Kategori: Personlig Utveckling

Utdrag och reflektioner från boken Sluta Grubbla Börja Leva av Steven C. Hayes

Grundläggande värderingar

Värderingar är inte detsamma som uppställda mål
Värderingar är inte detsamma som känslor
Värderingar handlar inte om resultat
Vår väg är sällan spikrak
Värderingar handlar inte om framtiden:

Anta att du fick frågan: Vilket av dessa ögonblick, inklusive det ursprungliga valet att färdas österut, är ett led i din färd österut?. Det enda vettiga svaret är: Allihop – de är alla lika viktiga….Att ha en bestämd riktning ger färden sammanhang och mening, och det är själva färden som är målet. Du förverkligar dig själv i kraft av dessa grundläggande värderingar. Det är en resa utan slut. En resa utan någon mållinje. Det finns egentligen inte något slutligt mål, utan det är själva färden dit som är det väsentliga…Den riktning du färdas i har inget slut.

Det är mänskligt att fela
De värderingar vi väljer är perfekta
Hur ser det liv ut som du verkligen vill leva?

…Men din smärta försvinner inte bara för att du får den som gjort dig illa att lida. Det är föst när du släpper taget om begäret att ge igen som du själv blir fri från det som varit. Det betyder naturligtvis inte att du tycker att det som hände var rätt. Utan det betyder att du går vidare i livet, längs den väg som bäst gagnar dina egna intressen. Din förlåtelse är i första hand en gåva till dig själv, inte till den person som vållat ditt lidande.

Utdrag och reflektioner från boken Sluta Grubbla Börja Leva av Steven C. Hayes

Övning sid 185 – 194, Demontera monstret

I den här övningen fortsätter vi att arbeta med det problemområde som du utforskat i det här kapitlet;

Jag kände mig utanför när jag var liten och gick i skolan (grundskolan).

Jag skäms för mig själv. (Mycket på grund av att jag kände mig utanför i grundskolan).

Kroppsförnimmelser: Ägna några ögonblick åt att verkligen komma i kontakt med det aktuella problemet. Ge medvetet akt på de känslor som är förknippade med problemet.

Rikta uppmärksamheten mot kroppen och se vad som pågår. Märker du några kroppsliga förnimmelser? Jag känner ett tryck mot bröstet och hjärtat, en klump i magen

Klump i magen: Klumpen i magen är ungefär lika stor som en sten, ca 2-3 cm i diameter. Den är rund och svart. Den är ungefär lika mjuk/hård som en studsboll

Tryck mot hjärta och bröst: Det känns ungefär som att en utsträckt handflata trycker lätt mot börstet och hjärtat. Trycket är inte hårt, men det känns. Det blir lite svårare att andas, men inte mycket. Bara så att jag hela tiden känner av hjärtats slag och påminns om att mitt bröst finns där. När jag tar ett djupt antetag lättas trycket. Och då känns det lättare att andas och för en stund glömmer jag bort trycket.

Känslor: Ge akt på hur det känns när du åter tar upp problemet. Jag känner en stark rädsla. Känner mig utsatt och sårbar. Känner mig värdelös

Finns det något farligt, skadligt, skrämmande eller fientligt? …

Eget: Färga känslorna

Känslan av rädsla (rädsla för att vara utanför och känna skam): Rädslan skulle vara svart.

Känslan av utsatthet och sårbarhet: Gul, skir och väldigt ljus gul

Känslan av värdelöshet: Spygrön (gul, grön, brun i någon äcklig blandning)

Handlingsimpulser: Väcks någon form av impuls eller begär att skrida till handling när du befinner dig i den sinnesstämningen? Vad är det du får lust att göra? Jag skulle ha velat springa därifrån, springa från skolan och aldrig mer komma tillbaka. (Allt hade varit så mycket roligare och bättre innan jag började skolan. Det var i grundskolan alla mina problem började…)

Finns det något i det här suget som jag absolut inte kan tillåta mig att känna? Något verkligt farligt, som hotar att förgöra mig? Något jag till varje pris måste göra mig kvitt? Nej!

Lusten att springa därifrån är tvärtom befriande, ett sätt att återupprätta min stolthet. Den stolthet som grusades när jag kände mig utanför, utsatt, sårbar och ensam i skolan. Ett sätt att komma i kontakt med lilla Anna och ge henne upprättelse! (Det är lite som när S sa att jag nu kan krama om lilla Anna och säga till henne: Du behöver inte längre vara rädd lilla Anna. Stora Anna är här nu och kan trösta dig! Du var inte värdelös. Du var inte onormal. Du behövde inte skämmas. Du var precis som man ska vara. Du dög precis som du var lilla Anna)

Tankar: Ingen ville vara/leka med mig. Jag är onormal/inte som andra/inte som man ska vara. Jag är värdelös. Det är mitt fel att ingen vill leka med mig. Alla andra är så mycket roligare, så som man ska vara. Jag är tråkig, ful och fel. Jag kan ingenting. Jag är oduglig. Jag är blyg.

