Kategori: Reflektioner

10 juli 2020 (igår)

Sista dagen innan semestern…Men först hann jag med ett besök hos vårdcentralen Attundahälsan. Hade skrivit minnesanteckningar, så jag skulle komma ihåg vad jag skulle berätta om. Annars hade detta besök blivit meningslöst, för då hade jag glömt hälften. Vilket jag gjorde tidigare i veckan när jag gick på ett annat läkarbesök på Läkarhuset Hötorgcity. Glömde det mesta av allt jag hade tänkt ta upp där. Trots att jag hade en lapp…Men jag glömde att titta på den. Jag kom av mig när alla tidigare prover och lungröntgen visade sig bra! Va! tänkte jag, hur är det möjligt? Var säker på att de skulle ha hittat något fel på lungorna….Hur kan allt vara bra, när jag inte mår bra, tänkte jag. Men det sa jag inte. Förstår inte. Varför finns det inget prov som visar hur jag mår?

Idag tog jag upp det jag borde ha tagit upp i tisdags, fick henne att skicka remiss för gastroskopi. Det var en liten seger för mig själv. Har blivit bättre på att fightas för mig själv och att få andra att lyssna på mig. Framförallt läkarna. De har alldeles för lättvindigt fått vifta bort mina farhågor jag tidigare har haft. Visserligen kanske de har haft rätt, men det gjorde inte mig mindre orolig. De har aldrig lyckats få min oro att försvinna, de har aldrig kunnat lugna mig och fått mig att känna mig bra. Bara liten och obetydlig. Ännu en patient.

Tvångssyndrom (OCD)…kan ha något med detta att göra. Likaså Generellt ångest syndrom (GAD). Och jag har börjat att acceptera tanken på att jag har dessa syndrom. Att jag kanske en dag kan acceptera mig själv som den jag är. Och kunna leva med mig själv. Jag utforskar mig själv varje dag, och varje dag hittar jag något nytt om mig själv. Som jag inte kände till innan. Kommer det fortsätta vara så här hela livet? Kommer jag någonsin att lära känna mig själv? 50 närmar sig, och ångesten och förväntningarna över det likaså. Det är så mycket mer jag skulle vilja lära mig, upptäcka, utforska. Men livet går så fort, och jag blir frustrerad över att min brist på energi hindrar mig från att göra allt jag egentligen skulle vilja.

Detta år har hittills varit ett förlorat år på många sätt. Corona har satt stopp för mycket. Och min egen hälsa: den ångest, depression och utbrändhet jag är sjukskriven för gör att jag själv lever i ett slags vakuum. Livet har pausats, helt ofrivilligt. Vill så mycket, men orkar inte. Har som sagt varit hos ett antal läkare och letat fel på hjärta och lungor, för jag blir så oförklarligt trött och andfådd. KOL, Astma eller något hjärtfel? Men som sagt. Lungröntgen som jag fick svar på i tisdags ”var bra” som läkaren sa. OK, sa jag. Så då har jag ingen Astma? ”Nej, du har 80-85% lungkapacitet, en person med Astma eller KOL ligger under 70%”. Ska jag nu bara andas ut och tänka att allt är bra? Läkaren idag lyssnade också på hjärta och lungor. Och skickade remiss till att göra ett arbetsEKG. Vi får väl se vad det visar. Troligtvis ingenting. Jag är nog helt frisk fysiskt. Det är orken och energin det är fel på. Och det syns tydligen inte med några prover….Blir bara så oförklarligt trött av ingenting. Tänker på allt jag nu vill göra i trädgården, blir ivrig att sätta igång, i tanken köper jag allt jag behöver och gör allt som ska göras. Och efter det är jag trött, pustar ut som om jag har sprungit ett maraton. Men allt jag har gjort är att tänka på vad jag vill göra….Ändå visar alla prover att jag mår bra! Jag förstår ingenting….

