Inför 12/8 2020 – Beskrivning av mig själv:
Jag är en nyfiken person som gillar variation i livet, i lagom takt. Gillar viss rutin, men samtidigt kan jag bli uttråkad och rastlös om livet är satt på repeat (ekorrhjul) för länge
Blir nervös om det är för stojigt
runt omkring mig. Vill gärna ha kontroll på tillvaron.
Tycker om att umgås i ordnade former.
Spontana möten gör mig ofta orolig. Hellre mindre grupper där alla
kan göra sig hörda, än stora grupper där oftast bara ett fåtal
kommer till tals. Samtidigt kan jag vara impulsiv.
Och otålig/ivrig. Vill se resultat ganska snabbt.
Tycker om att analysera situationer.
Och försöka hitta förklaringar varför det är si eller så. Att
tänka fram teorier om det. Har alltid gillat att lösa problem
och att försöka hitta mönster. Men kan tappa motivation och
ork om det blir för mastigt och långrandigt och resultaten uteblir.
Är mer pragmatisk och resultatinriktad, snarare än detaljstyrd.
Börjar lära mig att begränsa mina uppgifter, så att det blir fler
mindre deluppgifter, som jag kan klara av efter hand.
I mitt nuvarande yrke som ingenjör, i rollen som programmerare, har jag haft nytta av att gilla problemlösning och att analysera och teoretisera. Men har känt mer och mer att jag hellre skulle vilja jobba närmare människor än vad det innebär att jobba som programmerare.
Men helst inte för utåtriktade jobb,
hellre mer av att hjälpa en eller ett par personer åt gången. Än
att prata inför väldigt många.
Jag tror att andra skulle
kunna beskriva mig som en lugn och sansad person, som dock kan säga
ifrån när så behövs. Försöker behålla lugnet även i stressade
situationer, även om det ibland märks på mig att jag är orolig
för att inte hinna med eller kunna leva upp till allas, och mina
egna, förväntningar. Detta är något som jag försökt att jobba
med under min sjukskrivning. Att försöka sätta upp gränser för
mig själv, att jag inte kan klara ett oändligt antal uppgifter,
utan istället begränsa det till rimliga nivåer.
När jag i stunden ska
försöka komma på vad jag är bra på i mitt nuvarande jobb, kan
jag inte komma på något. Jag är väldigt självkritisk, med stark
betoning på väldigt. Jag är alltid missnöjd med min egen
prestation, och tycker alltid att jag är sämre på allt än mina
arbetskamrater. Nedvärderar mig själv och min kunskap och min
förmåga i stort sett i allt. Detta är mitt största problem.
Superdåligt självförtroende.
Några av mina senare
chefer har dock sagt att jag är bra på teamarbete, och det kan
kanske stämma. Jag försöker verkligen lyssna på vad andra säger,
och ta in det. Så kallat aktivt lyssnande. Även om jag inte förstår
allt, så tänker jag att jag kan vara ett bollplank till andra. För
jag vet att när man pratar om arbetsrelaterade problem med andra, så
kommer man inte sällan på själv vad som är problemet. Då kan jag
vara det bollplanket. Dessutom är jag inte rädd för att kasta ur
mig dumma frågor. Jag vet också att när man är inne i ett problem
är det svårt att se helhetsperspektivet själv. Och då kan (dumma)
frågor få en att tänka bredare och kanske komma på detaljer som
man inte har tänkt på tidigare. Problemlösning är både
individuellt arbete och teamarbete i kombination. I alla fall när
man har svåra problem att lösa.
Jag tror också att jag är
hyfsat bra på skriftlig kommunikation. Något sämre på att
uttrycka vad jag vill i tal. Det är ofta som jag då blir ivrig och
glömmer hälften av det jag behöver ha sagt. Men om jag lyckas
behålla lugnet brukar jag få fram det jag vill. Och det går bättre
i små grupper än i stora. Som sagt, i kommunikationssammanhang är
jag bättre på att lyssna och skriva än att prata. På senare tid
har jag kommit på att det är bra att skriva ett manus. Om det är
något viktigt som jag vill säga, så gör jag det. Har gjord det
inför alla möten med olika läkare under min sjukskrivning, skrivit
manus och minnesanteckningar, så att jag inte ska glömma bort något
viktigt. Sedan kanske jag inte håller mig exakt till manuset, men
det finns där som stöd. Mest för minnets skull. Tänker att jag
ska använda denna teknik, att skriva stöd-manus, inför alla möten
i framtiden. Både privat och i arbetet. På så sätt blir man även
mer förberedd inför möten, och kan ta till sig det som sägs
bättre. Att helt enkelt förbereda mig mer, istället för att agera
impulsivt som jag ofta gjort tidigare. Det är också något som jag
tror kan minska mina egna stressnivåer. Genom att skapa bättre
kontroll i viktiga situationer minskar antalet överraskningsmoment
och på så sätt hålls stressnivån ner, tänker jag.
Om jag ska försöka komma
på i vilka arbeten det har fungerat bäst för mig, är det åter
svårt att komma på något specifikt. Tänker att jag i alla
situationer gör mitt allra bästa för att få det att fungera,
oavsett. Så även denna gång när jag inte trivdes i det team och
med den chef som jag hade. Vet inte om det egentligen enbart var
chefen, eller både chefen och teamet, men uppenbart var att jag inte
trivdes lika bra som jag har gjort tidigare på Ericsson. Men det var
inget som kom över en natt, utan vantrivseln smög sig liksom på.
