Livsteman

Reflekterat 1/4 2017

Förra söndagen var jag och Axel ute och promenerade. Vi mötte då
en gammal klasskamrat till mig. När vi hade skiljt oss igen och jag
och Axel fortsatte prata själva, anmärkte han: ”Du är
verkligen blyg”. Tänk, det var verkligen inte så jag hade
uppfattat situationen! Jag tyckte att jag pratade, svarade och förde
upp en del egna ämnen på tal. Men av någon anledning hade han
uppfattat mig som blyg, eller rättare sagt sa han senare, att jag
hade verkat besvärad. Jag hade inte alls varit besvärad. Jag tyckte
det var kul att träffas, men jag var tvungen att pausa Runkeeper på
telefonen. Det var inte jobbigt, men något jag ville göra.

Det ironiska är att jag kände igen denna anmärkning från min egen
mamma, från när jag var liten och lekte med kompisar. Inte alltid,
men ibland, var det som att hon var tvungen att anmärka lite på hur
jag var i sociala situationer. Ge lite kritik. Jag borde göra si
eller så. Jag borde prata mer. Jag borde ringa någon kompis för
att gå och leka med. Men jag kanske inte hade lust. Det resulterade
i alla fall i att jag kände mig fel. Och onormal. Mammas kritik. Och
det var nära att jag kände så även nu med Axels kritik. Jag sa
till honom att jag inte ville ha hans kritik. Och jag fick intala mig
själv att jag duger. Jag upprepade för mig själv, det jag har
kommit fram till i mitt arbete med mina livsteman: Jag duger, jag
duger, jag duger….

Jag kan inte vara alla till lags. En del gillar mig. En del gillar
inte mig. Och jag tror att alla människor uppfattar andra olika. Och
av någon anledning kan det också vara så. Att man beter sig olika
med olika människor. Och kanske kan det också vara så att jag och
hon åkte tillbaka i tiden och betedde oss som vi gjorde då, när vi
gick i skolan. Och då jag verkligen var blyg. Men det var inte så
jag hade uppfattat situationen. Och Axel tog tillbaka att jag varit
blyg, utan tyckte mer att jag verkat besvärad. Vilket inte stämde.
Jag kände mig inte besvärad i alla fall. Men jag kanske ville ta på
mig en slags skyddsmur, för att inte känna det jag kände då. Då
jag mådde dåligt av mitt utanförskap, min blygsel och den ständiga
känslan av att vara onormal. När mina livsteman uppstod och var
aktiverade hela tiden.

Jag måste vid liknande situationer läsa och upprepa följande
slutsatser, som jag under lång tid och mycket arbete kommit fram
till. Men jag måste ständigt läsa på dessa slutsatser, och upprepa
dem för mig själv. Jag duger!

Den
slutsats jag har kommit fram till vad gäller mina livsteman, något
som tagit mig år att komma fram till, är att jag måste acceptera
att det finns människor som inte tycker om mig. Jag måste acceptera
att jag inte kan vara alla till lags, att jag inte kan behaga alla,
hur jag än försöker. Jag måste lära mig att inte bry mig om vad
alla tycker. Om jag får kommentarer för vem jag är, för hur jag
ser ut, för vad jag gör eller säger, vill jag kunna vara så pass
stark och trygg i mig själv att jag inte bryr mig om det. Världen
kommer inte att gå under för att jag har irriterat eller förargat
någon. Genom att vara den jag är kommer jag att beröra människor.
Ibland på ett sätt som de känner sig bra av. Ibland på ett sätt
som de inte känner sig bra av. Här kan jag försöka tänka att det
inte är mitt problem. Jag kan ju försöka hjälpa dem med sitt
problem. Om jag vill. Men jag kan inte ta på mig att lösa det. En
anledning till att jag kanske berör på ett sätt som inte
uppskattas, kan vara att jag har sagt eller gjort något som har
utlöst deras livstema! Precis som andra har sagt och gjort saker
genom mitt liv som har utlöst mina livsteman och fått mig att må
så dåligt.

Med
denna slutsats kan jag också dra slutsatsen att det inte finns ett
perfekt sätt att göra saker och ting på. För det sätt som passar
några, passar inte andra. Alltså finns inget perfekt sätt. Att
vara som jag och göra som jag kan funka lika bra som att vara och
göra som någon annan. Jag måste lite på mig själv och att jag
kan fatta egna beslut om mig själv som duger lika bra som att lyssna
och göra det som andra tycker.

En
annan slutsats är att jag inte kan bli expert som min pappa, Axel
eller mamma. Jag är inte nöjd med att hålla på med samma sak år
ut och år in. Vill förnya mig och utveckla mig hela tiden. Måste
alltså acceptera att jag inte kan bli expert och att mitt sätt att
vara också är acceptabelt. Alla kan inte vara experter. Det är bra
att några är lite bredare också. De som har ”bred”
kunskap behövs också.

Alltså:
Lita på mig själv och mitt eget omdöme (självförtroende) att
jag kan fatta tillräckligt bra beslut på egen hand. Ta råd från
andra, men låt inte andra bestämma om jag inte själv tycker att
råden är bra eller passar mig.

Sluta
vara alla människor till lags, om jag själv mår dåligt av det.
Sluta bry mig om vad andra tycker om mig själv. Det kommer alltid
finnas människor som inte tycker om mig. Låt dem vara. Låt det
vara deras problem.

