Kategori: Reflektioner

Mycket trädgårdsarbete idag så nu är jag supertrött. Inte bara mentalt, det känns i kroppen också. Det är något frigörande med trädgårdsarbete. Man får arbeta med hela kroppen, samtidigt är det kreativt, vilket stimulerar hjärnan. Man får göra och skapa något med händerna. En härlig kontrast till det vardagliga stillasittandet.

En grej med mig är att när jag väl börjar kan jag inte sluta förrän jag har nått målet för dagen. Jag kan knappt ta en paus, dricka vatten, äta eller gå på toaletten. Jag kör. Men innan jag gick ut idag tog det verkligen emot. Det var ett gigantiskt berg som skulle bestigas innan jag orkade ta mig ut. Först frukost och därefter en sudoku. Sedan blev jag så trött och hängig att jag var tvungen att lägga mig en stund på soffan. All energi var som bortblåst. Efter en liten stund av självömkan reste jag mig motvilligt och masade mig ut. Samlade ihop de verktyg jag behövde för häck-klippningen och satte igång.

När jag väl var ”på”, gick det som sagt inte att stänga av förrän det var klart. Då var jag så trött att jag kunde falla ihop och hade inte ätit sedan frukost, 6 timmar tidigare. Och bara hunnit dricka ett glas vatten under tiden. Att klippa en häck tar tid, och tyvärr blev det inte heller särskilt snyggt. Men jag både hoppas och tror att resultatet av dagens ansträngning kommer synas nästa år. Alla i hushållet är dock inte lika övertygade om det. ???…
Den som lever får se ?

Att hitta sin plats igen i samhället efter att ha förlorat den en gång är mentalt antsträngande. Människor kan förlora sin plats på olika sätt. Det kan bland annat vara genom sjukskrivning, genom uppsägning eller att man själv släpper taget. Oavsett anledning måste man vara beredd på att vägen tillbaka kan vara tuff och krävande. Om man tvivlade på sin egen förmåga innan, så har det inte blivit bättre av att ha varit borta en tid. Det blir snarare värre! Och frågan är om man har blivit så mycket mer utvilad?

Det som i mitt fall har fått mig hit är för höga krav på mig själv, känslan av att inte passa in och att inte vara tillräckligt kompetent för jobbet. Under den tid jag har varit sjukskriven har inget av detta blivit bättre. Samma tankar och känslor finns kvar, samma rädslor: att inte passa in och att inte vara tillräckligt kompetent. Och en stark oro över att så småningom bli utkonkurrerad. All ”hjälp” jag har fått har egentligen inte lett någonstans. Bara en massa möten där vi har diskuterat procent och när jag kan vara tillbaka på arbetet. Diskussionerna om vilka arbetsuppgifter jag ska ha, eller vilket team jag ska tillhöra har aldrig inletts. Och lär inte göra det heller.

Även om arbetsgivaren säger sig vara tillmötesgående, har jag starkt börjat tvivla på om det någonsin har funnits några tankar på att hjälpa mig till det jag verkligen vill? Eller om det bara har varit tomma ord för att lugna mig för stunden. Och för att trötta ut mig så att jag inte ser någon annan utväg än att gå tillbaka till teamet eller att säga upp mig själv. En taktisk utmattningsstrategi? Vet inte. Hoppas inte. Jag vill tror det bästa om det mesta och att det kommer att ordna sig till slut. Den som lever får se. ??

Vilka mekanismer och är det som styr över vilken kompetens som behövs på arbetsmarknaden i stort och vilka kriterier är det som avgör vem eller vilka som anses kompetenta för ett visst jobb och andra inte?

Under den tid jag har varit sjukskriven har jag pratat med ganska många olika människor vars jobb är att få mig att må bättre igen och på andra sätt försökt få mig att ”komma tillbaka”. Det jag slås av är att dessa personer sällan eller aldrig har egen erfarenhet av att ha varit sjukskrivna.

Samma sak slog mig under den period i livet när jag var arbetslös. De jag då pratade med för att få tips och råd hur jag skulle gå tillväga för att skaffa mig jobb hade själva aldrig varit arbetslösa.