8 juli 2020 (för några dagar sedan)

Högt ångestpåslag…hela dagen idag. Försöker få ur mig det jag känner, men för vad…allt känns suddigt och overkligt…om några veckor kanske jag är utförsäkrad från Försäkringskassan, fick jag veta i idag. Då inträffar dag 180 och det kommer att bli mycket svårare att få ersättning…..ok fick jag ur mig lite svagt. Orkade inte ens bli arg eller ledsen. Är bara trött och likgiltigt. Det ska mycket till innan man får ersättning efter 180 dagar sa hon, man prövas mot hela arbetsmarknaden och man ska i princip inte kunna sopa ett golv, och om jag kollar på ditt fall ser det i princip omöjligt ut…..ok, jag förstår viskade jag. Men det är klart att du ska försöka sa hon nu lite osäkert, det kan ju gå…Vet inte om hon plötsligt tyckte synd om mig eller vad som hände? Hade lite svårt att ta in vad hon sa. Själv sa jag att jag gärna har lite semester tillsammans med min sambo, kul att ha semester ihop…Det är klart att du ska kunna ha semester sa hon…Men dina dagar tickar på, det var bara det jag ville berätta…..ok, tack för informationen sa jag, då vet jag. Hej och Hej sa vi och la på…..Blev sittandes ett tag och stirrade rakt fram, som jag brukar nuförtiden.

Nu ett antal timmar senare funderar jag fortfarande på samtalet. Läggs allt ansvar på mig?…Det står så mycket om arbetsgivarens ansvar i rehabiliteringen…men när det kommer till Försäkringskassan blir jag alltså utan ersättning hur som helst? Besviken….nej, men uppgiven och frågande…hur ska jag göra. Ska jag gå tillbaka till en situation som inte är hållbar för mig, och som satte mig i denna situation…eller ska jag ta den ekonomiska smällen och försöka härda ut? Frågan är vad jag vinner på att härda ut…..kommer jag att lyckas hitta något annat som jag trivs bättre med?

Det som jag oroar mig mest för; kommer jag att klara av att lära mig ett nytt jobb? Kommer jag klara av något jobb överhuvudtaget? Upplever som sagt stora koncentrationssvårigheter och att minnet sviker. Och huvudet känns inte klart utan dimmigt och segt. Sover dåligt utan medicin och läkarna hittar inga problem med mig…förutom möjligen en sak som jag förhoppningsvis ska få utreda vidare om…Men det måste tyvärr vänta till senare i augusti…..Får nog långt innan det förbereda ett manus inför den 3 augusti, som är den 180:e dagen. Dagen D.

Det kan bli en tuff förhandling, kanske den svåraste hittills. Jag gillar utmaningar, men just nu orkar jag inte ens bry mig om hur det kommer att gå. Känner bara apati och likgiltighet. Det är som att jag stängt av. I vanliga fall hade jag känt mig arg och motiverad att slåss för mina rättigheter, men inte nu…känner bara ett tomt ingenting. Om jag blundar försvinner kanske verkligheten en stund?

…Nej verkligheten är envist kvar. Tillsammans med den ständiga ångesten och oron i magen. Spända käkar och uppdragna axlar. Just nu tung i huvudet. Detta tillstånd går nog aldrig över…

Kontrollbehov som konsekvens av oro och ångest -> Därav lätt att Tvångsmässighet / Tvångstankar / Tvångshandlingar / Tvångssyndrom utvecklas ? Nu har jag genomgått en nästan tolv veckor lång behandling för OCD – Obsessive Compulsive Disorder via Internetpsykiatri.

Min behandlare har många gånger gett mig beröm för min arbetsinsats med behandlingen och tycker att jag har kämpat på bra. Mitt problem är att jag har svårt att tro henne. Tänker automatiskt att hon säger det för att vara snäll. Inte för att hon menar det egentligen.

Samma sak är det när andra personer säger snälla saker till mig. Jag tror dem inte. Tänker återigen att de säger det för att vara snälla. Om de vågade vara uppriktiga skulle de istället tala om för mig hur jävla värdelös jag är.