Våga
visa mig som den jag är, våga berätta mer om mig själv och lita
på att jag duger som jag är. Att den jag är och det jag berättar
är okej och lika bra som andras berättelser. Våga be om hjälp. Om
det innebär att ”blotta” mig själv och visa mina
”svagheter” så får det vara så. Kom ihåg: jag ska inte
bry mig om vad andra tycker om mig. Det viktigaste är att jag kommer framåt och utvecklar mig. Vad andra tycker om mig kan jag inte
påverka. I alla fall inte om jag är ärlig och visar mig som den
jag är – då kommer jag att beröra!

Livsteman: Jag är min egen – jag bestämmer

Reflekterat 13/3 2017

I fredags träffade vi i Mall of Scandinavia. Det var jätte kul och
trevligt. Men av någon anledning aktiveras alltid mina livsteman när
jag träffar denna kompis, som jag har haft så länge jag kan
minnas. Jag har känt henne längre än mitt minne sträcker sig! Hon
kunde vara min syster. Varför aktiverar hon mina livsteman undrar
jag? Det är som att jag alltid åker tillbaka i tiden, till när vi
gick i skolan och jag kände mig utanför. Det är som att hon ser
igenom mig, kan genomskåda mig. Hon ser att jag fortfarande är den
miserabla och tråkiga tjej, som i skolan var så opopulär och
utanför. Hon ser inte mig som jag egentligen är. Eller som jag är
NU. En annan sak jag ogillar är att hon alltid vill hävda sig och
framhäva hur bra hon är på vissa saker. Till exempel tycker hon
att hon var så väldigt bra i bollsport. Detta kom fram när vi
pratade om hur hemsk gympan var, till exempel att man skulle välja
lag. Vilket jag mindes att vi mest gjorde i fotbollen. Inomhus mindes
jag att de delade ut färgade band. Hon sa inte emot. Jag berättade
att min teori är att det sitter i huvudet, självförtroendet. Om
ingen tror på en (gympaläraren och de andra eleverna) så tror man
ju själv tillslut att man är dålig och då presterar man inte
heller lika bra som om man tror att man är bäst. Så jag sa det och
att mycket sitter i huvudet. Hon sa inte emot.

Jag gillar min kompis. Men ofta aktiveras mina livsteman när jag
träffar henne. Kanske kan det bero på att hon ofta vill prata om
minnen från skoltiden? Den tid när jag kände att mitt
självförtroende var i botten. Hon pratar sällan om hur det är
idag. Och gör hon det, är det bara om sig själv. Hon är
egentligen inte så intresserad av mig, tycker inte jag i alla fall.
Och hon gillar att sätta etiketter på folk. Det jag kan irritera
mig på är att hon inte verkar känna mig egentligen. Hon kommer
bara ihåg hennes egen uppfattning om mig när vi gick i skolan. Och
den uppfattningen stämde ganska dåligt tycker jag. Plus att jag
har förändrat mig väldigt mycket sedan dess. Men varför ältar
hon om detta? Är det för att hon känner sig bättre än mig när
hon pratar om det? Och varför vill hon känna sig bättre än mig?
Varför kan hon inte glädja sig åt vem jag är och har åstadkommit
fram till idag? Jag vill inte tro att hon är avundsjuk.

Jag tror att det är för att hon, liksom jag och liksom alla andra,
vill ha bekräftelse. Men till skillnad från mig ”tvingar”
hon andra att bekräfta henne. Hon ger inte andra något val, såvida
man inte vill såra henne. Eftersom jag inte vill det, så säger jag
det som hon vill höra och som gör henne glad. Men det innebär
samtidigt att jag kränker mig själv, och den jag själv tycker att
jag är. Nämligen lika bra och värdefull som hon och alla andra. Men
varje gång hon tvingar mig att säga något bra om henne, kränker
jag mig själv, eftersom hennes ord ofta antyder att hon var/är
bättre än mig på något sätt. På till exempel sport. Eller
musik. Stämmer det? Nej, det tycker jag inte. Jag hade minst lika
bra skott som hon i fortboll. Och jag sprang minst lika bra, kanske
bättre. Och jag kunde läsa spelet, när jag hade lust. Det hade jag
inte alltid. Nej, jag kanske inte var lika intresserad av fotboll som
hon. Men jag spelade det, och jag tycker att vi var ungefär lika bra
allihop. Kanske var det två eller tre stycken som var något bättre.

Samtidigt är min kompis snabb med att själv presentera sina
tillkortakommanden. Som att hon vill vara först med att säga det.
Hon har fortfarande inte lärt sig att jag aldrig kommer att ta upp
det som jag tycker är mindre bra med henne. Det klarar hennes familj
så bra av, hennes syrror och mamma framförallt. Så inför mig
behöver hon inte hävda sig. Jag önskar att vi bara kunde umgås på
lika villkor och leva i nuet. Hitta de gemensamma saker som vi idag
tycker är kul. Barnen till exempel. Och så kan jag tänka mig att
vi båda är intresserade av naturen och promenera i den. Men det är
som att hon alltid vill bara bättre än mig på de saker vi ska
göra. Hon kan inte tänka sig att göra det som jag eventuellt är
bättre på än henne. Varför vill hon alltid känna sig bättre än
mig? Genom att alltid hävda sig för att verka bättre än mig,
aktiverar hon mina livsteman och jag känner att jag genom att umgås
med henne kränker mig själv.

Så våran status sinsemellan tycker jag är helt irrelevant.
Huvudsaken är att vi gillar att umgås och prata. Och vi borde kunna
göra det vi tycker är roligt och inte hela tiden mäta oss med
varandra. Vem är bättre än den andra. Helt ointressant. Och hur
bedömer man det ens? Jag tror att jag tillslut kommer att behöva
ställa ett ultimatum till mig själv och henne. Berätta att jag
bara vill fortsätta umgås om vi kan sluta att jämföra oss med
varandra. Och konstatera att vi båda duger precis som vi är. Vi
behöver inte tävla!