Tänk den här tanken utan att förringa eller förklara bort den. Avfärda den inte. Se om du kan lyssna till tanken och ge den din fulla uppmärksamhet, ungefär som om du lyssnade på en jollrande bebis: Uppmärksamt men utan att vare sig instämma eller komma med invändningar. Du varken tror på tanken eller misstror den…Se efter om du medvetet kan välja att tänka tanken. Det betyder inte att du tror på den. Och inte heller att du inte tror på den. Det betyder bara att du med avsikt låter dig själv tänka tanken. Tanken är bara en tanke, fråga dig själv om det finns något i grunden farligt, skadligt och fientligt med den som du absolut måste undvika?

Minnen: Du har alla minnen på små kort, i en arkivlåda. När du har kontakt med det aktuella problemet (Jag var utanför i skolan och jag skäms för mig själv) bläddrar du igenom minneskorten i arkivlådan. Börja i nuet och vandra successivt allt längre bakåt i tiden. Om du hejdar dig inför ett visst minneskort, avbryter du bläddrandet och betraktar minnet.

1. X sa: Du var väl inte den sportiga typen

Vilka andra personer var där: Familj.

Vilka känslor hade du: Kände mig nedtryckt. Som att någon ville beröva mig den lyckliga känslan av att känna mig sportig! Vilket jag då gjorde! Men X var tvungen att beröva mig den lyckan. Genom sitt behov av att sätta mig (och andra) i fack. Sitt eget egoistiska behov av att sätta etikett på andra.

Vilka tankar hade du? Jag minns inte att jag hade några tankar. Jag var helt oförberedd.

Vad gjorde du? Jag sa: Vilken himla tur då att man kan ändra sig! (Vilket ju egentligen är ganska bra sagt!)

Vad hade du velat göra? Jag hade också velat säga/tillägga: Varför har du ett sådant stort behov av att sätta etikett på andra människor? Att sätta andra i fack. Det känns ju helt meningslöst! Man är det man väljer att vara. Hela livet ut. Inte något som någon annan har tyckt om en för 20-30 år sedan!

2. Min kompis X svek mig

Vad gjorde du? Jag sa förlåt och försökte ställa saker tillrätta (jag blev rädd)

Vad hade du velat göra? Jag hade nu i efterhand egentligen velat be alla att dra åt helvete! Inklusive X.

Försök nu befria dig från det motstånd, den kamp som kan vara förknippad med minnet. Det rör sig kanske om den smärta bilden väcker, eller en ovilja att släppa taget efter som minnet är förenat med en lycklig tid. Hur dina reaktioner än ser ut, försök att bara varsamt släppa taget och låta alla de här reaktionerna finnas där. Se om du kan låta minnet bara vara där, precis så som det är. Det betyder inte att du tycker om det, men du är villig att acceptera att det finns där….För att orientera dig kan du använda en omvänd kompass: Om du märker att något inom dig säger: Gå inte dit, försöker du istället göra just detta!

Arbetet med minnen var det svåraste. Det är det som väcker mest känslor. Det som dyker upp som smärtsamma tankar i samband med arbetet med minnen: Kan det ha varit så att X skämdes för att vara med mig i skolan, för att jag inte var tillräckligt häftig/cool? Vi umgicks mycket på fritiden, om hon inte hade annat för sig. Om hon inte lekte med andra. Ibland fick jag vara med. Men inte alltid. Det fick nog mina skamkänslor för mig själv att växa. Jag tror dock att jag har förstått själva konceptet med att acceptera kroppsförnimmelser, känslor, handlingsimpulser, tankar och minnen.

Samband. Försök hitta fram till insikten att du är en hel, sammanhållen person. Det här rangliga ”monstret” befinner sig i själva verket inne i dig – det är alltså bara en synvilla att det skulle vara större än du. Ställ dig frågan: Är jag beredd att vara den jag är, med den livshistoria som är min, att gå vidare härifrån och bära med mig alla de här minnena, tankarna och känslorna på min väg mot det liv jag verkligen vill leva?

Vad noterade du beträffande de olika samband som fanns mellan dina kroppsförnimmelser (Klump i magen, Tryck mot hjärta och bröst), känslor (Känslan av rädsla, Känslan av utsatthet och sårbarhet, Känslan av värdelöshet), tankar (Jag är onormal/inte som andra/inte som man ska vara. Jag är värdelös), handlingsimpulser (springa därifrån) och minnen (svek, utanförskap, etiketter)? Jag hittar inga direkta samband. Men en sak som slår mig är att jag kände att jag aldrig blev sedd för den jag var. Och att ingen heller var intresserad. Det är något som jag har känt genom livet, att de flesta, speciellt tjej-kompisarna, inte har varit särskilt intresserade av att se mig för den jag är (något som jag fortfarande kan känna). Det gör mig ledsen och vemodig. Och jag känner en viss hopplöshet över det. Och jag tänker det jag alltid har tänkt: Jag får försöka klara mig själv istället. Om de inte vill se mig för den jag är, får jag klara mig själv! Och så sluter jag mig ännu mer i mitt skal. För att inte bli ännu mer sårad.

Men jag antar att jag måste acceptera även det! Att om det är så att jag har rätt i mina misstankar så måste jag acceptera att det är så. Jag behöver inte tycka om det, men jag måste acceptera att det kan vara så. Att andra är ointresserade av att se mig som den jag är och att det kan finnas människor som vill mig illa och vill trycka ner mig. Detta måste jag acceptera!

