Utdrag ur kompendiet Teknik och etik av Sven Ove Hansson frå KTH´s filosofienhet.
Etiken: Vad är etik?
Etik och moral: Både etik och moral handlar om vad som är rätt och riktigt i relationer. I praktiken brukar etik användas särskilt om de krav som yrkeslivet och det offentliga livet ställer, medan moral oftare syftar på privatlivets krav.
Det finns både lagliga och moraliska skyldigheter, både lagliga och moraliska rättigheter. Det finns dock skillnader, i allmänhet ställer lagen mindre krav på oss människor än de moraliska krav som de flesta av oss ställer på sig själva och varandra.
Etiken handlar om värderingar, moraliska värderingar. Värderingar skiljer sig från fakta på flera sätt. Värderingar, men inte fakta, kan vara personliga. Frågan vilken av två metaller som smälter vid lägst temperatur är en faktafråga som har samma svar för alla människor. Frågan om aktiv dödshjälp kan vara berättigad är en värderingsfråga.
Utilitarism – att maximera det goda
Utilitarismen är den moralteori som bygger på idén om att maximera summan av det goda.
Hedonistisk utilitarism: Utilitarismens upphovsman var den engelske filosofen Jeremy Bentham (1748 – 1832). Han var för sin tid en mycket radikal samhällskritiker, som ifrågasatte både lagarna och samhällsskicket i stort. Han kritiserade traditionella privilegier och ville att alla människor skulle vara likaberättigade medborgare.
Som alternativ till hävdvunna, religiösa moraluppfattningar förde Bentham fram idén om att maximera lyckan. Samhället skulle organiseras så att människors lycka blev så stor som möjligt och deras olycka så liten som möjligt.
Utilitarismen formuleras i regel som en handlingsteori. Den innebär då att man i varje situation ska handla så att den sammanlagda nyttan (”utility”) av ens handlingar blir så stor som möjligt. Bentham likställde alltså nytta med lycka eller lustkänsla. Hans moralfilosofi kan därför sammanfattas med maximen ”handla så att du åstadkommer största möjliga lycka för största möjliga antal människor”. Detta är den ursprungliga varianten av utilitarism. Den brukar kallas antingen klassisk utilitarism eller hedonistisk utilitarism. Hedonism är uppfattningen att lycka eller njutning är det enda som är gott i sig själv.
Icke-hedonistisk utilitarism: Efter Bentham har många utilitarister velat utvidga nyttobegreppet, så att det som man ska maximera innefattar även andra egenvärden än lycka, t ex dygd, vänskap och kunskap. Det finns flera icke-hedonistiska varianter av utilitarism. T ex: Preferensutilitarism. Dess huvudprincip är att man ska tillfredsställa människors preferenser (önskningar) i största möjliga utsträckning. Med välfärdsutilitarism menas en utilitarism som jämställer nytta med välfärd, i bemärkelsen goda livsbetingelser. Ytterligare en variant är ideell utilitarism som innebär att i princip alla slags värden kan räknas in i den utilitaristiska nyttokalkylen. Lycka, behovstillfredsställelse, skönhet, kunskap, vänskap och dygd kan då alla räknas in i den utilitaristiska kalkylen. Liksom miljövärden av olika slag. Man kan beskriva ideell utilitarism som den mest allmänna formen av utilitarism eftersom alla andra former kan uttryckas som specialformer av den.
Konsekventialism: Ett viktigt gemensamt drag hos de olika formerna av utilitarism är att handlingar bedöms enbart efter sina konsekvenser, inte efter andra karaktäristika som t ex motiv och avsikt. En moralteori kan vara konsekventialistisk utan att vara utilitaristisk, men utilitarismen är i praktiken den viktigaste formen av konsekventialism.
En grundprincip inom utilitarismen är att nyttan är lika mycket värd vem den än kommer till del. Utilitarismen är således icke-egoistisk. Den är emellertid inte heller altruistisk. Att vara altruist är att vara oegennyttig och sätta andras intressen före sina egna.
Regelutilitarism: En del utilitarister har i stort sett accepterat utilitarismens till synes absurda konsekvenser. En vanligare uppfattning är att utilitarismen på något sätt måste modifieras för att komma i bättre överensstämmelse med gängse moraliska intuitioner. Det vanligaste sättet är att försöka åstadkomma detta är att hävda att utilitarismen ska tillämpas på handlingsregler, inte direkt på enskilda handlingar. Detta synsätt kallas regelutilitarism och står i kontrast till handlingsutilitarism. Enligt regelutilitarismen ska man välja de handlingsregler vars tillämpning har de bästa konsekvenserna. Att handla enligt regelutilitarismen innebär att tillämpa dessa regler i det praktiska livet, utan att genomföra någon nyttokalkyl i de enskilda fallen.