Kan det vara så att medan jag är mest intresserad av att göra
saker tillsammans som vi båda gillar, verkar det ofta som hon vill
poängtera vad som skiljer oss åt? Som om hon inte vill vara lik
mig. Genom det kan det ibland kännas som hon tar ifrån mig mina
intressen. Som om vi inte kan vara lika intresserade av en viss sak.
Jag har ibland känt att hon antyder att hon tycker mer om musik än
jag. För att hon pratar mer om musik än jag. Men för mig är inte
pratet ett bevis för hur mycket man tycker om. För mig är det
handlingen, och vad känslan av musiken gör med en som betyder
något. Jag kan nog säga att utan musik hade jag nog inte varit kvar
idag. Jag älskar musik och vissa låtar kan få mig att rysa, få
gåshud, gråta eller få ut alla mina aggressioner. Det är och har
varit min ventil. Genom hela livet.

Ibland insinuerar hon att hon är mer sportintresserad än jag. Bara
för att jag kände mig dålig på gympan! Men det är ju inget bevis
för att jag inte var intresserad av sport. Bara att gympan var
dålig. Att vi inte fick göra det jag tyckte var roligt. Och att
då-tidens skola var dålig på pedagogik. Musiken har varit min
ventil i alla läger. Jag älskar musik och lyssnar på massor av
musik. Jag har till och med jobbat med det. Har jobbat inom
musikbranschen i mer än 8 år. Jag tror att hon är avundsjuk på mig
för det. Och någonstans ville jag kanske göra henne avundsjuk.
Henne och alla andra i skolan som fick mig att känna mig utanför.

Idrott och motion har jag hållit på med i en eller annan variant
sedan jag slutade skolan. Och sedan snart 10 år tillbaka har jag
tränat på gym minst en gång i veckan, oftast mycket mer. Och jag
springer under vår-sommar-höst. Något jag tycker är härligt för
att jag också kommer ut i naturen. Jag gillar känslan av att ta ut
mig. ”Träna skiten ur mig”. Jag gillar det, när jag
känner att det tar emot. Och jag får kämpa. För det är kämpandet
som är utmaningen. Och det är utmaningarna jag älskar. När jag
nått fram, tappar jag ofta motivationen, tyvärr. Då får jag hitta
nya utmaningar helt enkelt. Allt för att hålla motivationen uppe på
den nivå som får mig att kämpa vidare. Och så får jag mitt hjul
att snurra.

Nej, jag har bestämt mig en gång för alla: Min kompis ska aldrig
mer få ta ifrån mig mina intressen. Hur mycket eller lite
intresserad jag är av saker och ting ska inte hon bestämma utefter
hennes skala. Hon är inte min referens. Jag är min egen! Over and
out. För idag!

Livsteman: Upplevelsen av perfektionism

Reflekterat 26/2
2017

”Upplevelsen
av perfektionism”:
Den
grundläggande känslan är press. Om du har livstemat perfektionism
kan du aldrig koppla av och njuta. Du kämpar alltid, kämpar och
kämpar för att komma vidare. Du vill vara bäst på allt du gör –
oavsett om det gäller studier, arbete, idrott, fritidsintressen
eller förhållanden. Om du har livstemat perfektionim handlar livet
om att åstadkomma saker. Livet innebär att arbeta eller prestera
hela tiden. Du anstränger dig alltid till bristningsgränsen. Det
finns inget utrymme för att ta en paus, att stanna upp och njuta.
Allt, till och med fritidsintressen som skulle kunna ge avkoppling,
blir kravfyllda.

Livstemat kan
orsaka alla möjliga negativa känslor. Du känner dig ofta
frustrerad och irriterad på dig själv för att du inte lever upp
till dina egna förväntningar. Du känner dig spänd och orolig. Du
tänker bara på nästa sak som du måste göra. En stor del av din
oro kretsar kring hur tiden ska räcka till. Du har så mycket att
göra och så lite tid. Du är alltid medveten om tiden och känner
en konstant tidspress. Du kan också vara deprimerad för att livet
känns så krävande och för att det du åstadkommit känns så
tomt. Kanske frågar du dig varför du fortsätter att pressa dig
själv så här. Trots att du är utmattad tar du det inte lugnare,
utan tar bara på dig mer och mer. Det är som om du tror att
någonting av allt det du gör till slut ska få dig att känna dig
nöjd. Du inser inte att den känslan omöjliggörs just av hur du
gör saker och ting. Allt som du åtar dig känns likadant – det
blir tungt och kravfyllt.

Du tror att du
kan lyckas – om du bara kämpar vidare, så kan du faktiskt uppnå
det där underbara, fulländade tillståndet. Du känner visserligen
inte att du har lyckats ännu, men du tycker att du gör framsteg och
närmar dig målet. Det är den känslan av att komma allt närmare
som får dig att fortsätta. Du tycker dig se ljuset i slutet av
tunneln där du äntligen ska få slappna av och njuta av livet. Du
drömmer om hur det ska bli i framtiden när du äntligen kan få
känna dig fri.

Men det där
lugnet som du hoppas på kommer aldrig. Även om det gjorde det
skulle du bara hitta något annat obevekligt krav som du måste leva
upp till. Det är så livstemat upprätthålls. Innerst inne känner
du dig inte nöjd om du inte kämpar. Det gör dig kanske inte
lycklig, men det känns välbekant.

