Kategori: Älska dig själv

Reflektioner från boken ”Älska dig själv” av Wayne W. Dyer

(Utdrag ur boken) ”Genom
hela livet är de två mest meningslösa känslorna skuldkänsla för
vad som har gjorts och oro inför vad som kanske kan göras. Där är
de! De stora tidsslösarna – Oro och Skuld.” (slut på utdrag)

(Mina reflektioner) Detta håller jag med författaren om. Och för min del kommer
insikten jag gjorde helt nyligen (när jag läste om Livsteman under
2017) in i bilden, nämligen att jag inte kan vara omtyckt av alla.
Jag kan inte, hur jag än gör, tillfredsställa alla andra människor.
Några gillar den jag är och vad jag säger och gör. Andra gör det
inte. En anledning till varför jag ofta oroar mig för framtiden,
för vad som kan hända, och varför jag ibland känner skuld för
sådant jag redan har gjort och sagt; är just att jag hela tiden har
velat att alla andra ska tycka om mig. Jag har sett det som en
personlig katastrof om någon visar mig sitt ogillande. Om någon
avvisar mig. Jag har genast sett det som ett bevis för att jag inte
är värd något. Och att deras åsikt om mig är den ultimata
sanningen. Därmed kan ingen tycka om mig.

Jag har
alltså varit livrädd för att göra något eller säga något som
gör att andra människor inte tycker om mig. Det är så det har
varit hittills. Nu har jag äntligen insett att jag inte kan få alla
att tycka om mig. Jag har releasats från min boja. Nu måste jag
börja tänka om. Men det är inte bara att vrida på en switch, och
säga, okej nu ska jag tänka så här istället: … Nej jag måste
påminna mig varje gång jag känner oro och skuld, att jag hur som
helst, vad jag än gör eller säger inte kan tillfredsställa alla
och jag kan inte få alla att tycka om mig. Så varför oroa mig?
Varför känna skuld för saker jag gjorde och sa, som jag ville göra
och säga. Några kommer att gilla det och andra kommer inte att
gilla det. Mitt tidigare mål var att få alla
att tycka om mig. Mitt nya mål är att sänka det kravet och
istället sträva efter att jag själv ska tycka om mig för den jag
är. Jag ska göra och säga de saker som gör att jag själv kan
respektera och tycka om mig. Som gör att jag kan vara stolt över
mig själv, klappa mig på axeln och säga; Du är okej som du är
Anna, du är faktiskt bra! Du kan vara stolt över den du är och det
du har sagt och gjort. Du har genom dina handlingar och ord stått
upp för dig själv och det du tror på. Det är faktiskt riktigt
bra!

Reflektioner från boken ”Älska dig själv” av Wayne W. Dyer

”Att
välja hur du ska känna dig”

”Känslor
är inte bara något emotionellt som händer dig. Känslor är
reaktioner som du väljer att släppa fram. Om du behärskar dig
själv emotionellt, så behöver du inte välja jagförstörande
reaktioner. När du väl lärt dig att du kan känna vad du själv
väljer att känna, då har du kommit en bra bit på vägen mot
intelligens – en väg från vilken det inte finns några sidospår
ut mot nervösa sammanbrott. Den här vägen kommer att vara ny för
du kommer att se varje given känsla som ett val, snarare än som ett
livsvillkor. Detta är själva livet och själen i personlig
frihet….

Första
förutsättningen: Jag kan kontrollera mina tankar.

Andra
förutsättningen: Mina känslor kommer från mina tankar.

Slutsats:
Jag kan kontrollera mina känslor.

Ditt
första antagande är helt klart. Du har kraften att tänka vad du än
väljer att släppa in i ditt huvud. Om något bara dyker upp i
huvudet på dig (du väljer att placera det där, fast du kanske inte
vet varför), så har du kvar kraf att tvinga bort det, och därför
har du fortfarande herravälde över din tankevärld. Jag kan säga
till dig: ’Tänk på en skär antilop’ och du kan göra den grön
eller förvandla den till en myrslok, eller helt enkelt tänka på
något annat om du så vill. Du ensam styr vad som ska tränga in i
ditt huvud som en tanke. Ifall du inte tror på detta, så svara bara
på den här frågan: ’Om du inte styr dina egna tankar, vem gör det
då?’ Är det din äkta hälft, eller din chef, eller din mamma? Och
om de styr vad du tänker, skicka då iväg dem till terapi och du
kommer ögonblickligen att bli bättre. Men du vet i själva verket
bättre än så. Det är du och ingen annan än du som behärskar och
styr din tankeverksamhet (…). Dina tankar är dina egna, enbart dina att behålla för dig själv, ändra, dela eller fundera över.
Ingen annan kan tränga in i ditt huvud och ta dina tankar såsom du
upplever dem. Du behärskar sannerligen dina tankar och din hjärna
är din egen att använda som du själv beslutar det. Din andra
förutsättning är egentligen inget att tvista om ifall du granskar
frågeställningen såväl som ditt sunda förnuft. Du kan inte ha
några känslor (emotionella upplevelser) utan att först ha upplevt
en tanke. Avlägsna hjärnan och din förmåga att känna utplånas
helt. En känsla är en fysisk reaktion på en tanke….När ditt
tankecentrum har skadats eller råkat ut för kortslutning kan du
inte uppleva några emotionella reaktioner. Med vissa slag av skador
eller sjukliga förändringar i hjärnan kan du inte ens uppleva
fysisk smärta, och din hand skulle bokstavligen talat kunna stekas
över en gaslåga utan upplevelse av smärta. Du vet att du inte kan
gå förbi ditt tankecentrum och uppleva några känslor i din kropp.
Din andra förutsättning vilar alltså på sanning. Varje känsla
som du upplever har föregåtts av en tanke, och utan hjärna kan du
inte ha några känslor. Din slutsats är följaktligen ofrånkomlig.
Om du styr dina tankar, och dina känslor kommer från dina tankar,
då är du alltså kapabel att styra dina egna känslor….” (slut på utdrag)

