Ett helt skrivår har nu gått! Sammanfattningsvis började det med en sjukskrivning och slutade med nytt jobb och åter hundra procent! 49 hann bli 50 – hjälp! Hur gick det till…Ofattbart – 10, 20, 30 år och så vidare – det går verkligen fort! Om man inte stannar upp ibland och reflekterar, då kanske man missar det viktiga i livet – sin egen hälsa bland annat. Utan den blir allt så mycket jobbigare.🥶😱
Jag har alltid gillat att resa i mitt inre, vilket det senaste året resulterade i en del förändringar och omvärderingar. Förutom byte av tjänst, har jag också försökt att rensa bort onödiga ”måsten”, för att istället prioritera det jag behöver för att må bra – Umgänge med familjen, god mat, sömn, motion och avkoppling. 👨👩👦🍽😴🏃♀️🧘♀️
Skrivåret började också med en pandemi, och tyvärr slutar den med samma pandemi…. vi är inne på 2:a eller kanske 3:dje vågen – vem vet? Alltför många har gått bort i Covid-19, här i Sverige och i resten av världen. Det känns så overkligt…. Där någonstans i början av pandemin trodde jag att detta var något som snabbt skulle gå över och att vi redan förra sommaren, 2020, skulle ha sett slutet på eländet och att det skulle ”vara över”. Nu med facit i handen vet vi – det blev inte så! 😢😥😪
Men glädjande nog är nu vaccineringen igång och hoppet om att kunna återgå till det nya normala hägrar någonstans i framtiden. Kanske redan i sommar? Hoppas verkligen det! Att kunna krama nära och kära och slippa tänka på att hålla avstånd ständigt och jämt, det ser jag fram emot! 🥰🤗🤩
Om jag ändå ska försöka att se något positivt med detta eländiga pandemiår så är det, som sagt, att jag har omvärderat vad som är viktigt här i livet. För en sak vet vi nu – man kan aldrig ta någonting för givet. Ingen vet vad som väntar oss i framtiden. Och en förändring kan gå fort – det har vi verkligen blivit varse de senaste 365 dagarna. Så budskapet är: Fånga dagen! 🙏
Med det sagt, avslutar jag skrivåret. 🥰🤗🤩
Dag 360 av 365
Hej Anna,
Tack för ditt fina brev. Det har nu gått många månader sedan jag fick det (dag 32). Har tänkt svara många gånger, men det har liksom kommit annat emellan. Livet.
Det jag började, och som du nu förvaltar, är….äsch! Det finns fortfarande många frågor som är obesvarade, men på det stora hela är jag nöjd med det som är. Fortsätt så! Jag tror vi har uppnått frid och försoning med varandra. De återstående frågorna kanske aldrig får något svar, men det är inte längre viktigt. Det är här och nu som räknas. Inte då, inte sedan – nu!
Svaret på din fråga – om du lever min dröm?…. Just nu gör du det! Men fortsätt att vara som du är – ifrågasätt och ta inget för givet. För om du gör det, kommer jag återigen att börja klaga…bara så du vet. Från och med nu lever vi åter i försoning, du och jag.
Yours forever and Happy Valentines Day
💖💗💓💞💕❣️💕💞💓💗💖
Hälsningar,
Lilla Anna
Dag 352 av 365
För ett år sedan blev jag sjukskriven för utmattning. Och för nästan tre månader sedan började jag åter jobba 100%.Det blev ett händelserikt år. En hel del reflektioner och tillbakablickar. Men även en del funderingar på framtiden, för att försöka förstå vad jag behöver förändra för att få det att fungera arbetslivet ut. För det jag hade innan sjukskrivningen fungerade inte.
Förändringen för mig innebar byte av tjänst och arbetsuppgifter. Men även att jag måste ta det lugnare. Att inte göra för många saker samtidigt. Och att inte stressa, även om det är mycket att göra. Det är svårt, för man vill hela tiden försöka bli klar. Men det går inte. Man blir aldrig klar och den insikten har varit den svåraste att acceptera. Jag måste ständigt påminna mig själv, och förmå mig avsluta arbetsdagen även om jobbet inte är helt klart. Ibland lyckas jag, ibland inte.
En del kallar det tvångstankar och tvångshandlingar; att känna behov av att uppnå perfektion varje dag. Och det kanske det också är. Och för varje gång man ”föder” tvångstanken, genom att falla till föga, blir det allt svårare att motstå tvångshandlingen. För på något sätt har man intalat sig själv att om det inte är perfekt, då kommer ”något hemskt att hända”, som till exempel att man inte kan koppla av och somna på kvällen. Rädslan för det håller tvånget vid liv…. Och det är jätte svårt att bryta, eftersom man mår väldigt bra varje gång man göder tvånget. Man känner sig ”duktig” och tillfreds med sig själv.
Problemet kommer när man inte klarar av att ”göra klart”, för att man kört fast. Förnuftet säger att det är dags att lägga ner pennan och stänga av jobbdatorn för dagen, men viljan, som är kidnappad av tvångstanken, säger att jag ska bara testa en sak till…för kanske kan jag då lösa problemet innan jag avslutar dagen. Och om jag lyckas kommer jag att må så väldigt mycket bättre – kommer uppnå en euforisk känsla av tillfredställelse. Men…om jag inte lyckas lösa problemet kommer jag att må väldigt mycket sämre – de jobbiga värdelöshetstankarna kommer som ett brev på posten.
