Kategori: Reflektioner

Sista dagen i juli, 2020:
En olycka kommer sällan ensam…????
Ett ordspråk som passar bra in på denna vecka.
Mycket trist har hänt, med betoning på mycket. ??

Men efter regn kommer sol! ⛈?☁️⛅️☀️
Frågan är bara: När?

30 juli 2020

Dagen började ganska bra. Sol och fint väder. Mamma och pappa kom på besök. Sedan vände det. Regn, regn och åter regn och lite åska ⛈ . Mest sura miner runt omkring. Och så det med Tuffsen, nu finns han nog inte mer….Snyft. ?

Dagen avslutades mest i fortsatt regn och moll, förutom att jag tränade lite lätt med Sofia på SVT Play. Repeterade några av hennes övningar. Jag lät mig inte nedslås helt, utan försökte hålla modet uppe så gott det gick. Med hopp om en bättre morgondag: God natt ?????

Har nu börjat jobba igen efter två veckors semester. Känner återigen tröttheten, även om det är mindre påtagligt än innan semestern. Semestern gav verkligen en välbehövlig vila och återhämtning, fri från alla tankar på utmattning och rehabilitering.

Väl tillbaka har jag dock svårt att motivera mig att ”göra något vettigt”. Vad nu det är? Fick frågan igår: ”Hur gick det på jobbet då?” Frågan är vad det betyder….Gjorde jag något som företaget kan ha nytta av och tjäna pengar på? Knappast! Jag läste mina mail, ett fackligt dokument som hade kommit och så svarade jag på ett mail. Vilket tog resten av dagen.

Nej, så effektiv och nyttig känner jag mig inte, men frågan är vad som är rimligt att förvänta sig efter en utmattning som jag är och har varit sjukskriven för? Om jag istället formulerar om frågan jag fick till: ”Hur går det med rehabiliteringen, tillbaka till jobbet?”
– Jo, men jag klarade av att starta datorn och läsa igenom alla mail innan jag blev trött. Under semestern har jag funderat vidare på ”vad jag vill göra med resten av mitt yrkesliv” och under de två första dagarna har jag jobbat på just den frågan. Vilket kan ses som en arbetsuppgift, det vill säga; en uppgift som går ut på att bli rehabiliterad tillbaka till yrkeslivet. Den arbetsuppgiften går sakta men säkert framåt. Men det måste få ta den tid det tar. Ingen kommer att tjäna på att jag sitter på en tjänst som jag inte längre känner mig motiverad för till 100%. Alla tjänar på att jag försöker hitta en lösning på just det problemet. Det är min viktigaste arbetsuppgift just nu. ??

Avslutade ju Trädgårdsprojektet igår…ändå kunde jag inte låta bli att åka till Ulriksdal idag igen! Väl där köpte jag några nya plantor att plantera. Nä, man blir visst aldrig klar med trädgården…Detta gamla intresse blev verkligen nyväckt i år, med start när jag och Dodde träffades på Ulriksdal för några veckor sedan och fikade. Kul.

Att skapa i trädgården har varit ett bra sätt att fokusera på annat än de gamla vanliga problemen som jag tenderade att älta om och om igen. Känner mig mer levande igen, lite som förut, innan jag gick in i min depression för mer än 1,5 år sedan. Det är verkligen härligt! ???

27 juli 2020, Trädgårdsprojekt del 8

Sista semesterdagen…ägnade jag åt att avsluta trädgårdsprojektet. Eller rättare sagt, jag har avslutat det jag ursprungligen satte upp som ett mål. Allt eftersom projektet har framskridit har nya mål och drömmar utformats i huvudet. Man kanske aldrig blir riktigt klar med trädgården, det verkar alltid finns något mer att göra. Men det trädgårdsprojekt som jag satte upp i början av semestern är slutfört! Och resultatet har blivit ganska bra. Jag är som vanligt inte helt nöjd. Det finns alltid något att förbättra, något som inte blev som jag tänkt. Och så upptäckte jag hur mycket ohyra vi verkar ha i trädgården. Snyltgäster!
??☹️???

Efter trädgårdsprojektet åkte familjen och tränade på Friskis. På en måndag istället för en söndag, men det funkade lika bra. Inte så mycket folk nu när det är semestertider. Lugnt och skönt. Liksom jag själv känner mig nu. Trött i kroppen efter träningen, men samtidigt nöjd och glad. Ibland är det härligt att leva!
??????????❤️

Att försonas med sig själv….är något som kan ta lång tid för vissa människor, liksom det gjort för mig. Det har tagit nästan 50 år! Men nu börjar jag acceptera mig själv som jag är. Har förlikat mig med faktumet att jag gillar omväxling och aldrig kommer att bli expert på något. Likaså har jag förlåtit mig själv för att jag aldrig kommer att kunna leva upp till andras förväntningar. Eller ens mina egna. Jag duger helt enkelt som jag är!

