Kategori: Hälsa

För någon månad sedan blev jag Guldmedlem i Viktväktarna! Det betyder att jag lyckades gå ner till min ”målvikt” och sedan lyckades hålla den i 6 veckor. Det är verkligen bra, och jag är väldigt glad och upprymd av min bedrift. Ännu en sak jag kan bocka av på ”Att göra listan”. Stolt över mig själv är jag inte. Att lyckas är liksom inte något alternativ för mig. Det är självklart. Att inte lyckas är självklart detsamma som misslyckande och misslyckande kommer bara bekräfta min självbild och mitt livstema värdelöshet som är min negativa grundsanning om mig själv.

En gång i tiden slog den grundsanningen rot i mig själv – värdelösheten. Och jag har under ett antal år i terapi till att börja med förstått att jag har den grundsanningen, jag hittade den och identifierade den. Men jag har också förstått att det är min bild av mig själv, om mitt sanna jag. Ett jag som jag kapslat in och gömt för andra och mig själv genom att utföra prestationer och anta utmaningar som självklart ska klaras av. Därav att jag aldrig har ett alternativ. Under mina år i terapi har jag hittat några metoder för att hantera mina negativa tankar om mig själv och min självbild. Jag brukar intala mig själv att jag duger som jag är. Att jag inte är värdelös. Man får vara som jag är – hur normal eller onormal jag än är får man vara precis som jag är. Det är okej. Jag är heller inte mina prestationer. Man är inte värdelös för att man misslyckas.

Tillbaka till Guldmedlemmen! Som jag har blivit. Vad händer inom mig nu när jag tänker på det? Jag tänker: Jag lyckades! Kul, nu kan jag slappna av, nu kan jag leva som jag brukar är det något inom mig som säger. Det är den Anna som är min Ms Hide, den som den duktiga flickan Anna försöker trycka ner. Och som duktiga Anna brukar lyckas trycka ner när hon har tillräckligt med motivation, det vill säga en utmaning som ska bevisa att hon duger om hon klarar av den. Det ger motivationen att lyckas trycka ner Ms Hide. När utmaningen nu är klar, när den har klarats av och bockats av, försvinner en stor del av motivationen. Jag har ju redan lyckats, jag har ju redan bevisat att jag klarar av det och att jag därmed inte är värdelös! Det är nu som det är så svårt att hålla Ms Hide nedtryckt där den borde vara. För min bedrift ska jag belönas, och belöningen är ofta god mat, lite choklad, vin och annat gott.

Ms Hide är missbrukaren Anna, den icke-duktiga Anna, den Anna som kommer fram när motivationen tryter och hon behöver belöning eller tröst. Det brukar först vara belöning för att ha klarat av någon svår utmaning. Sedan övergår det alltmer till att vara en tröst i svåra tider, när hon behöver muntras upp för att det är jobbigt och tufft på jobbet, hemma eller i något annat sammanhang. När hon känner sig värdelös för att hon inte har någon utmaning som kan bekräfta henne längre. Eller när belöningarna har lett fram till att hon faktiskt tillslut ändå misslyckades eftersom hon gick upp alla kilona igen!

Missbruket tar överhand och gör så Ms Hide tar Anna i total besittning. Den förnuftiga Anna som vet hur och vad man ska äta är nedtryckt och erövrad av Ms Hide. Utan att tänka en enda förnuftig tanke kan bullar, godis, tårtbitar, vin och god mat glida ner i ett nafs utan att blinka, något som för bara någon månad sedan var otänkbart. Jag åt allt det, men kontrollerat! En liten bit av något gott. Inte allt som är gott på samma gång. Det är det som duktiga Anna har lärt sig på Viktväktarna, och som hon försten kunde innan också egentligen, men nu gäller det att behålla just den: Kontrollen. Att inte låta missbrukaren Ms Hide ta över och förstöra. Jag behöver inte alla belöningar samtidigt. Jag behöver inte någon tröst. Har jag inte en gång för alla nu övertygat mig själv, min egen självbild, min självkänsla och självförtroende och mitt ego att jag kan om jag vill och jag duger som jag är.

Denna gång vill jag att det ska lyckas hela vägen, resten av livet. Det är kanske det som är min nya utmaning? Den som ska ge tillräckligt med motivation för att hålla Ms Hide nedtryckt även i fortsättningen.

Utmaning antagen!

Den 27 februari tog jag de sista stavtagen i stakmaskinen på Actic och avslutade därmed ”Vasaloppet”, 9 mil, i Ica Klassikern 2017! Härligt.

10 April startar cyklingen: Vätternrundan, 30 mil tror jag att jag ska trampa. Vi får se hur det går!

Jag var på Actic idag och tränade. Körde 1 km stakmaskin och 4 km Cross-trainer. Nu är det bara 85 km kvar på första delmomentet: 90 km Vasaloppet (förutom skidor, kan man även köra Cross-trainer, Stakmaskin, Stavgång, Skridskor och inlines med stavar).
Jag har kommit igång och jag är nöjd med det.

På tisdag ska jag försöka köra nästa pass på Cross-trainer.

Vågen ligger dessvärre ganska still kring 65

Vågen stod på 64,9 kg i morse. Målvikten är 61, även om 62 är mer realistiskt.
Det betyder att minst 3 kg ska bort.