Hur är det med de minnen du just arbetat med? Vilka samband kan du se mellan dessa minnen och ditt problem? Problem: Jag kände mig utanför och jag skäms för mig själv för det, mycket på grund av att jag anklagade (anklagar…) mig själv för mitt utanförskap. Jag tänkte då att allt berodde på mig. Minnen: svek, utanförskap, etiketter

Jag är en ganska allvarlig person, har alltid varit, och gillar inte när andra skämtar om mig och gör sig roliga på min bekostnad. Jag har alltid trott att det beror på att de vill mig illa. De vill trycka ner mig. Men jag har aldrig förstått varför

Något som jag nu ser är att jag alltid blev besviken över att inte bli sedd för den jag var. (Något jag fortfarande blir besviken över när det händer) Även av de som sa sig känna mig väl. Det gjorde nog att jag slöt mig ännu mer i mitt skal. För att skydda mig själv. För att inte behöva bli mer besviken och sårad. Vilket i sin tur stärkte mitt utanförskap ännu mer! Jag har alltid tänkt att det beror på att de inte ville (vill) se mig som den jag var. De ville se mig som den de tyckte att jag skulle vara. Bara det stämde med deras sanning.

Jag kan nu i efterhand bli lite arg, för jag var lika mycket sportig som någon annan i klassen. Men de andra såg inte det. De ville inte se. De hade redan satt en etikett på mig. Och i och med det gjorde de allt för att verkligheten skulle stämma överens med deras sanning. Deras projicering av deras sanning på mig gjorde mig osäker och jag fick dålig självförtroende. (Den gång när jag och C spelade fotboll och vi gjorde många mål i fotbollen (mot IK Frej?), hade även jag kanske kunnat göra mål, men jag vågade inte. Vågade inte misslyckas. Så dåligt självförtroende hade jag. Så jag passade alla bollar till henne. Och hon gjorde mål. Men det var jag som passade! )

Det är sant att du har formats till den du är i dag av ditt förflutna, och att den nivå som din Smärtvisare står på har en koppling till ditt förflutna. Men hur dessa tankar och känslor fungerar i dag är i stor utsträckning beroende av vad du gör med dem. Vad saken gäller är: Vad kan du göra för att ta dig ur din kamp med ditt förflutna och agera mer ändamålsenligt här och nu? Vad är det som hindrar dig från att helt och fullt acceptera att monstret ser ut som det gör, utan att det för den skull tillåts spela en destruktiv roll i ditt liv? Begrunda detta ett ögonblick och skriv ner svaret nedan:

Ingenting!

Utdrag och reflektioner från boken Sluta Grubbla Börja Leva av Steven C. Hayes

Acceptans – Vad är det?

Att acceptera är att ta emot det som erbjuds. Ibland har acceptera fått bibetydelsen att finna sig i något, men det är just vad vi inte menar. Att acceptera är här liktydigt med att utan reservationer och försvar ta emot vad ögonblicket här och nu innehåller.

Acceptans handlar inte om att känna sig bättre utan om att få bättre kontakt med sina känslor.

Varför acceptans?

Därför att acceptansen av mina tankar och känslor, oavsett om de är smärtsamma eller tvärtom glädjande, är ett sätt att acceptera mig själv.

Därför att acceptansen är ett sätt för mig att tvinga mig att se på mig själv utifrån – med perspektiv – och därigenom sakta men säkert (kanske) inse att jag inte är så onormal som jag alltid har trott. Och även om jag fortfarande tycker att jag är annorlunda än andra, ändå kunna känna stolthet över att jag är den jag är och tycka att jag duger som jag är.

Därför att jag tror att ett bra sätt att bearbeta tankar och känslor, oavsett om de är ledsna, smärtsamma eller tvärtom glada, är att acceptera dem. Att inte acceptera mina tankar och känslor, är detsamma som att inte acceptera mig själv.

Och precis här tror jag att en del av kärnan till mina problem och smärtsamma tankar finns. Anledningen till att jag skäms för mig själv är just att mina föräldrar inte tillät mig att ha smärtsamma tankar. När jag hade det, fick dem mig att tycka att jag hade fel, kände fel, tänkte fel och var fel. Alltså någon som man inte skulle, inte fick, vara. Då lärde jag mig att skämmas för mig själv. Att nu lära mig att acceptera mina känslor och tankar blir därför detsamma som att lära mig att acceptera mig själv igen, för den jag är.

Vad acceptans inte är:

Att vara öppen för något är inte detsamma som att önska sig det
Att acceptera är inte att ställa villkor
Att acceptera är inte detsamma som att försöka
Att acceptera handlar inte om att tro
Om bara…
Äkta acceptans är aldrig att försöka manipulera verkligheten

Acceptans är:

Att omfatta sin smärta på samma sätt som man håller en ömtålig blomma i sin hand
Att omsluta sin smärta så som man sluter ett gråtande barn i sin famn
Att vara med sin smärta på samma sätt som man sitter hos någon som är svårt sjuk
Att betrakta sin smärta på samma sätt som man betraktar en ofattbart vacker tavla
Att slå följe med sin smärta på samma sätt som när man tröstande bär ett snyftande barn
Att visa smärtan respekt på samma sätt som man visar en vän respekt genom att lyssna uppmärksamt.
Att insupa sin smärta på samma sätt som när man tar ett djupt andetag
Att ge upp kriget mot smärtan likt en soldat som lägger ner sina vapen och återvänder hem
Att öppna sig för smärtan som när man dricker ett glas kristallklart vatten
Att bära med sig smärtan likt ett kärt fotografi i plånboken

Acceptans är inte:

Att kämpa mot smärtan
Att ignorera smärtan
Att förtränga smärtan
Att köpa smärtan
Att göra vad smärtan säger
Att inte göra vad smärtan säger
Att tro på smärtan
Att inte tro på smärtan

Reflekterat från boken Sluta Grubbla Börja Leva med Steven C. Hayes

Övning på sid 64 – Vilka tankar och känslor har du just nu?