Utilitaristiska kalkyler: Utilitarismen har fått praktisk tillämpning i kostnads-nyttoanalys (cost-benefit-analysis), det vill säga beräkningar där man värderar alla för- och nackdelar med olika handlingsalternativ i penningtermer.
Plikter och pliktetik
Pliktetik, även kallad deontologisk etik brukar räknas som ett huvudalternativ till utilitarismen. Det karaktäristiska för pliktetik är att plikter ses som moraliskt primära. Plikter spelar en viktig roll även i andra slags moralteorier än de pliktetiska, men är då härledda ur andra begrepp som anses vara mer grundläggande. För utilitaristen är det t ex en moralisk plikt att maximera den totala nyttan av sina handlingar. Nyttan är således här det grundläggande, utifrån vilket plikterna kan härledas.
Språkliga uttryck för plikter:
Du är (moraliskt) skyldig att underrätta kunden.
Det är din (moraliska) plikt att underrätta kunden.
Du måste underrätta kunden
Du bör underrätta kunden.
Jämsides med pliktbegreppet finns två närbesläktade begrepp som används både i vardagliga och filosofiska resonemang om moral: förbuds- och tillåtelsebegreppen. De moraliska förbudsbegreppet uttrycks ofta med ord som ”fel” eller ”orätt”, medan tillåtelsebegreppet uttrycks med ”får” eller ”är tillåtet”.
Prima facie-plikter: Även om plikter har en viktig roll i många moralteorier, var den tyske filosofen Immanuel Kant (1724 – 1804) den förste som utvecklade en konsekvent uppbyggd pliktetik. Enligt hans och många andra pliktetikers uppfattning är moraliska plikter absoluta, dvs undantagslösa. Därför är vissa handlingar, t ex att ljuga, alltid moraliskt fel oavsett om de i ett särskilt fall har goda konsekvenser. Detta synsätt framstår för de flesta människor som ohållbart.
Ett fruktbart sätt att analysera konflikter mellan plikter utvecklades av Oxfordfilosofen WD Ross på 1920- 1930-talen. Han hävdade att vid konflikter mellan moraliska plikter kan en eller flera plikter förlora sin kraft, så att den eller de plikter som återstår kan uppfyllas konfliktfritt.
När två plikter kommer i konflikt med varandra, och där båda plikterna är prima facie-plikter (plikter vid första påståendet), måste den ena ge vika för den andra (actual duty, duty all things considered)
Restplikter: Den brittiske moralfilosofen Bernard Willliams har fortsatt analysen av vad som händer med de prima facie-plikter som ges upp till förmån för andra. Ofta ger det upphov till andra plikter som kan sägas ersätta den (den prima facie-plikten som ges upp till förmån till andra). Sådana restplikter (residual obligations) uppstår som ett slags ersättning för en prima facie-plikt som inte uppfylls.
Moraliska dilemman: Det är ofta svårt att avgöra hur en konflikt mellan olika prima facie-plikter ska hanteras. Därmed blir det också obestämt vilka de kvarstående plikterna är. Kan det finnas konflikter även bland de kvarstående plikterna? Kan det med andra or, vara omöjligt att fullgöra alla sina moraliska skyldigheter? En situation med konflikter mellan de kvarstående plikterna kallas ett moraliskt dilemma (moral dilemma). Det är en av moralfilosofins klassiska frågor om moraliska dilemman verkligen kan förekomma.
De som hävdar att moraliska dilemman inte finns brukar hänvisa till principen ”bör impliceras kan” (ought implies can), dvs det som man, i moralisk mening, bör göra måste vara sådant som man kan göra. Företrädarna för den motsatta uppfattningen brukar i stället hänvisa till situationer där alla handlingsalternativ är så otillfredsställande, kanske rentav tragiska att man ogärna vill beskriva något av dem som moraliskt rätt. Situationer där alla handlingsalternativ leder till oskyldiga människors död åberopas ofta som exempel på detta.
Frihet
Både utilitarism och pliktetik ger upphov till moraliska krav som kan ställas på människors handlande. I politiska sammanhang talas det inte bara om att människor har skyldigheter, utan också om att de har fri- och rättigheter (rights and liberties).
En viktig del av frihetens idé är att varje människa ska ha ett skyddat område av sitt liv, privatsfären, där hon är suverän och där ingen annan har rätt att utsätta henne för tvång. Varje människa ska själv få besluta i sina egna angelägenheter. Detta brukar oftast tolkas så att man får göra som man vill så länge man inte skadar andra. Denna idé utvecklades av den engelske filosofen John Stuart Mill (1806 – 1873), enligt vilken det enda ändamål för vilket människor är berättigade, som individer eller kollektivt, att ingripa i någon människas handlingsfrihet, är för att skydda sig själv. Att det enda ändamål för vilket makt rättmätigt kan utövas över någon medlem i ett civiliserat samhälle, mot hans vilja, är att hindra att andra skadas.