Jag kommer med största sannolikhet leva hela mitt liv som en totalt okänd person, som inte kommer att skapa några ringar på vattnet till eftervärdet. Men det känns okej. Faktiskt! Det är något som jag hela tiden har tyckt är ett misslyckande. Man vill ju vara framgångsrik och betyda något för väldigt många! Ju fler, desto mer framgångsrik och betydelsefull är man som person? Och att vara framgångsrik och betydelsefull är ju bra, eller?

Berömdhet, eller framgång, kommer med ett högt pris, och priset är andra människors avundsjuka. Det enda de avundsjuka människorna väntar på är att se en framgångsrik person misslyckas! Skadeglädje kallas det. Ju högre tron man sitter på, desto fler vill se en falla ner från den. Även de som tidigare framstod som vänner. Jag har alltid ogillat avundsjuka och har med mer eller mindre framgång verkligen försökt att begrava min egen. Att glädjas med andras framgång kan ibland vara svårt, eftersom det påminner en om ens egna misslyckanden!

Men det är just det som är så konstigt och fel. En persons framgång har inget att göra med andra människor. Och alla människor är väl på ett eller annat sätt framgångsrika, men vi tenderar att glömma våra egna framgångar när vi jämför oss med andra. Men nu, när jag nästan nått 50 års ålder känner jag äntligen en inre trygghet, en trygghet i mig själv, som gör mig lugn och som gör att jag verkligen kan glädjas med andras framgång, samtidigt som jag håller mig själv utanför. Inte jämför mig själv med andra. Det behövs inte. Jag känner ändå en tillfredsställelse med livet. Jag vet fortfarande inte vad jag ska bli när jag blir stor. Men vad gör det? Jag har jobb, även om jag inte trivs hundra procent, så är det mer än okej. Och vad vet vi om vad som väntar runt hörnet, i morgon, nästa vecka, nästa år? Det är här och nu som räknas. Och så länge som man andas, finns en möjlighet att förändra det man tycker är mindre bra. Först måste man bara försöka reda ut vad som är viktigt för en själv. Och hur det går med det? …..Ja, den som lever får se, som jag brukar säga
????

25 juli 2020, Trädgårdsprojekt del 7

Det har nu gått några dagar sedan jag satte spaden i jorden, några välbehövliga vilodagar från trädgårdsarbete. Men idag fick jag både tid och lust att fortsätta. Det som återstår är att kunna flytta den andra Klematisen. Innan det måste jag gräva en ny rabatt vid förrådet. Vilket jag håller på med. Det är inte riktigt klart, måste gräva lite till. Få bort allt ogräs och kanske några stenar som var i vägen för att sätta ner rabatt-kanten. Som kanske måste oljas även på baksidan, som nu lyser ganska ljus i kontrast mot den betydligt mörkare framsidan…Finns alltid något mer att göra verkar det som. Men snart är det klart. Den som lever får se ???

21 juli 2020

Ett väldigt intressant och gripande sommarprat med Gunilla von Platen… (sändes 19 juli 2020 i Sveriges Radio P1)

”Kontrollkulturen” av kvinnan. Hederskultur och andra kulturkrockar. Maktstrukturer bland männen i företagseliten och svårigheterna för kvinnor att bryta igenom denna pakt. Även här i Sverige. Vi som säger att vi är så jämställda här, har nog lite att fundera på. Är vi verkligen så jämställda här? Eller är det bara en skimär? Gunilla berättar om hur de manliga företagsledare som hon träffat håller varandra om ryggen och skyddar varandra och därigenom alltid klarar sig. Och bildar den kompakta mur som gör det så svårt för kvinnor att ta sig igenom. Om hur de fina diskriminerings-policies som många företag har ”inte är värda pappret de är skrivna på”

Jag tänker att även vi andra i samhället på något sätt upprätthåller denna maktbalans och blundar för köns-orättvisorna i näringslivet. Hur kan man annars förklara det faktum att trots att kvinnor ofta presterar bättre i skolan och får bättre betyg ändå inte återfinns på så många maktpositioner? Beror det verkligen på bristande kompetens? Jag blir inte förvånad över detta faktum när även kvinnor jag möter i vardagen stämmer in i mantrat att kvotering inte är lösningen!