Jag vet inte om jag förstår boken helt och hållet. Men jag tolkar denna övning så att, nu när jag har gjort några av övningarna i boken, finns det tankar och känslor hos mig som nu kommer fram, som jag tidigare har undvikit, som jag tidigare har tryck undan. Tankarna och känslorna som vållar mig mest obehag, är när jag uttalar orden: ”Jag skäms för mig själv”. Inte för orden, utan för att jag menar det. Genom mitt liv har jag verkligen skämts för mig själv. Jag har skämts för mig själv för att jag av någon anledning har känt mig onormal. Jag har identifierat allt jag gör, tänker, känner, säger och står för är onormalt och något som av naturen är fel och som jag borde förändra, eller åtminstonde trycka ner. Alltså inte visa vem jag egentligen är, utan visa upp en kontrollerad Anna; en fasad som andra vill att jag ska vara. Bara dem slipper mig. Den riktiga Anna.

All den terapi jag har gått, några av de andra böckerna jag har läst, har fått mig att förstå att jag har genom mitt liv skämts för mig själv. Att jag har känt mig onormal. Någon som ingen kan tycka om eller älska. Skillnaden med denna bok är att den ber mig att inte undvika denna väldigt smärtsamma känsla. (Jag vet fortfarande inte rikgit skillnade mellan tanke och känsla, men det gör det samma). Därför varje gång jag säger det; att jag skäms för att jag känner mig onormal och fel, för att jag inte tror att någon kan tycka om mig utan min kontrollerade fasad, så smärtar det väldigt mycket. Någon form av undertryckt känsla försöker komma fram. En känsla som är väldigt väldigt gammal. Känslan stinker gammalt, som en bortglömd ostkant som börjat mögla för länge sedan. Varje gång det händer, tänker ja, ja, okej nu har jag tänkt det och nu är det bra. Nu kan jag gå vidare med min fasad, och vara den kontrollerade Anna som de andra åtminstonde kan stå ut med. Den gamla mögliga känslan är fortfarande undertryckt. Jag har bara pyst ut lite av den stinkande lukten. Men det mesta av känslan är fortfarande där. Nertryckt och gömd för alla andra, för resten av världen. Omedvetet tänker jag nog att jag vill skydda världen från den riktiga Anna, den utan fasaden.

På frågan vilka tankar och känslor jag har just nu, blir svaret. Jag tror att mina tankar om att jag är värdelös och mina skamkänslor för mig själv för att jag är så onormal, är de som kommer upp och som måste bliv föremål för min egen granskning genom resten av boken. Allt det andra, alla andra problem jag har, är konsekvenser av att jag skäms för mig själv. Mina skamkänslor för mig själv är kärnan, den allra innersta kärnan av att jag mår dåligt. För att skydda denna kärna har jag kapsalt in den med olika typer av prestationer och försök till att få människor att tycka om mig. Att få bekräftelse, att få uppmärksamhet. Genom detta bevisar jag för min ”dumma” kärna att jag visst duger. Problemet är att kärnan är omättlig. Den är som min Gluff Gluff, som aldrig blir mätt. Det spelar ingen roll hur många prestationer jag än klarar av. Kärnan är inte nöjd. Skamkänslorna ligger kvar, orörliga. Jag skäms fortfarande för mig själv, för att jag är onormal. Och jag tror fortfarande inte att någon kan tycka om mig för den jag är. Därför ska jag läsa vidare i boken.

Reflektioner från boken: ”Våga mer
än du törs!” av Inger Hansson.

Alla citat från boken är inom ””. Det andra, inom kursiv stil, är mina tankar och reflektioner kring det hon har skrivit. Ett undantag; jag har hämtat ytterligare ett citat, men det har jag specifikt skrivit ut.

Utdrag ur boken: ”Frågan är
varför vi spara på EN enda människas negativa omdöme om oss, ända
tills vi blir vuxna och i värsta fall livet ut. När din dator blir
full av information…Rensar och tar bort…Är du säker på att du
vill radera? Klick JA. ”. Gör samma sak med omdömen och minnen
som du inte mår bra av. Radera det från minnet.

Lättare sagt än gjort att radera
från minnet. Jag vill radera från minnet. Men problemet är att
alla plågsamma minnen gärna hänger sig kvar. Efter en tid blir de
svagare, men om jag inte ”behandlar” minnet, finns det för
alltid kvar. Min behandling är snarare att dissekera minnet. Helst
skriva om, eller berätta om, det plågsamma minnet. Om jag skriver
är jag min egen terapeut. Om jag berättar för någon blir den
personen min terapeut. Helst pratar jag om plågsamma minnen med min
terapeut, vilket hjälper väldigt mycket. Om jag pratar med en nära
vän, kan det hända att den personen gör minnet ännu starkare om
den personen inte alls förstår varför jag har reagerat som jag har
gjort. Om personen inte förstår varför jag mår dåligt av just
det minnet. Orden: ”Det där var väl inte så farligt”,
gör bara minnet värre. För då blir det inte längre bara ett
negativt minne, det vänds mot mig och får mig att känna mig dålig
och värdelös för att jag känner på det sätt som jag gör; att
jag mår dåligt av det. Bättre att antingen skriva om det eller
berätta för en terapeut.