Orden ovan är en exakt beskrivning av mig!. Boken ”Lev som du
vill och inte som du lärt dig” av Jeffrey E. Young och Janet S.
Klosko, har lyckats sätta ord på det jag alltid har kännt. Till
exempel att jag ständigt lever under tidspress. För att jag jagar
prestationer, för att jag hela tiden håller på att försöka
åstadkomma något. Något som jag bara måste bli klar med innan jag
får ta det lugnt och njuta. Precis som dom skriver blir livet
krävande och det jag lyckas uppnå kan ofta kännas tomt och
meningslöst. Som om det förlorade sin betydelse längs vägen. Jag
tror att det är för att det aldrig har haft någon betydelse.
Egentligen. Jag bara tror det. I själva verket är jag ständigt på
jakt efter bekräftelse och possitiv uppmärksamhet och beröm. Jag
har genom livet fåtts att tro att allt kan göras på ett perfekt
sätt. Att det alltid finns ett rätt och ett fel. Men denna
villfarelse kan inte vara mer fel. Det som är rätt för mig, är
fel för någon annan. Jag kan inte göra allt på ett sätt som
behagar alla. Det finns inget rätt sätt att vara på. Jag måste ge
upp min bergsfasta tro att jag kan vara och göra på ett sätt som
behagar alla. Hur jag än gör, kommer jag att beröra människor
runt omkring mig. Ibland på ett sätt som de gillar, ibland på ett
sätt som de inte gillar. Jag måste försöka acceptera det.

För många andra är kanske detta självklart, men för mig har det
alltså inte varit det. Fram till nu! Och jag är 46 år. För vissa
tar det lång tid att bli ärlig med sig själv. För det är vad det
handlar om. Genom att försöka vara alla till lags och inte förarga,
genom att ”smälta in” och inte synas, att inte ta plats,
att ha en lagom ”framtoning” och utseende, som inte väcker
uppmärksamhet. Att få bekräfelse, utan att märkas av omgivningen;
gör att jag hela tiden är på min vakt på hur andra uppfattar mig.
Om de anmärker på mitt sätt att se ut, mitt sätt att vara. Vad
jag säger och gör. Så mycket av min koncentration och kraft går
till det, istället till det jobb jag ska uträtta. För att jag
äntligen ska få lite ro och bara kunna vara, måste jag släppa
allt detta. Jag måste sluta bry mig om vad andra tycker om mig. Och
om de säger något, någon kommentar, som jag inte gillar, försöka
att bara skaka av mig det. Precis som min mamma en gång sa till mig.
Problemet då var att jag också skämdes för mig själv. Det gör
jag inte längre. Min terapeut har hjälpt mig att få ner mina
skamkänslor för mig själv på en väldigt låg nivå. Det är
först nu jag kan jobba med Perfektionimen. Genom att även förstå
mina andra livsteman; skam och värdelöshet och utanförskap.

Jag kan nu sluta jaga bekräftelser. Jag kanske äntligen kan få
lite ro i mitt liv!

Mina livsteman i vardagen

Reflektioner 7/2
2017

Idag har varit en
mörk dag. Jag kände mig totalt värdelös. Och jag kände mig till
en viss del avvisad och utanför. Jag tror att alla mina livsteman:
Utanförskap, Skam och värdelöshet, Misslyckande och Perfektionism
kickade in. Ganska starkt.

Dels tycker jag
inte att jag är tillräckligt bra på jobbet, det är så mycket jag
inte kan. Men som jag skulle vilja kunna. Inte för att jag är jätte
intresserad. Men för att jag skulle bli omtyckt, eller det är iallafall det jag tror att jag skulle bli. Jag skulle vilja kunna
mycket på jobbet för att bli omtyckt, så att jag inte skulle känna
mig misslyckad, inte känna skam för mig själv och inte heller
något utanförskap. För det krävs perfektionism, som jag kämpar
med för att slippa de andra.

Jag har under detta
arbete med boken insett att kanske roten till alla mina livsteman är
Utanförskap.

Jag kände tidigt
ett utanförskap, redan på lekis faktiskt. Då satt jag mest för
mig själv. I 1:an och 2:an minns jag också att jag gick mycket för
mig själv. Minns inte så mycket från 3-5, men jag vet att jag
tyckte det var jobbigt att gå till skolan när ”D” var sjuk.

En händelse som
jag minns är när jag går till skolan en dag, ”D” var sjuk, så
fick jag panik när jag såg skolan skymta. Jag kanske gick i 3:an
eller 4:an. Jag la benen på ryggen, i stort sett, och sprang hela
vägen hem. Den rädsla jag kände när jag såg skolan är svår att
beskriva. Men jag kände ett utanförskap i skolan när ”D” inte
var där, en slags sårbarhet, och jag fick helt enkelt panik.

Jag har kanske
aldrig sprungit lika fort som den gången på väg hem. När jag kom
hem blev min mamma jätte arg på mig, helt rasande arg. Hon slet mig
i armen och konstaterade uppgivet att jag faktiskt inte tänkte gå
till skolan den dagen. Hon kanske hade något viktigt på jobbet, men
det slutade med att hon var hemma med mig i alla fall. Alltid när
hon var hemma med mig, när jag var sjuk och så, bakade hon. Det var
någon slags trygghet i det. Jag hade mitt rum alldeles bredvid köket
och det kändes jätte mysigt när hon bakade. Jag gillade det. Själv
la jag pussel. Alltid samma pussel. Som en slags rutin när jag var
sjuk. Minns inte vad som hände dagen efter, om jag gick till skolan
eller ej. Men vi pratade aldrig om händelsen igen. Det var som om
mamma skämdes för vad som hände. Kanske för att jag var hemma
fast jag inte var sjuk, hon och pappa var väldigt plikttrogna. Man
ska alltid gå till jobbet och skolan om man inte är sjuk. Det hände
vid några tillfällen, när jag ”bara” var lite förkyld
att jag fick gå till skolan. Flera gånger mådde jag ganska dåligt,
satt och snörvlade och ögonen rann, men till skolan skickande hon
mig ändå. Lite snuva är inget hinder från att göra sin plikt.