Det jag frågar mig är hur personer utan egen erfarenhet kan veta hur det är att vara sjukskriven eller arbetslös? Vad vet dem om vilket stöd man behöver för ”att komma tillbaka”. Jag förstår att man behöver ha vissa baskunskaper för specifika arbetsområden. Men den empatiska och medkännande förmågan lär man sig inte på en utbildning. Vissa kanske har dessa förmågor från början, medan andra får dessa insikter genom egna erfarenheter. Ändå finns det många människor utan vare sig förmågor eller insikter som tror sig veta precis hur det är och som kan slänga ur sig ganska hänsynslösa uttalanden. Utan någon som helst insikt om hur det kan ”landa” hos någon som befinner sig i en djup personlig kris.

Häromdagen ringde min ”case manager” till mig och ville veta hur jag mådde. Jag blev både förvånad men också glad. Okej, hen bryr sig faktiskt om mig, tänkte jag. Det hade gått en ganska lång tid sedan hen hörde av sig. Och på det mail jag hade skickat senaste gången, hade hen bara svarat väldigt kort. Eftersom jag satt i väntrummet för ett läkarbesök bad jag att hen skulle ringa mig igen lite senare. Men det gick inte av någon anledning. Istället bad hen mig att skicka ett mail ”så fort som möjligt”, helst samma dag.

Jag har alltså varit sjukskriven för utmattning och hen ringer och stressar mig att maila tillbaka så fort som möjligt, och när jag senare samma dag bemödar mig med att skriva ett långt mail om mitt mående, vad tror ni hen svarar. Med ett kort ”OK, då vet jag”. Jag blev så paff, att jag ännu inte har förmått mig att svara. Jag trodde verkligen att hen skulle försöka hjälpa mig på allvar denna gång. Men icke! Kan verkligen inte förstå varför det då var så bråttom för mig att höra av mig? Och så denna oförmåga till empati och förståelse för det jag går igenom. För hen verkar jag bara vara ännu ”ett projekt”, inte en person med massor med känslor. Det är ju hen som ska finnas för mig, inte tvärtom! Det är ju inte så att ”fall” som jag skapas för att hen ska ha ett jobb! Som hen dessutom inte är särskilt bra på.

Så hur kommer det sig att någon som saknar empati och inlevelseförmåga kan ha ett jobb där sådant är väldigt viktigt? Bara för att man ”har en utbildning” behöver man ju inte vara mer lämpad än en person utan utbildning. Många gånger kan ju faktiskt sådant som självupplevd erfarenhet vara det som borde vara ett kriterium för vissa jobb. Tyvärr verkar det inte vara så. Kan det vara så att kravet på utbildning skapats av de som är rädda för att ”bli petade” av människor som faktiskt har erfarenheter och som därför skulle kunna göra jobbet mycket bättre? Och är det inte så att hela arbetsmarknaden är som ”hela havet stormar”. Vem som blir utan stol är nödvändigtvis inte den som saknar förmåga eller erfarenhet, det är nog större sannolikhet att det är någon som saknar vassa armbågar. Den som blir utan stol är någon som är hänsynsfull, empatisk och sanningsenlig. ???

7 juni 2020

Nyligen avslutade vi ett pass på Friskis – söndagspasset. Blev löpning i nästan 30 minuter. Lite intervaller, men med fokus på att orka en längre sträcka. Därför lägre hastighet än senast. Och ändå blev jag tröttare. Det är lätt att tappa hoppet när det känns så segt och man snabbt blir trött och andfådd. Kommer jag någonsin upp i förra årets form? Vet inte. Lite ledsen är jag över det, det är som att jag har förlorat något som jag tidigare hade. Men om man väljer att se de positiva istället, så är jag i bättre form nu än när jag var som värst utmattad i februari och mars. Jag försöker jobba mig tillbaka. Men målet är egentligen inte att få tillbaka formen helt som förra året. Målet är att träna för att må bra och för att stärka självförtroendet och självkänslan. Eventuell förbättrad form är bara en trevlig biverkning. En annan viktig skillnad med förra året är att vi nu tränar både kondition och styrketräning tre gånger i veckan. För ett år sedan sprang jag ca två till tre gånger i veckan och tränade styrketräning en gång i veckan. Det betyder att konditionen är något sämre i år än förra året. Men min styrka är i betydligt bättre form.
?️‍♀️????‍♀️??‍♀️????️‍♀️