”Kan en känsla
uppstå utan en tanke?. Nej en känsla börjar med en tanke. Spara på
allt bra som människor säger om dig”

”Håller du
med om att det är lättare att samarbeta med andra när vi själva
mår bra? Vi måste därför börja med oss själva! Hur är Din
självkänsla? Och vad är självkänsla? Om man vänder på ordet,
så är det känslan om oss själva. En känsla beroende på min EGEN
värdering av mig själv i relation till andra människor. Ingen
annan än Du själv kan höja Din självkänsla, eftersom det är Din
EGEN värdering av Dig själv!”

När Du får en
stund över, sätt Dig i ensamhet och skriv ner:
1. Vad Du är
duktig på
2. Vad Du tycker
om i Ditt utseende och i Din personlighet
3. Vad Du är
mest stolt över i Ditt liv
4. Vilka
svårigheter Du har lyckats ta Dig igenom och vad Du har lärt av
dem.
5. Försök finna allt
som är bra hos Dig

…

Vad är då
självförtroende? Ett mått beroende på hur säkra och trygga vi
känner oss i relation till vår omgivning. Däremot är
självsäkerhet, en värdering som andra människor ger om oss,
beroende på hur vi uppför oss.

…

Självkänsla +
Självförtroende = Självtillit. ”

En kommentar: Det första som
författaren uppmanar mig att göra är att skriva ner något som jag
är duktig/bra på. Problemet med dålig självkänsla och dåligt
självförtroende är just att man känner sig värdelös på ALLT!
Man duger inte till någonting. Kanske inte alla tänker så om sig
själva, men jag har ofta låga tankar om mig själv. I mina mörkaste
stunder tycker inte jag att jag kan någonting. Jag känner mig
värdelös på allt. Det finns ingenting jag är bra på. Denna
övning blir därför ett moment 22. För att bli av med mitt problem
ber författaren mig att göra något som jag bara kan göra när jag
redan har kommit ur problemet! Det blir omöjligt. Bara när jag
redan har bra självförtroende och självkänsla, kommer jag kunna
hitta något som jag är bra på! För att få bra självförtroende
ska jag alltså göra något som jag inte kan göra om jag inte har
bra självförtroende. Ni fattar vad jag menar, eller hur?

Svaret måste snarare vara att vi
själva ska intala oss att vi duger oavsett hur duktiga vi är eller
inte. Det är inte vår duglighet, eller vad vi gör, har gjort eller
vad vi har för talanger som gör oss värda någonting. Vi är värda
någonting för att vi är medmänniskor och för att vi finns till.
De som är bra på något har ett försprång mot de som inte är bra
på något. Men jag tror att man kan hitta andra saker att vara stolt
över. Man behöver inte vara bäst på något för att kunna känna
en stolthet över sig själv. Att våga visa sig som den man är den
största vinsten. Bekräftelse kan man få genom mötet med andra
människor. När de ser en och möter en som den man är, och
accepterar en som den man är. Oavsett talanger, med alla ens
brister. När man känner det, att man duger som man är och blir
accepterad som den man är, då känner åtminstone jag en sann
glädje inom mig. Och då kan jag nästan känna mig lika mycket värd
som andra. Nästan!

Att våga är att
förlora fotfästet en stund. Att inte våga är att förlora sig
själv. av Sören Kirkegaard

”Vi har mycket
att vinna på att självkänslan höjs. Då blir det inte lika
viktigt att vara alla andra till lags. Många människor har en
ständig strävan att nå upp till ANDRAS förväntningar. Det är
dömt att misslyckas! Eftersom ANDRA kommer att bytas ut till ANDRA i
all oändlighet. ”

Kommentar: Detta håller jag
fullständigt med om. Och det är också det jag måste lära mig.
Att sluta bry mig vad andra tycker om mig. Lära mig sluta leva upp
till andras förväntningar. Men denna process räknar jag med kommer
ta många år!

”Sätt upp
Dina egna förväntningar över livet och vad Du vill hinna göra i
Ditt liv! Fundera en stund över vad Du törs eller kan idag, som Du
inte tordes eller kunde för fem år sedan! Jag är säker på att
listan kan göras lång”

Kommentar: Vad vet författaren om
detta! Varför kan hon vara säker på att min lista kan göras lång.
Visst gör jag saker idag, som jag inte skulle ha vågat igår. Men
jag gjorde också saker i går, som jag inte längre vågar göra
idag. För mig handlar det om att välja vad jag vill göra just nu,
och för mig är det en stor ansträngning att våga göra det. Jag
kan göra många saker om jag bara vill det tillräckligt. Men om det
går lång tid emellan jag gör en viss sak, kan jag bli så osäker
på min egen förmåga att klara av det, att jag kanske inte längre
vågar. Som med bilkörning till exempel. Sätter jag mig bakom
ratten kan jag köra, precis som förut, men innan jag har satt mig
där, och speciellt om det har gått någon månad sedan sist, då är
jag så osäker att det känns som jag inte kommer att klara det! Jag
är jätte nervös innan. Jag är livrädd för att göra något
misstag! Just det, att jag inte ska leva upp till andras bilförares
förväntan. Tänk om jag gör någon tabbe, som gör att andra
bilförare blir arga på mig. Det är jag jätte rädd för!