En liknande rädsla
kände jag flera år senare, gick då i 7:an eller möjligen 8:an.
Jag har för mig att jag cyklade tillsammans med ”D”den gången.
Och på vägen till skolan kände jag samma rädsla och fick panik.
Sa till ”D”att jag cyklar tillbaka hem (tror iallafall att vi
cyklade tillsammans, kan ha gått/cyklat själv också). Vände
cykeln och återvände hem, med rädslan och paniken hängandes över
mig. Den gången gömde jag mig under garaget tills mamma hade åkt
till jobbet. Då hade jag ju fått egna nycklar och kunde vara hemma
själv utan att hon visste att jag skolkade. I 7:an eller 8:an
skolkade jag jätte mycket. Fick heller inte så bra betyg. Inte för
att jag var dum, men för att jag inte trivdes i skolan och alltså
inte var där så mycket och för att jag kunde skolka. Den frihet
(makt över mitt eget liv) som jag kände när jag bara struntade i
vissa ämnen, var obeskrivlig. Ända tills mina föräldrar fick se
frånvaro-rapporten från skolan i slutet av terminen. Jag tror jag
hade 116 frånvarotimmar under en termin. Och då blev de inte så
glada. Men vi pratade om det vid ett tillfälle och aldrig mer. De
ältade sällan olika händelser. Jag blev heller inte bestraffad vad
jag kan minnas. De fick mig bara att lova att bättra mig. Och det
gjorde jag.

Nu hoppas jag att
morgondagen blir bättre och att jag försöker tänka att det nya jag
håller på med på jobbet är svårt och att det kommer att ta tid
att lära sig. Det är inte konstigt att jag inte kan det. Det jag vill försöka lära mig bättre är att be om hjälp av
andra. Jag har jätte svårt för det. Jag tror att det kan bero på
att mina livsteman som jag har utvecklat gör att jag tror att ingen
vill umgås med mig. Att ingen tycker om mig och att alla undviker
mig. De som inte redan undviker mig, kommer att göra det när de
känner mig bättre. Detta är den del av mina livsteman skam och värdelöshet
och utanförskap.

Jag måste försöka
intala mig att det inte spelar någon roll vad andra tycker om mig.
När jag är på jobbet ska jag försöka utföra arbetsuppgifter och
om det innebär att jag måste fråga om hjälp, så måste jag helt
enkelt göra det och sluta tänka negativa tankar om vad andra tycker
om mig. Det är helt irrelevant. Vi är alla där för att göra ett
jobb. Punkt!

Klart slut för
idag.

Livsteman

Utdrag ur boken ”Lev som du vill och inte som du lärt dig” av Jeffrey E. Young och Janet S. Klosko. Ur kapitlet om livstemat Perfektionism

”Upplevelsen
av perfektionism:
Den
grundläggande känslan är press. Om du har livstemat perfektionism
kan du aldrig koppla av och njuta. Du kämpar alltid, kämpar och
kämpar för att komma vidare. Du vill vara bäst på allt du gör –
oavsett om det gäller studier, arbete, idrott, fritidsintressen
eller förhållanden. Om du har livstemat perfektionism handlar livet
om att åstadkomma saker. Livet innebär att arbeta eller prestera
hela tiden. Du anstränger dig alltid till bristningsgränsen. Det
finns inget utrymme för att ta en paus, att stanna upp och njuta.
Allt, till och med fritidsintressen som skulle kunna ge avkoppling,
blir kravfyllda.

Livstemat kan orsaka alla möjliga negativa känslor. Du känner dig
ofta frustrerad och irriterad på dig själv för att du inte lever
upp till dina egna förväntningar. Du känner dig spänd och orolig.
Du tänker bara på nästa sak som du måste göra. En stor del av
din oro kretsar kring hur tiden ska räcka till. Du har så mycket
att göra och så lite tid. Du är alltid medveten om tiden och
känner en konstant tidspress. Du kan också vara deprimerad för att
livet känns så krävande och för att det du åstadkommit känns så
tomt. Kanske frågar du dig varför du fortsätter att pressa dig
själv så här. Trots att du är utmattad tar du det inte lugnare,
utan tar bara på dig mer och mer. Det är som om du tror att
någonting av allt det du gör till slut ska få dig att känna dig
nöjd. Du inser inte att den känslan omöjliggörs just av hur du
gör saker och ting. Allt som du åtar dig känns likadant – det
blir tungt och kravfyllt.

Du tror att du kan lyckas – om du bara kämpar vidare, så kan du
faktiskt uppnå det där underbara, fulländade tillståndet. Du
känner visserligen inte att du har lyckats ännu, men du tycker att
du gör framsteg och närmar dig målet. Det är den känslan av att
komma allt närmare som får dig att fortsätta. Du tycker dig se
ljuset i slutet av tunneln där du äntligen ska få slappna av och
njuta av livet. Du drömmer om hur det ska bli i framtiden när du
äntligen kan få känna dig fri.