Min inneboende stress gör sig påmind, men vad är jag stressad över? Det är som att min inre motor ständigt är igång. Ibland brummar på tomgång, ibland varvar den upp lite mer. Men den är alltid igång. Och jag oroar mig ständigt för något. Om det inte är något som har med jobbet att göra, kan det vara något hemma som jag vill göra, men inte orkar ta tag i. Det finns alltid något att göra: rensa ogräs, klippa buskar, damma inne, tvätta fönster, tvätta kläder, måla, vattna blommor och det ändlösa plockandet av saker och torkning av köksbänkar och bord. Det som aldrig syns för någon annan.

Det är min jakt på perfektion, att få leva och finnas till i det perfekta tillståndet. Som nästan aldrig finns. För som jag sa: det finns alltid något att göra. Så om jag hela tiden vill att allt runt omkring mig ska vara perfekt innan jag får göra något som jag mår bra av, till exempel något som får mig att koppla av och glömma vardagen för en stund, då kan jag aldrig göra det jag mår bra av. Denna ständiga jakt på perfektion måste bort, om jag ska kunna må bra. Det får bli min övning för idag. Att acceptera det icke perfekta tillståndet för att hämta krafter inför nästa vecka…Jag välkomnar dagens regniga väder, då jag i alla fall inte har dåligt samvete för att jag inte klipper buskar eller rensar ogräs idag heller!??☔️?☔️??

Sitter i arbetsrummet efter dagens lunch och arbetspass. Klockans tickande är monotont sövande, får tankarna att vändas inåt för reflektion över det som hittills har hänt och sagts idag. Möte med J, som blev ett bra möte. Försöker nu minnas essensen av det; fokus. Att välja något och fokusera på det…Är mycket svårare än man kan tro! Många olika tankar far omkring i mitt huvud med ordet fokus som ledstjärna. Att hoppa på nya arbetsuppgifter och utmaningar har varit ett sätt för mig att fly från tristess. Blir lätt uttråkad, speciellt när jag inte känner att jag hamnat riktigt rätt. Det är lite som en magnet på motsatt pol, den repellerar istället för attraherar. Jag har aldrig hittat min pol, den som attraherar mig. Ska jag lyckas med det nu?
Den som lever får se ???

4 juni 2020

Ännu en dag snart till ända. Men först ett träningspass på Friskis! Dagen har dessutom bjudit på mer glädje i form av välbehövligt socialt umgänge med fackliga kamrater på kansliet. Det gjorde att jag fick nytt perspektiv på tillvaron och allt verkar inte längre så nattsvart som tidigare i veckan! Håller nu alla tummar och tår inför morgondagens möte med J, som jag hoppas ska resultera i en något ljusare framtidsutsikt.

Den som lever får se ?

3 juni 2020

Att skynda genom livet för att man är rädd att inte hinna med allt man vill…Men vad är det man ska hinna? Alla kommer att hinna dö. Men innan vi dör lever vi. Förhoppningsvis ett liv som är värt att leva.

Ibland kommer svackor, några av dem är svåra att ta sig ur. Problemet är att det inte finns några färdiga instruktioner för hur man gör för att ta sig upp. Och så måste man väva in saker som tur och otur. Sådant man inte rår över själv.

Denna vecka fick jag ett rejält bakslag, jag klev ner i en rejäl svacka och tröttheten som jag känner igen från februari, mars och april kom tillbaka. För hur länge? Vet inte. Ingen vet. Men jag måste kämpa, för det finns inget annat alternativ. Så länge det finns liv finns det hopp. Och så länga man kämpar finns en chans att återse ljuset igen. Även om jag dagar som denna tvivlar, så kan jag ändå inte sluta tro på en bättre framtid.