Det tyckte inte jag heller förut, men har sedan ett par år tillbaka svängt i frågan. Jag tror inte längre att det är möjligt att få till ett jämställt näringsliv om vi inte tar till kvotering. Därför precis som Gunilla bekräftar det jag har förstått länge, genom egna erfarenheter i yrkeslivet, anställer män andra män i första hand. Om en kvinna ska få en viss position, krävs att hon har MYCKET bättre meriter på alla punkter. Hon bedöms ofta hårdare. I allt. En man bedöms ofta ha bättre teknisk kompetens bara för könets skull, inte för den praktiska prestationen. Det är per automatik. Fördomsfullt alltså. Kvinnor bedöms därmed oftast ha sämre teknisk kompetens, per automatik. Detta bedömande görs inte sällan av män som inte är särskilt tekniskt kompetenta själva. Varför det är så vet jag inte, men en förklaring kan vara att vi människor ofta använder oss av biaseringar. Av praktiska skäl.

Utan biaseringar skulle våra liv bli väldigt komplicerade och svåra. Biaseringar är alltså ett slags ”medelvärde”, där vi berömmer utefter ”hur det brukar vara”. Traditionellt har kvinnor inte arbetat i tekniskt dominerade yrken, eller i affärsvärlden. Dessa två arenor har varit männens egna arenor väldigt länge. Därför finns väldigt lite erfarenhet av hur kvinnor står sig i dessa yrken. Där männens dominans är total. Att jobba inom dessa områden är inte bara tufft vad gäller att tillförskansa sig själva kompetensen, det är också väldigt jobbigt att hävda sig mot de manliga konkurrenterna. Som per automatik anses bättre på alla punkter, helt oavsett tidigare prestationer. Att då som kvinna, när man blivit lärd att vara snäll och dela med sig till andra, helt plötsligt ska ta för sig och säga ”detta kan jag bättre än alla andra här” händer inte. Därför kommer kvinnor väldigt ofta att hamna efter. Vi är helt enkelt inte vana att ta för oss. För det är inte så vi har blivit uppfostrade att göra.

Min teori är alltså att kvinnor inte kommer nå högre maktpositioner om inte kvotering införs, på grund av att män anställer andra män i första hand. Det beror delvis på biaseringar och delvis på att kvinnor är sämre på att hävda sig, alltså sämre på att sticka fram hakan och säga: ”det där klarar jag”, när man aldrig har gjort en sådan uppgift förut. Många män klarar att säga det. Trots att de aldrig har gjort det förut. De har oftare bättre självförtroende. Det kanske är hormonellt, eller en uppfostringsfråga? De är också bättre på att ta för sig och säga: ”jag gör det” före alla andra. Medan kvinnor i större utsträckning tar det som bli över, det som ingen annan vill göra. Dessutom är (oftast) de manliga cheferna mer benägna ”att tro på” en manlig kandidat än en kvinnlig. Även om de har samma meriter. Inte sällan uppfattar jag samma tankar hos kvinnliga chefer, att även de i första hand tror på manliga kandidaten. Som sagt, för att en kvinna ska få en position krävs MYCKET bättre meriter på alla punkter, men hon får säkert inte vara bättre än den anställande chefen (för då är hon kanske ett hot?) och de kvinnliga kollegorna (som har något att säga till om) vill kanske inte heller ha konkurrens? Svår balansgång: Väldigt bra – men ändå inte för bra.

Under de år jag har jobbat i utvecklingsteam har jag aldrig sett att någon kvinna har ”tagit utvecklings-lead”; aldrig tagit ledartröjan i ett utvecklingsprojekt. Det är alltid en man. Kvinnor kan vara projektledare, produktägare eller chef. Men inte teknisk expert. Åtminstone inte någon som andra lyssnar på. Och som projektledare eller produktägare, kan hon aldrig bli ansedd lika bra som en man. Det är åtminstone väldigt svårt. Då det krävs att hon också är en expert på något område. Här önskade man att cheferna gav bättre stöd till de få kvinnor som ändå finns i de tekniska yrkena. Det behövs!

Sommarpratet med Gunilla…var på många sätt en ögonöppnare för mig på vissa områden. Medan det på andra bara bekräftar den bild jag själv har. Och många av mina teorier. Bara för att vi kvinnor förvärvsarbetar precis som männen, är vi ännu inte på samma nivå som dem. Inte lönemässigt och inte maktpositionsmässigt. På något sätt har männen alltid förtur till de bästa positionerna….Alldeles oavsett kompetens.

Tips: Googla på ordet mansplaining: Ett ord som definieras som ”att förklara utan hänsyn till det faktum att den som får saken förklarad för sig vet mer än den som förklarar, oftast är det en man som förklarar för en kvinna”. Det kanske säger lite om mäns självförtroende ! Och om det faktum att de helt enkelt gissar hur saker förhåller sig, medan de framställer det som att de vet (är experter).