Att våga visa sig som den man är.
Att våga ta plats. Att våga gå sin egen väg. Att inte behöva
vara andra till lags. Att inte behöva nå upp till andras
förväntningar. Att inte be om ursäkt för sin egen existens. Dessa
är de svåraste utmaningarna. Men har man ”lärt” sig dem,
då har man inte längre några problem tror jag. Då spelar det inte
längre någon roll om man är bra på något eller inte. Man har
bra självkänsla och bra självförtroende ändå.

Jag tror att min väg dit, för att
nå målet att våga ta plats och att inte behöva vara andra till
lags, går genom att öva acceptans. Jag måste acceptera mig som
den jag är. Jag måste acceptera att inte alla människor tycker om
mig. Att det finns de som kanske till och med retar sig på mig. Som
irriterar sig på mig. Jag måste acceptera att jag inte kommer att
bli ”expert” på något. Jag har inte det tålamodet. Jag
tror att om jag lyckas med detta, då har jag kommit en bra bit på
väg.

…

Arbete är bra så
länge man inte glömmer bort att leva. ett Bandu-ordspråk

”Hitta ett
arbete som är Ditt LIV. För då har du 112 timmar LIV per vecka,
varav arbetet är 48 timmar!”

Den som gör ett
fel och inte rättar till det, han gör ännu ett fel. av Konfucius

Det är bättre att
fråga och verka dum än att inte fråga och förbli det. av Okänd

”Förr eller
senare måste vi acceptera läget som vi inte kan förändra. Låt
det ta den tid det tar för dig”.

Absolut, detta
håller jag med om helt. Det finns saker man inte kan förändra. Och
då är det bästa att bara acceptera att det är så. Man kan
försöka förändra sig själv om man upplever att man har något
problem. Men det kan finnas egenskaper hos en själv som är så
djupt inrotade, att det är mycket svårt att förändra dem, näst
intill omöjligt. Dessutom kanske man inte vill förändra allt hos
en själv. Våra egenskaper är ju det som formar oss som de vi är.
Vissa egenskaper kan man förändra för att det förbättrar våra
chanser i livet, för att vi till viss del vill passa in i vår
omgivning. Men man ska inte utplåna sig själv. Och vissa saker är
kanske för djupt inrotade. Då måste man inse och acceptera att man
är som man är. Och vara stolt för den man är. Är man inte född
som ”expert-typen”, så gör det ingenting. Man är bra
ändå. Man duger ändå.

”Enligt
forskare finns det fyra karriärtyper: Expert: fördjupar sig inom ett
yrke under hela arbetslivet. Identifierar sig så mycket med detta
val att han/hon är sin karriär. Jag är konstnär, jag är
ingenjör.” ”Linjär: Gör sin karriär genom att avancera
så högt som möjligt i organisationen. Vill ha stora befogenheter
och stort ansvar.” ”Utvidgande: Upptäcker sin karriär
genom att byta yrkesområde sidledes vart 5-10 år där han/hon kan
utnyttja sina erfarenheter på nya sätt.” ”Episodisk:
Byter yrkesområde vart 2-4 år till helt nya områden. Tror ofta
inte ens att de har någon karriär, eftersom andra ofta inte
uppfattar deras karriär som ordentlig.” Citat ur en annons
från Provisa Infromation AB

Jag har blivit uppväxt med att
tycka att det är fint att vara expert. Som min pappa. Och som min
sambo. Expert ska man vara. Man ska ha ett ”kall”, som man
brinner för och som man vill ägna hela sitt liv åt. Jag har i
många år mått dåligt och tyckt att jag är helt värdelös
eftersom jag inte känner mig som någon expert på någonting. Jag
har inget kall. Jag är okej, medelmåttig, på många saker. Jag
intresserar mig för många saker. Jag skulle kunna jobba med nästan
vad som helst. Jag skulle kunna prova på många olika saker. Men jag
är inte någon expert på något. Jag är inte bäst på något.
Eftersom jag har trott att det är expert man ska vara för att duga,
har jag alltid tyckt att jag är värdelös. Att jag är lite mindre
värd och mindre duglig än personer som är experter.

Efter 46 år,
har jag äntligen börjat förstå att det är fel. Man kan duga utan
att vara expert. Och jag har till och med börjat att acceptera att
jag aldrig kommer att bli expert. Jag är inte den typen. Jag har för
många intressen för att bara vilja ägna mig åt en eller ett par
saker. Jag är för nyfiken på för många ämnen helt enkelt. Jag
kan lite om många saker. Inte mycket om få saker. Jag har nu
accepterat det. Och det är väldigt skönt. Jag har genom den
insikten fått en inre ro, som jag tidigare inte hade. Jag sökte
ständigt efter det jag skulle kunna bli expert på. Men jag har nu
kommit fram till att det inte finns. Jag skulle kunna söka förgäves
utan att finna det. Jag är troligtvis den ”Utvidgande”
karriärtypen. Och jag måste ju kunna vara glad och stolt för att
jag är det. Jag duger lika bra som en expert.