Men det där lugnet som du hoppas på kommer aldrig. Även om det
gjorde det skulle du bara hitta något annat obevekligt krav som du
måste leva upp till. Det är så livstemat upprätthålls. Innerst
inne känner du dig inte nöjd om du inte kämpar. Det gör dig
kanske inte lycklig, men det känns välbekant.”

Allt
detta stämmer så väldigt bra in på mig
. Det är som att boken
beskriver precis det som jag ofta känner, fast jag aldrig själv
hade kunnat klä dessa känslor med just dessa ord. Med hjälp av
boken har jag nu fått ord på mina känslor! På något sätt gillar
jag att kämpa. Ett bevis på det är att när jag har uppnått ett mål,
tappar jag intresset för det. För mig har det alltid varit vägen till målet
som är ”målet”, inte målet i sig själv.

När jag till
exempel bestämde mig för att gå ner i vikt, så kämpade jag och
kämpade. Jag höll upp motivationen så länge målet ännu inte var
nått. Ett eller två år senare, hade jag nått målet, men då
kände jag bara en slags tomhet. Jag var inte alls lycklig som jag
trodde att jag skulle bli. Jag var nöjd med det jag såg i spegeln,
men samtidigt kände jag inte igen mig själv. Och på något sätt
kändes det som att mamma gjorde allt för att jag skulle gå upp
igen. Hon tyckte att jag hade blivit för smal (hon var orolig för
att jag skulle få anorexia!), men samtidigt tyckte hon att det var
klädsamt. Att hon höll på att kommentera min vikt och ”bantning”
hela tiden störde mig. Varför kunde hon inte bara acceptera det och
försöka stötta mig istället? Vad var hon orolig för? Jag blev inte klok på det, men jag gillade verkligen inte
att hon kommenterade det varje gång vi träffades. Jag försökte
att göra allt för att avleda hennes uppmärksamhet på just min
vikt, och inte själv fästa mig vid kommentarerna, bara för att jag
hoppades att hon då skulle tappa intresset för det. Nu nämner hon
det bara ibland: ”du håller dig fin i kroppen”, men det
kanske beror på att jag inte längre bantar och att jag nu har gått
upp ca hälften av det jag då gick ner! Det är jag såklart inte
nöjd med, men just nu är jag inte motiverad att gå ner. Jag
inriktar mig enbart på träning istället. Och hoppas att jag ska
gå ner utan större ansträngning…

En annan sak är löpning. Jag höll på med löpning under lång
tid, flera gånger i veckan. Det var roligt tills andra personer
började uppmärksamma det. På ett sätt ville jag ha deras
uppmärksamhet, och att de skulle tycka att jag var duktig. Men på
något sätt blev det samtidigt något som gjorde mig omotiverad att
fortsätta. Jag hade inte längre något att kämpa för. Troligtvis
var löpningen ett sätt för mig att få personer (och mig själv)
att tycka att jag var duktig. Men i samma stund som de började tjata
om att jag var duktig föll motivationen som en sten. För att inte
tala om hur jobbigt jag tyckte det var att de hela tiden frågade om
jag hade varit ute och sprungit något de senaste dagarna. Som om jag hade
någon slags plikt att rapportera för dem hur mycket jag sprang. Som
om de vill bedöma om det var tillräckligt mycket. De var kanske
stolta över mig för att jag sprang, och trodde kanske att de
uppmuntrade mig genom att ställa frågor. Men för mig blev det bara
kravfyllt. Och något som från början hade varit ”min egen”
grej, min oas, blev plötsligt något som mina nära och kära
kommenterade sönder och hade synpunkter på, som om det var deras
angelägenhet lika mycket som min. Det störde mig jätte mycket.

Detta fenomen har även
förekommit med andra saker som jag gjort, till exempel studierna på
KTH, promenaderna hem från jobbet och övrig träning på gym för att nämna några. De
frågar ofta om sådana saker; som om de vill att jag ska rapportera, för att bevisa att jag duger eller är tillräckligt bra. Inte för att de är intresserade av mig och att det jag gör får mig att må bra. De är aldrig intresserad av min hälsa eller hur jag mår. De är bara intresserade av själva prestationen. Det har alltid stört mig och gjort att jag stundtals inte vill tala om för andra vad jag håller på med. Jag vill ha det för mig själv. Jag vill inte ha några kommentarer eller omdömen.

Det är sällan som de
tycker att det jag gör bara är bra. Det finns alltid negativa sidor
med det jag gör. Visst är det bra att jag promenerar hem, men det
kan ju hända något på vägen. (Bli överfallen och så vidare).
Det är ju bra att jag promenerar hem, men samtidigt är det ju bra
att jag upprätthåller bilkörningen, så att jag inte glömmer bort
hur man kör bil. Och ibland är det för kallt. Och springer jag inte på lite väl ödsliga vägar och stigar? De vill mig väl, det
vet jag, men de gör mig osäker. Den senaste tiden, kanske sista 6
månaderna, har de haft annat att tänka på, och då har jag sluppit
mycket av dessa frågor. Vilket har varit jätte skönt. Sakta men
säker håller min oas på att återvända.

Jag talar inte om vad jag
håller på med just nu, nämligen ICA klassikern. För närvarande 9 mil skidor (skidor, cross trainer, stakmaskin, stavgång) under 6 veckor till att
börja med. Sedan blir det cykel, simning och sist löpning. Allt detta ska klaras av under 2017. Det är min nya utmaning. Men hur var det nu; var det inte genom att ständigt anta nya utmaningar som man höll livstemat Perfektionism vid liv?smileysmiley

Livsteman

Reflektioner från boken Lev som du
vill och inte som du lärt dig – Jeffrey E. Young och Janet
S. Klosko.