Jag tänker att jag inte är bra på något. Och när jag försöker fundera på vad jag skulle kunna jobba med istället för det jag är anställd för just nu, kommer jag inte på något. Jobb som jag förrut har föreställt mig vara spännande och intressanta, börjar jag tvivla på….vad händer om jag skulle vantrivas? Och i många fall behövs utbildning först…därför är dessa inga alternativ… För tänk om man går en utbildning på ett-två år och sedan upptäcker att det är jätte tråkigt, att man är helt värdelös på jobbet eller att jag inte ens får jobb för att jag är för gammal. Alla negativa tankar som går att tänka har jag tänkt. Om mig själv. Att min nuvarande chef hjälper mig är en gåta. Varför gör han det? Stackars honom tänker jag. Han skulle bara veta hur värdelös jag är.

En snart 50 årig kvinna utan framtidstro på sig själv. Deltidssjukskriven för utmattning och depression. Och vill försöka få till en förändring på arbetsplatsen. Lycka till! Vem vill ha en sådan som mig? Ingen vettig människa skulle välja en så värdelös person som mig. I min värld är det bara svaga personer som blir så sjuka att de måste sjukskrivas. Den yttersta vekheten. Per automatik inte värd andra människors sympati eller uppskattning. Ändå är jag för trött och orkeslös för att bry mig om det just nu!

Jag skulle vilja visa mig själv för andra, men vågar inte riktigt. Lyssnade igår på ett sommarprat med en mycket yngre tjej, och jag kan verkligen beundra henne för att hon har vågat göra det som jag är alldeles för feg för. Så där ser du! Jag är inte bara svag, jag är dessutom feg! Hon kanske också är svag, har också mycket oro och ångest. Till och med panikattacker. Men hon är åtminstone inte feg! Alltså är hon bättre än jag. Dessutom är hon yngre och ser bra ut. Det gör inte jag och är snart lastgammal. Det är alltså helt ute med mig…Snyft.

Mina ångestpåslag har aldrig yttrat sig som panikattacker, inte på det sätt som denna tjej beskriver i alla fall. Men de har yttrat sig som väldigt jobbigapå andra sätt. Oftast kommer den värsta ångesten på kvällarna. Även om de också kan dyka upp på dagen. Ibland kan hjärtat slå dubbleslag, vilket känns läskigt. Det blir som att hjärtat inte slår ett slag fullt ut, utan stannar till / pausar mitt i slaget, för att mikrosekunden senare slå två snabbare slag i en följd. Känslan blir ungefär som att hjärtat hoppar upp i halsgropen och samtidigt slår två slag efter att ha hoppat över ett slag. Vet inte om det är en sorts panikattack.

Andra yttranden, och som är vanligare, är att jag upplever mer eller mindre jobbiga kvävningskänslor. Hur mycket jag än andas får jag inte tillräckligt med luft och syre ner till lungorna. Konsekvensen blir att jag vill andas ännu mer och fortare. Det känns lite som när man har sprungit, förutom att jag inte är anfådd på samma sätt… Jag svettas inte heller. Det ironiska är att om jag andas fortare och ytligare för att på så sätt få in mer luft – hyperventilera – blir ångesten ännu värre! Och det hela kan eskalera till ett väldigt jobbigt tillstånd, om jag inte tvingar mig själv att andas djupare ner i magen istället. Det tar emot att göra det, för jag vill egentligen bara andas fortare…men tvingar mig själv att dra in luft långt ner i magen under några sekunder, och sedan andas ut långsamt. Efter ca 10-20 minuter blir det oftast bättre. Är det panikångest jag beskriver? Jag vet inte. Men det är jobbigt. Och tack och lov har det bara inträffat på kvällarna, väldigt ofta när jag ska lägga mig. Sällan eller aldrig offentligt.