Gud, giv mig
sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra
det jag kan, och förstånd att inse skillnaden. av Reinhold Niebuhr

Hatet är den
räddes hämnd för att ha blivit skrämd. av George Bernard Shaw

”Om
den du ska tala med är ur balans, arg, förbannad, ledsen,
frustrerad, oförskämd, upprörd, eller orolig, försök att dämpa
känslan innan ni kommunicerar. Hur då? Genom att ge FÖRSTÅELSE
för den andras KÄNSLA…..Kom ihåg, att det finns bara TVÅ
känslor. KÄRLEK och RÄDSLA. En arg, förbannad, ledsen,
frustrerad, oförskämd, upprörd och orolig person är en RÄDD
person….Hur vill Du bli bemött när Du är arg? Jag antar att Du
vill ha FÖRSTÅELSE för Din ilska. Om du vill Ha förståelse, Ge
förståelse! Säg ”Jag förstår att du är arg”. Det är
inte att hålla med om vad den andra gör eller säger. Det är
RESPEKT för den andras känsla. Respekt för den andras
verklighet…”

”Det
finns tio olika sätt att ställa en fråga på i svenska språket.
En av dem är ALTERNATIVFRÅGAN. Använd den oftare.”

Använder
jag ofta. Det har jag under mina år av erfarenhet själv kommit fram
till! Alternativfrågor är bra. Jag förstod bara inte varför. Att
det är för att den andra personen får vara med att bestämma. Men
det är ju självklart när man hör det. Att genom att själv få
vara med och påverka och bestämma när man ska lägga sig, vad vi
ska äta, vad vi ska göra på helgen, när vi ska handla kläder,
får en person att göra saker som den egentligen inte vill. ’Skulle
du vilja klippa dig i helgen?’ Alt ja eller nej. ’Okej inte nu, men
då måste det kanske bli nästa helt, om du vill vara fin i håret
till skolavslutningen. Det är antingen denna helg eller nästa,
eller så får du se ut som du gör nu i håret’. Man har genom detta
gett alternativ. Vilket är bra. Den andra får vara med och
bestämma.

”Ofta
är det så att några i gruppen alltid gör sin stämma hörd. Har
Du känt någon gång att Du inte fick säga vad Du ville på ett
arbetsmöte och tänkt: Varför skulle jag vara med på mötet, det
är ju alltid samma människor som pratar jämt. För att det ska
uppstå gruppdynamik, är det viktigt att ta vara på allas
egenskaper och åsikter. Det gäller både hemma och på jobbet. En
enkel regel är; att ingen ska säga någonting TVÅ gånger, innan
alla har sagt något EN gång. Det är bra om någon leder gruppen
och ser till att denna enkla regel följs….Men vad ska man göra
med de tysta då?…”

Hm, författaren av boken utgår
ifrån att det INTE är de tysta som läser boken. Som om det är de
som för mötet och kan bestämma vem som ska prata och inte som
läser boken? Jag anser att jag går på många möten där det finns
de som gärna vill prata och höras jämnt. Min åsikt är att det är
DE som inte läser boken. Det är de tysta som läser den. Därför
vore det en bättre hjälp vad de som är tysta och inte får göra
sin röst hörd, för de inte får en syl i vädret, hur de ska göra
och beter sig för att FÅ orden och få behålla det så att andra
inte hela tiden tar över ordet. Oavsett hur långsamt man pratar.
Det är som att de andra bara är intresserade av att höra sig
själva.

”Våga vara den Du är och Vara stolt över den Du är”

Boken är väldigt rar. Men ibland blir det fel, tycker jag. Författaren utgår från sig själv och ur hennes perspektiv har hon säkert rätt. Men hon ser inte min vy, mitt perspektiv. Det missar hon. En person som jag, som varken är introvert eller extrovert, som är något mitt emellan, känner inte riktigt igen sig i allt. Jag tror att människor utgår från sig själva. När de kommer på något som de tror är en sanning, måste de basunera ut det. Och det är vad författaren gör. Hon tjänar pengar på att föreläsa och prata om detta. Men missar dilemmat som människor som har livstemat Perfektionism sitter i – duktighetssyndromet. Vi mäter vår duglighet i prestation och perfektionism. Vi, eller åtminstone jag, har svårt att hitta saker som man är bra på. Hon, liksom många andra, missar att alla människor vill ha bekräftelse och beröm, men alla vågar inte begära det och kräva det från andra. Jag blir alltid lika ställd när jag är tillsammans med människor som faktiskt vågar kräva och begära beröm från andra människor. För en perfektionist är beröm något man förtjänar, inte något man begär! Men en självhjälpsbok som hon nu har skrivit, bör ta upp detta dilemma. För är det något man borde få hjälp med, en viktig sak, är att kräva att få uppskattning och få känna att man duger precis som man är. Oavsett om man är duktig eller inte. Alla människor, oavsett duglighet, är värda lika mycket ändå. Vi duger som vi är. Och vi behövs!

Klart slut för idag.

Reflektioner från boken ”Professionell feedback, Medvetna mötens magi”, av Stefan Gunnarsson.

En bok som tog upp många intressanta ämnen, med fokus på hur ett arbetsteam kan utvecklas med hjälp av feedback. Den berör ämnen som egen personlig utveckling och hur man själv och andra utvecklas av att både ge och ta emot feedback.