Mill vände sig här mot paternalism, dvs att ingripa i någons liv mot hennes vilja i syfte att hjälpa eller skydda henne.
Rättigheter
Mycket av det som vi här talat om som frihet kan också beskrivas i termer om rättigheter. Termen rättighet har dock en vidare innebörd, och syftar ofta på sådant som vi inte skulle benämna frihet. Med en rättighet menar vi, i grova drag, ett (juridiskt eller moraliskt) förhållande som tillförsäkrar fördelar åt en given person.
Positiva och negativa rättigheter: Man kan skilja mellan positiva och negativa rättigheter. En negativ rättighet handlar om att få göra som man vill i något visst avseende, utan att hindras av andra. En positiv rättighet handlar om att andra ska handla på något visst sätt, som man har fördel av.
Många filosofer har intresserat sig för relationen mellan rättigheter och plikter. En vanlig fråga är: Behövs egentligen rättighetsbegreppet, eller skulle alla rättigheter kunna uttryckas i termer av plikter? Begreppet ”mänskliga rättigheter” brukar användas för att beteckna sådana rättigheter som alla människor har just därför att de är människor. Föreställningen om mänskliga rättigheter har spelat en stor roll i den politiska historien, vilket framgår inte minst av de stora deklarationer om mänskliga rättigheter som antagits i samband med den amerikanska självständighetsförklaringen (1776), den franska revolutionen (1789) och grundandet av FN (1948)
Dygdeetik
Med dygdeetik menar man sådan etik som i första hand handlar om människans karaktärsegenskaper snarare än om hennes handlingar. Ordet dygd är hävdvunnet i sammanhanget, men måhända något missvisat. Termerna karaktär och personlighet ger en bättre bild av vad som står i centrum för dygdeetikernas intresse. Dygdeetiken har traditioner ända sedan antiken. Aristoteles (384 – 322 f Kr) skrifter i ämnet är ännu centrala i den filosofiska diskussionen.
Antika filosofer framhöll fyra huvudsakliga dygder som människor bör sträva efter att uppnå, nämligen rättfärdighet, vishet, mod och självbehärskning (justice, wisdom, courage, moderation). Dessa kardinaldygder (cardinal virtues) presenteras bl a i Platons ”Staten”. Aristoteles diskuterade dessa och andra dygder, men gick också ett steg längre och försökte reda ut på vilka grunder man ska betrakta vissa karaktärsegenskaper som goda egenskaper, dvs som dygder. Hans svar var att dygderna är de egenskaper som vi behöver för att leva ett gott liv som människor. Det goda livet bestod enligt honom i att till fullo utveckla de egenskaper som är utmärkande (essentiella) för människor i jämförelse med andra varelser, nämligen vår förmåga till förnuft. Enligt Aristoteles finns det också ett samband mellan dygder och lycka, såtillvida att människor som förverkligar dygderna blir lyckliga.
Samhällskontraktet
Många försök att grundlägga etiken bygger på att den betraktas som en överenskommelse mellan ”rationella egoister”, dvs personer som agerar rationellt med det enda målet att uppnå så bra resultat som möjligt för sig själva. Även om vi från början alla är egoister, vore ett samhälle av utövande egoister olidligt att leva i, rent egoistiskt sett. Därför har vi alla ett intresse av att en mera hänsynstagande moral kommer fram i samhället. Denna idé har utvecklats inom teorin om samhällskontraktet (social contract).
I denna teori föreställer man sig att människorna ursprungligen levde i ett slags naturtillstånd utan lagar och utan samhällsinstitutioner. Samhället tillkom genom ett kontrakt, där alla bestämde sig för att avstå från en del av naturtillståndets friheter för att kunna dra nytta av samhällslivets fördelar.
Kontraktsidén har anor från både antiken och medeltiden, men dess storhetstid började vid slutet av femtonhundratalet, då den kom till användning i den politiska kampen mot den absoluta kungamakten.
År 1651 gav den engelske filosofen Thomas Hobbes (1588 – 1679) ut boken Leviathan. Han lade där fram en grundligare och mer filosofiskt utarbetad kontraktsteori än vad någon hade gjort före honom. Dock skilde han sig från flertalet kontraktsteoretiker genom att använda samhällskontraktet för att försvara i stället för att bekämpa den absoluta kungamakten. Han hävdade att samhällskontraktet, när det väl hade ingåtts, var absolut bindande för folket oavsett vad kungen tog sig för. I Hobbes teori var kungen oavsättlig.
Andra kontraktsteoretiker, t ex John Locke (1632 – 1704), en av liberalismens föregångare, höll däremot fast vid den äldre uppfattningen att samhällskontraktet inte var bindande för folket om kungen bröt mot den.
