick man gå lite. Egentligen låg ju spår 11 precis mitt emot spår 10, men det var betydligt längre att gå!
Dag 5 av 365
Stefan och Johnny hade blivit kompisar för fem år sedan. De hade träffats i baren, Stefans stamställe och som låg på vägen hem från Stefans jobb. Han hade gångavstånd till jobbet. Första gången som de träffades hade Johnny suttit i baren när han kommit in för att ta en öl och äta Svensk biffstek med lök. Hans torsdagsfavorit. Johnny hade suttit där i baren och språkat obehindrat med bartjejen. Själv hade Stefan aldrig vågat säga mer än hej till henne. Han hade alltid tyckt att hon var väldigt snygg. Helt perfekt faktiskt. Och han hade betraktat henne i smyg.
Nu satt denna främling där och pratade om allt möjligt med henne. När Stefan slagit sig ner på en barstol på ena kortsidan, hade Johnny höjt sitt glas och skålat med honom.
– ”Vad kan jag bjuda dig på då, gosse?” Stefan hade stammat fram något. Bartjejen berättade för Johnny vad han brukade äta på torsdagar.
– ”Då betalar jag för honom!” Och så hade han kommit över och satt sig bredvid Stefan och de hade pratat hela kvällen om allt möjligt…Det var första gången de hade träffats.
Men periodvis försvann Johnny. Några månader då och då. Det var som att han gick upp i rök. Och lika plötsligt som han brukade försvinna dök han upp igen. Alltid med ett leende och skratt. Johnny var verkligen en schysst kompis. Bjöd på allt och det hände alltid så mycket kring honom. Johnny ville alltid att Stefan skulle vara med och hänga med honom. Varför förstod aldrig Stefan. Han hade ju aldrig tillhört innefolket. Han hade alltid betraktat andra utifrån. Aldrig haft någon riktig kompis. Men i samma stund som Johnny försvann, försvann även hans kompisar lika spårlöst. Det var som att Johnny och hela hans liv och existens upphörde.
Och stamstället, baren där Johnny och han brukade hänga på, var återigen ganska öde och tyst. I alla fall i jämförelse. Några enstaka gäster, lågmälda samtal hördes som dovt surrande flugor. Johnny och hans vänner syntes inte till. Varje dag efter jobbet gick Stefan som vanligt dit och satt en stund. Åt något från barmenyn och tog ett par öl, innan han gick hem och somnade framför TVn. Plötsligt dök han upp igen, som ur tomma intet. Johnny skrattade bara när Stefan frågade vart han och hans andra kompisar hade varit de senaste månaderna:
– ”Vi har aldrig varit försvunna, vi har varit här hela tiden. Minns du inte? Vi träffades ju så sent som igår”. När Johnny såg Stefans förvånade min skrattade han bara ännu mer. Några öl och whiskys senare var Johnnys bortavaro som bortblåst ur Stefans minne. Och så hade de senaste 5 åren rullat på. Ibland var Johnny där, ibland inte. Stefan fick alltid samma svar:
– ”Jag har aldrig varit borta, här hela tiden…Minns du inte?” Och så hans skratt. Och finurliga min.
Inga bekymmer vilade över Johnny. Han verkade ta livet på rätt sätt, med en klackspark. Inte lika allvarlig och negativ som Stefan själv. Johnny var egentligen hans raka motsats. Extremt extrovert, generös, pratsam, oblyg, snygg, alltid mycket pengar, bekymmerslös och totalt orädd för allt. Johnny var den självklare ledaren som fick alla att göra som han ville. På ett otvunget sätt. Johnny var helt enkelt en perfektion.
Denna dag, 29 februari 2021, stegade Stefan, sin vana trogen, in i baren. Glad och förväntansfull över att få träffa sin bästa vän, och som verkade tycka så mycket om honom också.
Den förvåning som visades i Stefans ansikte kommer aldrig någon levande själ att kunna vittna om, förutom Johnny. Ty inne i baren, låg allt och alla huller om buller. Förvridna ansikten med tomma blickar. En makaber syn. De enda två som andades var Stefan och Johnny. Tystnaden var så kompakt att man hade kunnat höra en knappnål falla.
Plötsligt räckte Johnny fram en pistol till honom.
– ”Jag tänkte att vi skulle duellera, du och jag! Vinsten är en säker exit från detta gudsförgätna ställe. Den som vinner kommer att komma till paradiset, det ligger faktiskt inte så långt härifrån”. Johnnys skratt fick Stefan att rysa. Huden knottrade sig. ”Men paradiset har bara plats för en av oss. Och i detta helvete kommer alla snart att dö. För att en av oss ska kunna ta sig härifrån, måste därför den ena av oss döda den andra. (Om inte, så kommer både du och jag att dö.)
Stefan stirrade på pistolen i Johnnys hand.
– ”Vad väntar du på?”, Johnny skrattade fram orden. Stefan sneglade på dörren, han kände sig yr och illamående, ville bara fly därifrån…Som om Johnny kunde läsa Stefans tankar sa han:
– ”Tro inte att du kan fly i all evighet Stefan, förr eller senare måste du ändå välja…Det är antingen du eller jag som kommer gå ut härifrån levande, ut till paradiset”.
– ”Men, men….”stammade Stefan. ”Hur ska jag klara mig utan dig, och hur hittar jag till paradiset?”
– ”Det är enkelt” svarade Johnny. ”Följ bara vägen”. Pistolens kalla stål tvingades in i hans hand. ”Nu duellerar vi, kom i håg, bara en av oss kan gå härifrån levande”….
– ”Men vänta lite Johnny, jag har så många frågor kvar att ställa, och jag fattar inte. Jag vill inte…”.
– ”Men skyll dig själv då! Då vinner jag och går härifrån levande”, utbrast Johnny. Hans skratt ville liksom aldrig ta slut.
Skottet var öronbedövande och skar igenom den kompakta tystnaden och framkallade ett märkligt eko. Personen framför honom stapplade baklänges och ramlade på rygg mot ett bord och några stolar. Ett sista andetag hördes snart. Mycket blod från huvudet. Bardörren öppnades och han steg ut på gatan. Våren var extremt tidig i år. Och detta var första dagen på resten av hans liv!
Dag 4 av 365
Hjärnans seghet paralyserar
Långa stunder stirrandes rakt fram
Från öronen hörs det bekanta pipandet
Ibland svagt, ibland irriterande högt.
Idag var ändå en bra dag
Inte lika trött som förut
Men oron i magen finns alltjämt kvar
Oro för vad?
För andra en axelryckning
För mig värre en värsta mardrömmen
Sluter ögonen
Hoppas på flykt från verkligheten
Dag 3 av 365
Skottet skar igenom tystnaden. Steg dog bort. Ett sista andetag.