Boken tar upp 11 vanliga livsteman (jag
har googlat: det finns 18 livsteman):
Övergivenhet
Misstro och utsatthet
Sårbarhet
Beroende
Känslomässig försummelse
Utanförskap
Skam och värdelöshet
Misslyckande
Underkastelse
Perfektionism
Berättigande

Att känna igen livsteman:
De är livslånga mönster eller
grundmotiv (grundantaganden, automatiska tankar)
De är självdestruktiva.
De kämpar för sin överlevnad.

Hur livsteman utvecklas:
Vad är det som gör att vissa
människor utvecklar destruktiva livsteman. Boken tar upp att
temperamentet bidrar till utvecklingen av livsteman. Och enligt boken
är temperamentet medfött. Det är vår känslomässiga läggning,
våra biologiska förutsättningar att reagera på det som händer
oss. Temperamentet varierar från individ till individ. Det omfattar
också en rad olika känslor.

Möjliga temperamentsdimensioner,
enligt boken:
Blyg – Utåtriktad
Passiv – Aggressiv
Känslomässigt flack – Känslomässigt
intensiv
Ängslig – Orädd
Känslig – Motståndskraftig

Arv och miljö formar och påverkar
oss. Det gäller också egenskaper som framstår som rent fysiska,
till exempel hur långa vi blir (och kanske om vi tilltalar vår
omgivning utseendemässigt?). Destruktiva barndomsmiljöer kan trigga
igång livsteman.

Vad ett barn behöver för att växa
och utvecklas: Vi behöver inte ha en perfekt uppväxt för att
utvecklas till välfungerande vuxna människor. Det räcker om den,
som psykoanalytikern D.W Winnicott sa, är ”tillräckligt bra”.
Barn har vissa grundläggande behov. Om dessa tillgodoses brukar
barnet kunna utvecklas väl psykologiskt. Men vid allvarliga brister
i bemötandet av barnets grundbehov uppstår problem. Dessa brister
skapar det vi kallar destruktiva livsteman.

Vad vi behöver för att växa och
utvecklas:
Grundtrygghet
Samhörighet med andra
Autonomi
Självkänsla
Frihet att uttrycka sig själv.
Rimliga gränser

I boken finns ett antal frågor som
hjälper en att ta reda på vilka livsteman som är aktuella för en
själv. Varje fråga har ett svar för hur det var som barn och hur
det är nu (som vuxen). Jag har svarat på frågorna vid tre olika
tillfällen: november 2014, augusti 2015 och januari 2017. Det är
under den tid som min pågående terapi har hållit på.

Jag har gått i kognitiv beteendeterapi
vid ett tidigare tillfälle, omkring 2000. Den gången höll vi på
ca 10-15 gånger och hon lyckades lösa ett stort psykologiskt
problem som jag hade, nämligen att jag inte visade mina känslor.
Detta var omedvetet. Jag hade under många år, kanske ända sedan
jag var barn, tryckt undan mina jobbiga känslor och dolt dom för
andra och även för mig själv. Och jag gjorde det genom en rigorös
”kontroll” av mina känslor. Det fungerade för det mesta,
men vid några enstaka tillfällen kunde jag ”explodera”.
Det var när känslorna blev för mäktiga. Så mäktiga att min
kontroll brast. (Men jag exploderade bara hemma mot mina föräldrar, aldrig offentligt mot andra). Min dåvarande terapeut sa, efter kanske 8 träffar:
Anna, du vet väl att man får visa sina känslor, man får vara
ledsen. Orden kom plötsligt och utan förvarning. Vi hade under de
tidiga träffarna pratat om självkontroll och att jag många gånger
blev arg och ledsen på människor för olika saker de sa till mig,
saker – eller ord/meningar – som sårade mig. Men jag sa aldrig
ifrån. Mitt omedvetna jag hade satt upp regeln att jag inte skulle
visa andra människor att de hade sårat mig. Min regel var: ”Man
får inte visa känslor”. Och för att upprätthålla den regeln
i alla situationer var jag tvungen att kontrollera mig själv. (Livstemat Perfektionism)

När hon sa: Man får visa känslor.
Det är okej att vara ledsen om någon säger något som sårar en;
då brast det för mig alldeles. Jag började gråta, och det gick
inte att stoppa. Det var otroligt skönt, som en befrielse. En börda
hade tagits bort, bördan av ständig kontroll. Troligtvis hade denna
regel sitt ursprung i att mina föräldrar, speciellt min mamma,
aldrig tog mina starka känslor på allvar. De lyssnade, men
bagatelliserade mina känslor. ”Nej, men så ska du inte känna.
Du tänker fel. Hon menade säkert inget. Det går över. Det är väl
inte så farligt. Det var väl ingenting att bli ledsen för”
etc. Aldrig hörde jag mina föräldrar säga: Jag förstår att du
blev ledsen för att hon sa så. Jag tycker också att det hon sa var
dumt sagt. Snarare tog mamma alltid de andra i försvar, hon tog
deras parti, istället för mitt. Att mina kusiner inte ville leka
med mig skulle jag bara acceptera och tycka var normalt, jag var ju
så mycket yngre än dom. Inte ville väl de som var så stora leka
med lilla mig. Mycket dolda ord om att jag inte dög som jag var.
Dessutom var jag blyg, ett medfött temperament, som dessvärre blev
starkare av att jag aldrig tilläts att ha mina känslor och få
känna mig ledsen när någon sa något som sårade mig. Hon tog
ifrån mig rätten till mina känslor helt enkelt. Och det gjorde mig
hämmad och ännu mer blyg. Jag ville inte märkas, inte synas. Det
var ju något fel på mig. Onormal. Man fick inte vara som jag var.
Jag var någon som man inte kunde älska.