Och idag, första dagen på jobbet efter en veckas ledighet, hade jag packat träningsväskan för att kunna gå till Actic efter jobbet. Jodå, jag kom iväg. Men i ärlighetens namn tvekade jag. Försökte hitta någon ursäkt, något som inte kändes bra. Hade jag inte lite ont i halsen? Nej, inte det minsta. Jag är trött, första dagen på jobbet, har lite ont i magen. Det kanske är bäst att gå hem och lägga sig och vila försökte J-jaget intala mig.

Det var nära att lyckas, men idag, vann det andra jaget. Det som jag kallar den ordentliga. Den jag skulle vilja vara hela tiden. Och när den regerar över mig, så mår jag så mycket bättre.

Det blev inte ett jättetufft pass, men jag kom iväg i alla fall. Rodd, Stakmaskin, Cross-trainer och Löpning; allt som allt blev det ca 4 km. Och därefter en promenad hem. Skönt, jag känner mig nöjd.

Dagens övningar i tillämpad avslappning (TA) och mindfulness (avslappnad mindfulness?)
1. Vaknade med min ”sol-lampa (soluppgång)”. 2 djupa andetag.
2. Kort betingad avslappningsövning på morgonen, ca 3-5 minuter. Målet är att bli avslappnad i kropp och knopp utan att göra ”spänn-övningar”
3. Uppmärksamhet i vardagen utan att döma/värdera.
Stannade upp några gånger under dagen, för att ta 2-3 djupa andetag och känna efter i kroppen hur den kändes. Utan att ändra något. Bara observerade min kropp. Målet var även här att bli avslappnad.
4. Kroppsscanning under kvällen
5- Innan jag somnar kör jag som alltid sollampan (solnedgång) och Progressiv avslappning som tar ca 5-10 minuter. Här gör jag ”spänn-övningar” genom hela kroppen, från tår till knopp eller tvärtom. Syftet är även här att bli avslappnad, släppa alla tankar, för att lättare kunna somna.

Julen är snart över för denna gång. 46 jular har jag upplevt.
Mer eller mindre medvetet närvarande.
Om man läser någon hälsotidning, ingen nämnd och ingen glömd, får man allsköns tips om hur man ska bli av med alla kilon som man nu har lagt på sig.
I mitt fall inte mindre än 4 kilo på ca två månader! Hur gick det till?
Mat, dryck och godsaker i alla dess former och ingen träning.
Absolut ingen träning alls de senaste två veckorna!

Jag beslutar mig snabbt för att slå igen hälsotidningarna just nu. Orkar inte med alla käcka uppmaningar.
Om man har läst tre olika hälsotidningar blir man väldigt förvirrad, eftersom alla hälsoexperter säger olika.
Vem av alla dessa experter kan man lita på, vem av dem vet. En säger att man ska äta allt. En annan säger att man ska skippa kolhydrater. En tredje säger att man ska äta enligt tallriksmodellen. Hjälp! Vad är rätt?

För två månader sedan sprang jag 3 gånger i veckan och gick på gym 1-2 gånger utöver det.
Åt bra och rätt (enligt någon expert!) och stretade på med jobb och kämpade med allt som man ska göra, utan att tänka.
Sedan gick proppen ur. Vardagen hade tagit över och min självkontroll fick sig en törn.
Någon sa till mig att jag duger som jag är. Det var svårt att smälta.
Sedan kom julen också. Självkontrollen rämnade totalt. Mitt oordentliga Jag (J-Jaget) jublade.
Medan det ordentliga Jaget kämpar varje dag för att ta tillbaka kontrollen. Utan större framgång.

Jag har inte ens dåligt samvete.
Okej, jag har gått upp några kilo, men vad gör det?
Jag duger nog ändå. Men någonstans därinne ropar mitt ordentliga Jag, hallå: Det spelar visst roll.
Nej säger den andra envist: nej det spelar ingen roll. Mat och dryck är gott. Jätte jätte gott!
Något som är så gott kan väl inte vara farligt. Det måste väl vara bra att äta och dricka gott så att man mår bra.

Problemet är när maten och drycken dövar de riktiga känslorna. Då funkar allt man stoppar i munnen som vilken drog som helst. Då dövar mat och dryck all den stress man kan känna. Stressen över känslan att inte duga.
I samma stund som det stressade och okontrollerade intaget av mat och dryck dövar känslan av oduglighet, kvävs motivationen sakta men säkert och intaget av mat och dryck blir ännu mer okontrollerat.

Tidningarna basunerar ut: Ät mer medvetet! Njut av varje tugga så att du verkligen känner när du blir mätt!
Ja just det! Men för det måste man ju först stressa ner. Är man stressad, äter man stressat. Ock kilona väntar inte på sig! Obarmhärtigt läggs de på.

Känslan av otillräcklighet, trots att man slår knut på sig själv och hinner med det näst intill omöjliga tidsschemat.
Den känslan kapslas in i skön ludd med hjälp av mat och dryck. Så till den milda grad att man mår bra och alla jobbiga känslor för en liten stund glöms bort. Tills nästa dag när man kommer ihåg alla saker man har glömt bort att göra.
Glömt bort för att man då inte mindes.

Skriv lappar! Löd en uppmaning jag fick! Om du har så dåligt minne kan du väl skriva lappar till dig själv. Inte bra att du har så dåligt minne, det tyder inte på något bra! Nej, tack för upplysningen. Det kunde jag räkna ut själv.

På måndag börjar mitt nya liv (mot 61 igen). Då ska mitt ordentliga Jag vinna över J-jaget. För alltid? Vi får väl se!