Detta
förutsätter att alla känslor vi har kommer från tankar. Och att
vi själva väljer vad vi tänker. Här menar författaren att man
själv väljer vad man tänker och därigenom styr sina egna känslor.
Men jag tror inte att det är helt sant. Vi medverkar i ett
sammanhang med andra människor. Och om andra människor säger saker
som påverkar vad vi tänker, väljer vi ju inte helt själva. Genom
att befinna oss i vår vardag, i den verklighet man själv lever,
påverkas och styrs våra tankar inte bara av oss själva, det är
även andra som påverkar våra tanker som i sin tur styr hur vi
känner och reagerar. Att påstå att det är vi själva som helt och
hållet styr vad vi tänker är fel, tror jag. Andra kan, enligt mig
själv, påverka vad vi tänker. Och på så sätt påverka vad vi
känner.

Däremot
håller jag med författaren om att, även om andra påverkar vad vi
tänker, så kanske vi kan ha tillräcklig förmåga och kraft att
bestämma hur vi sedan ska reagerar på dessa tankar. Och då behöver
vi våra tankar. Om andra får oss att tänka negativa tankar, kan vi
påverka våra känslor genom att ”tänka om”; alltså
genom att ändra de negativa tankarna till positiva tankar. Vi kan
välja att tolka de negativa tankarna som vi fick via samröre med
andra, tolka de som positiva tankar istället. Om någon säger något
till mig som får mig att känna mig dålig till mods, till exempel
kommenterar min klädsel, som jag tolkar som en negativ kommentar,
kan jag välja att se det som en positiv kommentar istället. Kanske
vill personen mitt bästa. Kanske kan jag se det komiska i
situationen, eller bara tänka att jag är en gås. Att allt som sägs
till mig i just detta skede, ska rinna av mig som vattnet på en gås.
Jag kan också här tänka att jag har friheten att välja att
reagera (vilket antagligen är ett jagförstörande beteende enligt
författaren, men inte enligt mig eller min terapeut från 2000) och
svara på kommentaren med en motkommentar. Jag kan säga: Du, jag
gillar inte när andra människor kommenterar min klädsel. Hur jag
klär mig är min ensak och om du har problem med det ber jag dig
hålla det för dig själv. Jag är inte intresserad. Varför ska
andra människor få förstöra mitt liv med sina dumma kommentarer.
Och här delar jag inte författarens åsikt om att behärska sig
själv och nervösa sammanbrott. Ingen ska få förstöra för mig,
och om jag tycker att kommentaren är tillräckligt dum har jag min
fulla frihet att motkommentera kommentaren!

”Att
behöva gillande är liktydigt med att säga: ”Din syn på mig
är viktigare än min egen åsikt om mig själv”

”Om
du längtar efter gillandet är du helt enkelt glad över att få det
som en bekräftelse från andra personer. Men om du behöver det,
kommer du att kollapsa om du inte får det. Det är här de
jagförstörande krafterna gör sitt intåg. På samma sätt ger du,
när sökandet efter gillande blir ett behov, upp en bit av ditt eget
jag till den ”utomstående person” vars gillande du måste
ha. Om den eller de personerna visar ogillande, då är du
handlingsförlamad. I ett fall som detta har du valt att bära ditt
egenvärde för andra att smeka eller inte smeka efter vad de anser
lämpligt. Du mår bra i ditt inre bara om de bestämmer sig för att
erbjuda dig lite beröm eller gillande” (slut på utdrag)

Detta
håller jag med om. Att söka efter gillande är jagförstörande och
heller inte realistiskt. Det jag har kommit fram till i mina tidigare
reflektioner är att jag själv numera accepter att jag inte kan bli
omtyckt av alla. Det var svårt och tog lång tid att komma fram
till, men när jag väl gjorde det blev det en befrielse. Att
acceptera det faktum att inte alla människor kan tycka om mig och
att inte längre heller sträva efter det är bra, ett stort steg framåt i min personliga utveckling. Och en befrielse. Det var som
att bli befriad från några av mina ”bojor”.