Jag utvecklade livstemat skam och
värdelöshet. Perfektionism. Och utanförskap. Livsteman som jag
utvecklade för att jag inte blev respekterad för den jag var. Min
nuvarande terapeut (2014 – 2017) har en teori om att det berodde på
att jag och min mamma har olika temperament. Min mamman hade kanske
önskat att jag skulle vara lite mer som hon. Och när jag inte var
det försökte hon väl få mig att bli som hon. Hon ville inte
acceptera att jag inte var som hon, att jag inte hade samma
temperament som hon. Min blygsel och önskan att inte synas, märkas,
eller ta någon plats alls, gjorde att jag hamnade i utanförskap i
skolan, vilket i sin tur stärkte mitt temperament – känslig och
blyg – ännu mer. Perfektionism utvecklade jag troligtvis dels för
att min pappa önskade att jag skulle vara bra i idrott och i skolan
(han projicerade sin önskan om bra betyg och bra idrottare på mig)
och när jag inte var bra i idrott, stärkte det livstemat skam och
värdelöshet ännu mer. Jag var inte den som mina föräldrar
önskade att jag skulle var. Jag kunde inte leva upp till deras
förväntningar. Jag drog mig undan ännu mer, blev ännu gråare,
tog ännu mindre plats. Så även livstemat utanförskap stärktes. I
just mitt fall tror jag att dessa tre livsteman har stärk varandra.
I olika skeden av uppväxtåren.

Min nuvarande terapeut och jag har
jobbat med dessa livsteman. Mest med skam och värdelöshet, som jag
själv tror är ”roten” till de andra. Och faktum är att
när jag denna gång (januari 2017) svarade på frågorna blev värdet
för skam och värdelöshet mindre än första gången jag svarade!

2014 var värdet för livstemat skam
och värdelöshet 6. 2015 hade det sjunkit till 5 och nu 2017 till 4.
Jag är väldigt glad för det. Det finns hopp om att jag en dag ska
tycka att jag är värdefull precis som den jag är. Men det finns
lite kvar att jobba på.

Livstemat Perfektionism är fortsatt
högt: 6. (Även livsteman Misslyckande och Utanförskap är höga;
lika höga som förut; 6 respektive 5). Det ska jag jobba på. Vill
dock att Perfektionism-värdet ska vara relativt högt, för det har
ju blivit en del av min identitet – mitt signum. Jag vill fortsätta
att sätt upp mål som jag klarar av. Som till exempel målet att bli
bättre på att förstå mig själv, mina känslor och att kunna
hantera dem. Det målet som jag jobbar med när jag går till min
terapeut, när jag analyserar mig själv, min barndom, varför jag är
den jag är och så vidare. Men målet är inte att radera ut mig
själv. Så livstemat Perfektionism får gärna vara ganska högt.
Men det ska vara högt för rätt saker. Jag ska inte behöva
prestera på topp i allt. Bara på det som jag själv väljer. Det
som jag själv vill bli bra på. Det som jag vill ska bli perfekt.
Inget annat.

Jag ska också jobba på att få ner
värdet för Skam och värdelöshet ännu mer. Målet är att få ner
den till 2-3. Jag behöver jobba på min självkänsla, som är
fortsatt ganska låg. Jag vill kunna känna samhörighet med andra,
något som jag hade väldigt svårt med som barn och ung vuxen, men
som börjar bli bättre. Autonomi och frihet att uttrycka sig själv.

Det totala målet är att någon gång
få känna en inre frid. Att känna att det jag gör, den jag är,
hur jag ser ut; allt det duger. Jag behöver inte jaga, om jag inte
vill. Jag vill känna att det är jag som styr mitt eget liv. Att
inga mentala hinder stoppar mig att göra det jag vill. Utan att allt
jag gör är mina egna val. Att jag känner att jag har ett egenvärde
oavsett vad jag gör eller ser ut. Att jag är nöjd med mig själv
och känner ett inre lugn utan att behöva bevisa något för mig
själv och andra. Utan att behöva jaga bekräftelser. Att nå målet
får ta den tid det tar.

Jag är på väg. Men vägen är lång, för destruktiva livsteman är som boken säger svåra
att få bort; våra livsteman aktiveras av automatiska tankar.
Automatiska tankar, som våra grundantaganden och grundsanningar om
oss själva, genererar. Att tankarna är negativa för vår
självkänsla, och destruktiva för oss själva, är omedvetet, och
vi tänker dessa destruktiva tankar helt automatiskt. Vi är inte
medvetna om att vi tänker dem. De är så naturliga får oss själva.
De har ju funnits där väldigt, väldigt länge. Sedan vi var små.
Så länge vi kan minnas. Men jag tror att man kan, genom att ta reda
på vilka livsteman man har och genom att ifrågasätta våra
grundantaganden, kan arbeta bort dessa teman. Om inte helt, så
åtminstone till stor del. Och som jag skrev tidigare, man kanske
inte vill få bort alla livsteman helt. Det är ju dessa teman, som
till viss del formar oss till de individer vi är. Men man kan få
ner dem på en rimlig nivå, så att dem blir vår egen styrka och
identitet, och inte något som förgör oss.