Att ha fått bättre insikt i hur jag fungerar har varit det mest värdefulla, för nu kan jag åtminstone försöka göra något åt det. Även om det inte alltid lyckas. Men nu vet jag varför….det är en bra bit på vägen….mot en ny slags perfektion! Om jag lyckas? Den som lever får se, som jag brukar säga 😜🧐🤓🤔🤗🥰
Dag 306 av 365
Tisdag och dan före dan före dopparedan…
Fjärde advent har passerat, likaså min 50 årsdag och i övermorgon är det julafton! 😲Jisses, vart tog detta år vägen? Trots Coronapandemin gick året otroligt snabbt, och i backspegeln har detta år varit väldigt annorlunda på fler sätt. Drygt en månad in på året drabbades jag av utmattning och blev sjukskriven. Året har bestått av nödvändig livsreflektion och återuppbyggnad av mig själv. Vänt in och ut på mig själv mer än en gång och frågat mig om jag skulle klara av att jobba 8 timmar per dag någonsin igen. 😔😴🥴
Nu, nästan 11 månader senare, gör jag det faktiskt! Jobbar 8 timmar per dag. Ny tjänst hos samma arbetsgivare. Och det är knappt att jag vågar säga det högt, men jag trivs väldigt bra med jobbet. Det är roligt och givande, och det känns som att detta passar mig mycket bättre! Denna helomvändning hade jag aldrig vågat drömma om. Fortfarande i september såg det mycket mörkt ut, och just då var min depression som värst. För allt såg så hopplöst ut. Men på bara några dagar vände det! Fantastiskt! Underbart! 🙏🤗🤩😍
Utanför fönstret hörs regnet smattrande mot fönsterbrädan, så det är ingen riktig julstämning. Tyvärr. En grön jul verkar det bli… Man får försöka fixa julstämningen inne istället, med lite pynt och tända ljus! Mys 🥰🤗🎄
Dag 273 av 365
Sent på eftermiddagen igår kom ångesten krypande igen. 😰 Hade varit fri från den i två veckor och två dagar. Ungefär. Har varit glad och positiv på grund av det nya jobbet. Men nu maler oron återigen…Tänk om jag inte kommer kunna lära mig jobbet. 😱 Min arbetskamrat har pratat några gånger om att vi så småningom ska jobba med olika saker. Hon för sig och jag för mig. Det kändes jätte läskigt när hon sa det. Tänk om jag inte klarar det. Tänk om jag inte lyckas leva upp till förväntningarna. Är så förbannat rädd för att misslyckas.
Har så svårt att låta bli att jämföra mig själv med andra. Min arbetskamrat är så väldigt snäll och smidig. Hon verkar ha stort tålamod och överseende med folk. Jag är inte riktigt så. Har inte alls lika bra tålamod och kan vara impulsiv och blir stundtals irriterad på människor. Det tog mig alltså bara två veckor och två dagar att hitta alla mina svagheter i det här jobbet! Det kanske är rekord. Varför kan jag inte bara slappna av, strunta i att oroa mig för allt och fokusera på det som är bra🙄 Fokusera på mina egenskaper som är en fördel för tjänsten. Men det är liksom som att mitt inre objektiv inte är inställd på det. Bara det negativa.
Det värsta är att jag verkar vara född sådan! Och nu börjar min resa mot att lära mig leva med mig själv, som jag är. Att försöka acceptera mig själv. Det är inte det lättaste. Vissa dagar går det bra. Andra dagar går det inte lika bra. Och det absolut svåraste är att inte bli arg och besviken på mig själv för det😔. Och istället försöka intala mig själv att jag duger lika bra som någon annan. Trots alla mina brister… 🤗💖💕
Dag 267 av 365
Två veckor i ny tjänst med nya arbetsuppgifter och idag var sista dagen på 75%. På måndag blir det 100 igen. Men fortfarande hemifrån. Kanske ända till mars, eller eventuellt längre om så behövs. Coronaår och sjukskrivningsår, båda inföll samtidigt för mig. Förhoppningsvis har jag nu fått med mig erfarenheter och verktyg som hjälper mig att våga säga nej för att undvika att hamna i sjukskrivning igen. Depressionen och utmattningen finns ännu kvar, men är hanterbara i vardagen. Tack och lov finns det ju mediciner! 🙏
Vad händer om jag blir uttråkad igen eller antar flyktbeteendet. Livrädd för att jag ska hitta på något, att anta en ny utmaning, för att få lite spänning. Har inte hänt ännu, men vid några tillfällen har jag anat betet, men inte nappat! Vilket är en framgång för mig. I den nya tjänsten finns det mycket att göra, men min ledstjärna får bli att det är bättre att gå sakta men säkert fram, jobba med en eller ett fåtal uppgifter i taget, än att rusa på för många bollar samtidigt. Vis av lärdom blir det sällan mer effektivt. Faktum är att hålla fler trådar i hjärnan samtidigt, är något som fortfarande inte fungerar för mig. Beror främst på minnet, men det tar också mycket energi. Liksom stora folksamlingar och engagerande möten där många pratar samtidigt. 🥺🥴🥱😴
När jag får lite distans kanske jag kommer att tycka att detta år, trots allt negativt som hänt och händer, ändå resulterade i många bra förändringar. Att den nya tjänsten är som en slags födelsedagspresent och nystart på samma gång. Varje dag måste jag nypa mig själv i armen, för att försäkra mig om att det inte bara är en dröm. ”It is just too good to be true!”. Den andra ledstjärnan får därför bli att försöka leva i denna härliga känsla med tacksamhet. Och gå in i nästa skede av livet med ödmjukhet. Många kramar… 🤗👣🕶🧘♀️💖
Dag 266 av 365
Ny frissa fångad på bild 💇♀️📸💋
Dag 265 av 365
100 dagar kvar…. (på mitt första år som reflekterande skribent)