Jag har sedan en tid tillbaka skrivit lite om mig själv på en sida jag har på facebook och på en egen hemsida, men inte under mitt eget namn. Det vågar jag inte. Har inte vågat bjuda in en enda person till min hemsida. Till min facebooksida har jag bara bjudit in en handfull. För jag är för feg. Vågar inte visa mig. För vad skulle alla säga om mig? Och så har det alltid varit, har aldrig vågat sticka ut. Ibland kan jag få ett ryck och ”visa mig lite grand”, men ganska snart skäms jag för mig själv och inte sällan tänker jag: ”vem tror jag nu att jag är”, ”det kan ju verka som att jag tror att jag är något märkvärdigt”. Och det är en sak jag är otroligt rädd för. Att verka märkvärdig. Det vill jag verkligen inte. Jag vill vara till lags. Jag vill inte provocera i onödan. Jag vill medla, jag vill hålla sams, jag vill att alla människor ska kunna leva tillsammans i fred och harmoni. Olika åsikter? Absolut och dessa ska man kunna diskutera. Och man kan till och med höja rösterna till varandra och bli lite lagom osams, men det ska vara tydligt att det bara handlar om åsikterna. Aldrig personligt, aldrig några personangrepp. Problemet är att åsikter kan röra upp känslor hos andra som blir svåra att stoppa och hantera. Även om man förstår att personen har missförstått, är det så lätt att en boll kommer i rullning som inte går att stoppa, och syftet med hela saken riskerar att gå förlorad. Det hela blir något helt annat än det man hade tänkt från början.

Istället för en diskussion om själva saken, blir det istället irritation och i värsta fall aggresion mellan två människor. Inte mellan åsikter. För det visar sig ofta i diskussionen att människor förknippar sig själva med sina åsikter. Och dessa människor kan inte tänka sig att någonsin rubba sina åsikter. Det är läskigt tycker jag! Och något jag verkligen kan bli rädd för. Och det är där min naivitet kommer in. När jag ser upp till de människor, och till denna tjej i synnerhet som höll sommarpratet som jag nämnde tidigare, tänker jag inte i första hand på allt skit som de får utstå, från människor som hatar dem trots att de aldrig har träffats! Jag tänker i första hand på att de syns, är berömda och alltså existerar. Betyder något för många andra. Har lyckats.

Men det jag hörde idag, upprörda känslor från vilt främmande människor som denna tjej aldrig har träffat! För mig en gåta. Hur kan människor lägga ner så mycket tid och energi på en människa som de inte känner? Vilka känslor väcks hos dessa personer? Tillräckligt starka för att kunna skicka både det ena och andra hem till henne! Ofattbart. Jag blir ledsen för hennes skull, för det är inte det man önskar. Men det är tydligt att vissa människor inte tål andra människors framgång. Och även om jag också kan känna ett sting av avund, för att jag också gärna skulle vilja lyckas precis som hon, kan jag samtidigt känna mig väldigt inspirerad av henne. Och även om hon är yngre, kan jag ändå ha henne som förebild. Även om jag aldrig kommer våga blotta mig som hon, kanske jag ändå vågar lite mer än jag gjort tidigare. Tack vare henne. Det är det som är att låta sig inspireras och utvecklas. Att våga pröva sig själv mot andra. Både åsikter och ens egen föreställning om hur saker och ting ”ska vara”. Utmana sig själv. Ibland kan priset dock bli för högt, men det ska ställas mot att kanske inte kunna leva sitt liv fullt ut. Det måste bli en balansgång. Kanske jag vågar en dag, att visa mig helt…? Den som lever får se ????

När de blåa partierna pratar om kriminella, låter det som att de pratar om en samling människor som bara är ”dumma mot oss andra som är moraliska och laglydiga”, vi som annammar samhällskontraktet. Men om man inte känner sig inkluderad i samhällskontraktet, varför ska man då följa dess lagar och regler? Jag tror att hunger, utanförskap och negativ framtidstro kan driva människor att begå kriminella handlingar. Det är en form av överlevnadsinstinkt.

Appropå moraliska…hur moraliskt är det att tillåta hur höga vinster som helst i välfärden? När man pratar om moralisk och laglydig, undrar jag hur det kan vara lagligt att spara på de gamla och sköras vård för att kunna plocka ut så höga vinster som möjligt till ägarna av de privata vårdbolagen! Vilka är dessa ägare? I mina ögon inte bättre än de vi kallar kriminella. Skillnaden är att de får sno från oss skattebetalare helt lagligt! Helt ofattbart. Hur kunde det bli så?

