Idag kunde man höra Hesa Fredrik klockan 15.00 ???Så här står det på Försvarsmaktens hemsida om just det fenomenet:
”Det är signalerna som skär igenom allt. Larmet vi helst bara hör de där fyra gångerna per år då det testas. För annars varnar ju ”Hesa Fredrik” oss för påtaglig fara. Larmet testades för första gången 1931 och även om dess officiella namn är Viktigt meddelande till allmänheten (VMA) fick den snart sitt mer kända namn. Oscar Fredrik Rydqvist, krönikör på Dagens Nyheter, tyckte att den nya larmsignalen lät lika hes som han själv och uttrycket spred sig sedan snabbt. ”
Dag 197 av 365
Supertrött och utmattad efter veckans jobb och andra aktiviteter. Vänt ut och in på mig själv ett antal gånger, tyckt och tänkt en massa och funderat fram lösningar på problem. Frågan är om det leder någonstans, eller om det bara rinner ut i sanden…Hoppas kan man ju alltid göra, men just nu orkar jag inte ens hoppas…Det tar för mycket energi. Engagemang kan verkligen både ge och ta energi.
Problemet för mig är att jag inte känner när det tar mer än det ger, förrän efteråt. Jag liksom sugs in i händelsen och först när stormen har lagt sig inser jag att jag är helt slutkörd, som om någon kört över mig med en ångvält. Hjärnan känns så där tung och seg som i början på sommaren…INTE BRA! Vad hände? Måste lära mig att lägga band på mig själv! ?????
Dag 196 av 365
Dagens reflektion:
Att öva Acceptans…Kan innebära att öva sig i att leva med jobbiga känslor, till exempel ångest. Men hur gör man det?
En metod kan vara följande:
Istället för att tänka för sig själv ”Usch, nu kommer ångesten krypande igen, vill inte ha dessa känslor!”
Kan man tänka ”Hej på dig ångest, nu är du på besök igen. Hur känns du idag då?” …(känn efter)
”Okej, du känns så här idag.”
Och sedan bara acceptera den känslan som ångesten ger just här och nu och leva i den känslan, utan att värdera den. ???
Dag 195 av 365
Lyssnar på ännu ett avsnitt av Sommarpratarna. Det har blivit ett antal denna sommar, först lyssnade jag igenom alla för året, 2020. Nu har jag börjat gå igenom några från förra sommaren. Just nu ett sommarprat med Adam Pålsson. Ganska intressant och tänkvärt faktiskt, lite oväntat för min del. Mycket djuplodande tankar kring livet och att leva i nuet. Lite om sin bästa vän Rikard Wolff. Och så fick man dra på smilbanden några gånger.
????
Dag 191 av 365
Känslan av att inte vara rätt är som en tomhet eller saknad efter något. Man letar och letar men hittar aldrig vad man söker efter. Sen finns det dem som hittar sin mening utan att söka….
Detta får mig att tänka på en dikt som jag läste när jag gick i skolan, och som satte sig fast i mitt minne. Reflektionen jag själv gjort kring den är att man inte kan jaga efter lycka. Man måste själv skapa den…. ?
Men det är lättare sagt än gjort, speciellt när man tvivlar på sig själv och sin egen förmåga. ?
Här är dikten (men något avkortad i mitten, vilket jag har markerat):
Moguls kungaring av Verner von Heidenstam
”Sen hundra år försvunnen
var Moguls kungaring
Man sökte den i brunnen,
man sökte staden kring.
Det där fick Hafed höra,
som
stadens sopor bar.
Han ställde sopetunnan
på öppna torget
kvar.
— ”Att bära tunnan, bröder,
är
tyngre år från år.
Jag letar kungaringen
och sätter på
mitt hår!”
Med gräfta, spett och spade
han sökte dag och natt.
Men gyllna kungaringen
den fick han aldrig fatt.
När han i soluppgången
smög ut längs husets vägg,
fick folket sed att pricka
hans rygg med ruttna ägg.
Han grät. Han bad. Han grävde.
När han om kvällen fått
turbanen löst vid badet,
var unga håret grått.
Men Hafeds bror, Umballa,
låg kvar på torget trygg.
Han låg i soln som alla
och skubbade sin rygg.
Han snarkade åt myggen,
åt lopporna han log;
när bromsen kom för nära,
då såg han upp och slog.
— Mot fyra kopparslantar
han sopetunnan tog.
Och var han syntes, höllo
för näsan alla män,
och alla dörrar föllo
som av sig självt igen,
och månglaren sköt undan
sitt salubord med frukt:
ty fyllde sopetunnan
kvarteret med sin lukt.
Så snart han kom ur staden
han stjälpte tunnan kring.
Bland vissna salladsbladen
låg Moguls kungaring!
Sen hundra år försvunnen
för sol och hackas hugg,
den krönte återfunnen
Umballas svarta lugg.
….
Nu sade segerdrucken
Umballa till sin bror,
när svarta liveunucken
med mjuka ibisvingen
strök dammet av hans skor:
”Nå Hafed, kungaringen?”
Då knäföll bleke Hafed
i glada skarans mitt
med pannan tryckt mot jorden;
men nu var håret vitt.
Han stötte i sitt hjärta
sin långa, krökta kniv.
”Du fann bland sopor kronan,
jag sökte med mitt liv”
Umballas ätt hon njuter
all lyckans gunst sen dess.
Är spel med trumf i ruter,
så har hon ruter ess.
Att Hafed lämnat söner
vet jag, som ung till år
idag i bibeln lägger
mitt första gråa hår.”
Dag 183 av 365
En dag för insikt i självledarskap, reflektion och fundering på framtidens vägval…
Dag 182 av 365
Kan det vara så att vägen jag just nu färdas på hela tiden har haft en speciell inriktning? Och att jag hela tiden varit på väg dit, till ”mitt kall”, utan att veta om det själv. Omedvetet. Som om det hela tiden har funnits inom mig…
Frågan är om jag vågar ta sista steget? ???????
Den som lever får se ?
Dag 180 av 365
Lyssnar på ett avsnitt av sommarpratarna och känner mig ganska slutkörd och samtidigt tom i huvudet. I morgon ska jag börja jobba 75%. Egentligen hade jag behövt vara sjukskriven 50% ett tag till, men Försäkringskassan vill inte betala mer sjukpenning för mig, så jag känner mig tvungen att gå upp i tid av ekonomiska skäl. Inte för att jag egentligen känner mig tillräckligt utvilad. Men har inget val…
Känslan av värdelöshet finns kvar och det är mitt största inre hinder. Likaså finns känslan av att inte tillhöra något sammanhang kvar, vart passar jag in? Vad borde jag göra egentligen. Känner inte att jag är bra på något. Har inga dolda talanger…som alla huvudpersoner i TV-serierna ofta har. En talang som hux flux kastar dem in i det som passar dem som handen i handsken. Det har aldrig hänt mig. Det verkar inte finnas några handskar som passar mina händer….
På fredag ska jag ”prata brett” för tredje gången, med en psykolog på företagshälsovården. Spännande! Jag brukar ha så stora förväntningar inför olika händelser, men med min långa levda livserfarenhet har jag inte längre några förväntningar alls. Troligtvis blir det ett platt fall som så många andra händelser har blivit i mitt liv. Det kommer återigen bekräfta att jag verkligen är värdelös och inte passar in någonstans.
Sedan ska dessa samtal pausas, medan jag ska utvärderas för två andra parallella behandlingar! Det är också spännande. Kanske kommer jag lagom till min 50 årsdag äntligen ha lärt känna mig själv? Den som lever får se ???