Jag började i teamet och
fick denna chef samtidigt, ungefär vid årsskiftet 2017/2018. Första
gången som jag själv noterade att jag var deprimerad var i januari
2019, alltså ungefär ett år efter att jag börjat i teamet och med
denna chef. Det var efter ett utvecklingssamtal med chefen, som jag
märkte att min motivation för arbetet plötsligt sjönk drastiskt.
Och då kände jag att jag var deprimerad. Men jag kunde inte säga
då om depressionen redan hade funnits där en tid eller om den kom
efter utvecklingssamtalet. Men då insåg jag i alla fall att jag
inte kände mig glad, och att jag inte mindes när jag hade känt mig
glad senast. Tror faktiskt att det hade smugit sig på mig under ett
års tid, successivt. Efter utvecklingssamtalet var det i alla fall
uppenbart att jag var deprimerad.
Har försökt att analysera och förstå vad det är som motiverar mig, och har kommit fram till att en väldigt viktig sak är att känna mig uppskattad och att det finns en mening med de olika arbetsuppgifter jag gör. Arbetsuppgifterna behöver inte vara roliga, men de måste kännas betydelsefullt och/eller meningsfullt på ett eller annat sätt. Jag kände mig mest som en belastning, och att det fackliga arbete som jag gjorde inte uppskattades eller uppmärksammades. Det som höll mig uppe så pass länge som två år, var det faktum att det fackliga arbetet kändes meningsfullt och roligt, åtminstone större delen av tiden. Likaså det faktum att jag skulle, via facket, få åka på Unionens kongress i Malmö hösten 2019. Det motiverade mig att vara kvar i den position som jag var i, ville inte äventyra just den händelsen. Och är väldigt glad över att jag fick möjligheten att åka på denna kongress, som var lärorik. Men jobbig. Efter denna kongressvecka var jag väldigt trött. Sjukskrev mig några dagar för att återhämta mig, gick till Feelgood men inget särskilt hände den gången. Blev inte sjukskriven i alla fall. Gick till vårdcentralen också, som skrev ut antidepressiv medicin och ångestdämpande medicin till mig. Men ingen ville sjukskriva mig då, för de tyckte inte att jag var tillräckligt deprimerad eller utmattad. Alla tyckte att jag såg pigg ut. Men jag kände mig allt annat än pigg. Detta var alltså hösten 2019.
Men faktum är att jag då inte vågade börja äta antidepressiva medicinen. Läste så mycket negativt om det, att jag tänkte att det var mer skadligt för mig än det var bra. Men nu hade jag medicinen hemma. Tilläggas bör att jag alltid har problem med sömnen, speciellt under den mörka delen av året. Men under den period när jag inte trivdes i teamet, var mina sömnproblem relativt konstanta. I början av december när jag återigen hade haft svårt att sova, och hade vaknat tidigt en lördagsmorgon, kände jag att jag inte längre hade något val. När jag satt där i soffan och funderade på att avsluta livet, tänkte jag att jag måste börja äta medicinen, och började där och då att göra det.
Nu vart det en del
beskrivning av den situation som föranlett att jag är här idag.
Men om jag nu ska återgå till att försöka hitta vilka
arbetssituationer som har fungerat extra bra för mig så har jag som
sagt svårt att komma på något. Jag skulle snarare säga att de
flesta arbetssituationer har fungerat bra för mig, men att just den
senaste inte fungerade alls. Det var då jag inte kände mig
uppskattad, utan mer som en belastning. Och jag kände mig orättvist
bedömd. I andra fall tror jag att jag har relativt lätt att
motivera mig själv, så länge som jag känner att det jag jobbar
med är meningsfullt för någon.
Jag tänker att jag trivs
allra bäst i individuella arbeten, där jag ibland måste interagera
med andra människor. Trivs också bra när jag ska lyssna på andra.
Tycker om att skriva. Att lösa problem, analysera och hitta mönster.
Gillar att fundera på varför saker är som de är. Är intresserad
av politik, samhällsfrågor och följer med i olika debatter när
jag har tid och ork. Men ibland måste jag stänga av sådant, för
att inte bli utmattad igen. Jag gillar att engagera mig, men det tar
samtidigt mycket energi. Även om det också ger energi. Men det är
en balansgång som kan vara svår att hålla.
Har trivts mycket bra i den fackliga rollen, och skulle just nu allra helst jobba mer fackligt. Skulle också kunna tänka mig att HR-rollen skulle passa mig. Även om jag inte vet exakt vad det innebär. Problemet är att man behöver ha utbildning för att jobba med HR och jag vet inte om jag vågar satsa på det om jag inte är säker på att få jobb. Det verkar finnas en komvux utbildning på ett år till HR-assistent, men som sagt, även det är en lång tid utan inkomst om man inte är säker på att få jobb efteråt. Därför vågar jag inte satsa på det. Behöver därför tänka mer kring vad jag kan byta till för jobb inom Ericsson. Det är det enda realistiska som jag ser det. För det krävs mycket hjälp från företaget, så att jag kan få viss utbildning på jobbet.
Om jag ska gå utanför
Ericsson, behöver jag också support att söka andra tjänster. Och
jag vet inte till vad…..Behöver i så fall hjälp via TRR. Och en
årslön.
Min allra högsta
dröm har alltid varit att någon annan ska berätta för mig exakt
vad jag passar för. Berätta för mig vad som är ”mitt kall”.
Men har insett på senare år att det aldrig kommer att hända…Har
alltid tänkt att det finns precis ett jobb som man passar för, som
man är klippt och skuren för. Men har börjat inse att man som
person måste skapa sig sin egen jobbroll på ett sätt. Till en viss
nivå kan varje individ anpassa sig till en jobbroll / arbetsuppgift.
Men även jobbet måste till viss del anpassas till individen. Det är
både och.