Enligt boken genomgår ett arbetsteam upp till fyra faser. Fas 1 – Fas 4. I fas 1 är teamet inte så produktiva, men är snälla mot varandra och vill lära känna varandra. Fas 2 skulle man kunna kalla konfliktfasen. I fas 3 har gruppen lärt sig att hantera konflikterna och tilliten till varandra växer. Produktiviteten likaså, för att i fas 4 ligga på topp. För ett företag måste det vara ett mål att få alla arbetsteam att alltid ligga i fas 4 där produktiviteten och effektiviteten ligger på max.

Tyvärr är det inte alla team som når fas 3 och ännu färre når fas 4 (enligt boken). Varför?

Jag hittade inget enkelt svar när jag läste boken. För samtidigt som olikheter i tänkandet och kulturella och andra sociala skillnader är bra för att till exempel kunna se att det finns olika sätt att lösa de flesta problem på, så kan det också vara just dessa skillnader som gör att vi ser på feedback på olika sätt. Långt ifrån alla är bekväma med att ta emot och själva ge feedback. Speciellt feedback som är negativ, så kallad ”utvecklande” feedback. Men å andra sidan verkar det som boken kommer fram till att även positiv feedback är bra för motivation och effektivitet. Kanske till och med bättre. För om syftet med den negativa feedbacken inte är att höja individen som feedbacken är adresserad till, är det bättre att avstå från att ge den. Då är det bättre att bara ge feedback på det som redan är bra. Och många gånger kan feedback på det som redan är bra ge en större vinst, än negativ feedback.

Boken tar som sagt upp många intressanta saker i ämnet feedback. Till exempel om feedback och genus. Att vi, på grund av våra föreställningar om hur män respektive kvinnor ska vara, har mer eller mindre svårt att ta kritik beroende på vilket kön som framför feedbacken. Ofta är våra föreställningar att kvinnor ska vara omhändertagande och inte tillrättavisande. Medan det är okej för män att vara det. Jag tänker då: istället för att vara arg på att det är så, är det kanske bättre att bara förhålla sig till det faktum att det är så. Ett sätt att framföra feedback på kan vara: Jag tycker att presentationen som du höll var väldigt bra. Saklig och lätt att förstå även om man inte är insatt i frågan. Det skulle också ha varit intressant att höra lite mer om den andra punkten du tog upp. Jag blev nyfiken på det och vill gärna höra mer om det.” Om man säger så ger man positiv och konstruktiv feedback. Omhändertagande. Om jag fick den feedbacken, skulle jag bli sporrad och motiverad att utveckla min presentation. (Oavsett genus på feedback-framföraren)

Joharifönster är ett annat intressant ämne som togs upp, och som jag tidigare aldrig hade hört talas om. Enligt boken är det en modell för att beskriva kommunikationen mellan människor. Det finns, enligt boken, två informationskällor till vår självbild. Det är det egna jaget och andra människor. Feedback handlar delvis om att göra andra medvetna om en själv. Och att andra gör dig medveten om dig själv. Joharifönster innebär att man delar in jaget i fyra fönster:

1. Okända jaget (Det jaget som andra inte känner till. Och inte du själv heller)

2. Dolda jaget (Det jaget som andra inte känner till. Men du känner till själv)

3. Blinda jaget (Det andra vet om dig. Men du själv känner inte till/är omedveten om det)

4. Öppna jaget (Det andra vet om dig. Och du känner till själv också)

Personer med stark integritet har, gissar jag, ett stort Dolt Jag. Och ett förhållandevis litet Öppet jag. Man döljer en stor del av sig själv för andra. Och så finns det dem som inte verkar ha något Dolt jag alls. Det är, inbillar jag mig, dem som gärna berättar allt om sig själva. Hur pinsamt det än är. Personer, som jag, med stark integritet, kan känna en viss skamkänsla å dessa öppna människors vägnar, när de utelämnar sig till allmänhetens beskådan. Frågan är vem som mår sämst.

Jag har gått i terapi, vid två olika skeden in livet, där jag, eller rättare sagt samtalsledaren, har plockat fram saker om mig själv, som jag antingen hade förträngt helt eller aldrig känt till (sådant som ligger i det Okända Jaget). När det händer, är det en otrolig lättnad. Plötsligt ”får allt en förklaring”, som man lite klichéaktigt kan säga. Men det stämmer faktiskt. Och det blir ofta väldigt känslosamt. ÅR av förträngda känslor kommer upp (eller väller upp snarare) till ytan, till mitt egna medvetande, och tårarna går bara inte att stoppa. Väldigt omtumlande och utmattande, men skönt. (Ingen motionsträning i värden kan mäta sig med det).

Och boken nämner just att det okända jaget kan bli större bland annat genom terapi, kurser i personlig utveckling och meditation.

Det blinda jaget kan minskas genom att få feedback (om till exempel beteenden som man själv är omedveten om, men som är tydliga för andra).

Det dolda jaget, kan minskas för att därigenom göra det öppna jaget större, genom att helt enkelt berätta om sig själv. Syftet med min blogg är att öva mig i att berätta om mig själv. För att minska mitt dolda jag. Jag har under större delen av mitt liv gjort allt för att bevara mitt stora dolda jag. Av olika skäl. 2017 är det år då jag ska öva mig på att berätta mer om mig själv.