Nu i Coronatider fick de äldre betala priset för detta experiment. Och det visade sig vara lika illa, och värre, än vad alla vi som ville stoppa detta experiment kunnat föreställa oss. Vi som ville stoppa experimentet med vinster i välfärden. Tyvärr hann vi inte göra det i tid. Innan Corona. Resultatet: timanställd personal, med undermålig eller ingen utbildning och ringa kunskaper om basal hygien. Låga löner. Ingen skyddsutrustning så långt ögat nådde. För ingen hade haft en tanke på att köpa in detta….Men det värsta resultatet vet vi nu…en alltför hög andel dödsfall på våra äldreboenden och i äldrevården i Sverige.

Man skäms över detta, att bo i ett så rikt land, men där vården av äldre bantats för att kunna betala ut hutlösa vinster till ägarna av vårdbolagen. Enligt dagenssamhalle.se, omsatte några av dessa vård- och omsorgsbolag ”68 miljarder kronor 2016, samtidigt som de stärkte sina vinstmarginaler. Bakom vinsterna ligger en allt effektivare verksamhet, enligt experter”. Jo, tack! Vi märkte det nu i Coronatider. Så hur var det nu med kriminalitet? Vilka är de verkliga bovarna egentligen?

Funderar på sommarpratet med Ulf Lundell som jag lyssnade på i går. Han sa något väldigt tänkvärt tycker jag. Om Nyliberaler. Hur de i vanliga fall propagerar för individens frihet och att Staten ska hållas minimal, om den ens behövs. Men i Coronatider ropar även de på hjälp från Staten… Så vad är det egentligen de vill? Ska vi ha en Välfärdsstat eller bara en minimal Stat med ”Frihet för Individen”? (Läs: Frihet för de som har pengar)

Eller kan det vara så, att Nyliberalerna just i Coronatider upptäckte det som Socialister vetat hela tiden. Genom att ha ett utjämningssystem som syftar till att alla människor ska ha råd till ett drägligt liv, även de som är sjukskrivna och arbetslösa, så borgar man samtidigt för att hålla ekonomin i gång på maximal nivå. Vilket även gynnar de med mycket pengar, alltså de som äger de stora företagen.

Konsekvensen av Coronaepidemin för ekonomin, är kanske densamma som det nyliberala samhället. Ett samhälle där bara de som är friska och har jobb kan konsumera….Som sagt, kanske upptäckte Nyliberalerna äntligen att det samhället inte är något att eftersträva?Den som lever får se

26 juni 2020

29 grader och gassande sol.
Det är tropisk hetta på Minkvägen i Sollentuna!
Både ute och inne. Svettas även om jag sitter stilla och har korsdrag i hela huset….

Trots denna värme har jag drabbats av städiver! Jag rensar, sorterar och kastar gamla papper, böcker och annat som man samlat på sig under flera år. Vet inte vart denna energi kom ifrån, men plötsligt fanns den bara där. Som ett mirakel, eller kanske är det D-vitamin-depåerna i kroppen som börjat återhämta sig?

Det är bara att hoppas att det håller i sig…Skulle behöva rensa på lite fler ställen i huset…Men lovade att bara rensa bland mina saker. Inte röra någon annans. OK då. Det är ganska enkelt, en ledtråd är att lämna allt som det står Rolling Stones på orört! ?

– ”Varför tänkte jag inte på det tidigare?” ❓
– ”Det borde jag ha tänkt på” ❗️
Vanliga repliker till sig själv när man har gjort något fel. ❌
Förebråelsens kärna och klimax.

Negativa tankar och känslor om oss själva skapar spänningar i kroppen och musklerna. Till ingen nytta.
Gjort är gjort. Historien kan man inte ändra på. Bara lära av.
Observera det som har hänt, reflektera över det en stund.
Sedan är det bara att acceptera och släppa.
Förlåta oss själva och gå vidare. ?☀️?☀️?

(Så länge vi inte har sårat någon annan, då måste man ju också säga förlåt såklart.)